TILLBAKA TILL URSPRUNGET

Våra fönster har förföljt mig i månader. Vi har mätt, offererat, mätt igen, tänkt, tänkt om, ändrat oss och ändrat oss igen. Från att behålla allt som det är, till att inse att vi kanske ska göra det mer som det var, sätta en dörr på kortsidan i köket istället för på långsidan. Vi kanske ska ha ett 6-luftsfönster på långsidan istället för att väga upp ljustappet? Jo, så kanske vi ska göra? Klart vi ska!
Så när vi väl bestämde oss kändes det självklart, kortsidan mot pumpen och källaringången skulle få ett nytt liv, ett bättre liv. Det skulle bli en otroligt kort promenad mellan köksutgången och källaringången, kanske skulle en tvättstuga i källaren plötsligt inte vara så dumt?

Ofta blir det ju så, att med en tanke kommer fler, ibland fler problem, men ibland också bara: lättnad.
Och förståelse. Inte konstigt att en tillbakaflytt av en dörr kommer göra huset bättre, det fanns ju en anledning till att den var där från början.

Så det blir helt enkelt så att där det idag är ett fönster blir det en dubbeldörr ut på en liten avsats och sen en trappa ner. Och där det idag är en utgång bygger vi ett hörnskafferi. Och fönstret ut mot nuvarande uteplats, det blir en ruta längre.

MOT FRAMTIDEN

När vi inte jobbar på huset, följer jag andra som jobbar på sina hus. Sparar bilder, inspireras, ställer frågor.
Framför allt handlar det om bilder på fönster. I april påbörjas renoveringen av vår fasad och med det byte av alla fönster.
Så här kommer vår fönsterinspiration.

Kuskhuset har nästan precis färgerna som vårt hus kommer att ha när renoveringen är färdig. Och mest nyfiken är jag på offerbrädan. Det är just snickerierna som är det som tar mest tankekraft just nu, hur vi ska få till det så att det liknar vårt hus vid uppförandet som möjligt.

Och det är lite av samma anledning som jag sparat den här från Emma von Brömssen. Och för tapetens skull. och färgerna. Det finns nog ingenting i den här bilden, och kanske framför allt med det här fönstret som är fel eller fult.

Grubbevägen har hemsnickrat en offerbräda som är så himla fin och enkel. Och att de gjort den själva gör att min (enligt Love väldigt enerverande) egenskap att tänka: vi kör! slår i taket. Det kan inte vara så svårt! Och fräs har vi ju! Nu kör vi! Eller så avvaktar vi… tänker till lite och gasar inte bara på.

Petra, eller Torpochtradgard som hon heter på Instagram har lagt upp den här bilder på deras veranda, och det gjorde mig himla glad för de har samma fasadtyp som oss, stående panel upp till fönster, och sedan liggande över fönstren. Och sån fin färgsättning.

UnderbaraBoning är himla fint att följa, där har Underbara Clara redan valt ut allt det finaste, så då slipper en jobbet med att leta genom olika hashtags och allt som brukar samlas där och som inte är intressant. Dock är det här otroligt intressant. Trappen! Fönstren! Fönsterbräden och fodren! Vill kopiera allt.

Och även den här utomhusbilden kommer från UnderbaraBoning. Och visst, jag älskar den där blomlådan, men det är inte den jag tänker på, utan här inspekterar jag att de har en dropp-plåt i just plåt och det syns inte alls så mycket. För vi tjafsar en del om sånt Love och jag, praktikaliteter mot finheter och tradition.

Och sen är det Sofia på Kummilbacken, som jag alltid inspireras av, och som jag alltid kan utbrista saker som ”VI HAR HITTAT FÖNSTER PÅ BLOCKET!!!” till, eller ”Kolla puckona här som satt in PVC-fönster”.
Sofia har flyttat från Göteborg (tråkigt för mig) och till Dalarna. Och har satt in gamla fönster med ett enkelt foder och dropplist i plåt.

NÄR PANIKEN TAR ETT STRUPGREPP OM EN

Sommaren lunkar på, eller rusar på. Det är som det brukar vara.

Tills spisen går sönder och det visar sig att syllen är bra murken.

Nu står vi här. Jag inbillar mig att huset lutar mer och mer, att vi kommer ramla genom golvet i sovrummet ner i vardagsrummet. Jag somnar med oro och vaknar med ångest.

Kanske är det precis så här det är att ha ett gammalt hus, men just nu är jag på gränsen att börja spela okontrollerat på Lotto eller Triss för att kunna dryga ut kassan.

Jag älskar det här huset, men det tar snart kål på mig.

DRÖMMEN OM GLASVERANDAN

Nu har halva juni gått. Jag måste erkänna att jag har vissa utmaningar med att greppa det. Hur kan tiden gå så fort? Det är som att allt går så otroligt mycket snabbare med ett förskolebarn också.

Plötsligt är det skolavslutningar, kalas, lekdejter och familjesammankomster mitt i allt annat vanligt hafs. Vi ska ju påbörja ett fasadbyte.

Men innan det är det glasverandan som ska blir mer klar.

Efter att ha upptäckt att golvet på verandan mer eller mindre var mjöl fick vi tänka om.

Love har velat glasa en veranda länge, jag he varit mer ”vi gör som det sett ut förr” men när vi insåg att slitaget mot golv och bjälkar var så stort gick det inte längre att motivera.

Jag gav mig ut på offert-jakt och slutade upp med att beställa tre fönster från Allmoge.se (inget spons nej). Modulmått 11×18. Ett modulmått som visade sig med nöd & näppe gå in. Men skam den som ger sig.

Verandan fick täckas av presenning i så många månader att vi måste gå över med en flaska vin till grannarna som ursäkt för den gräsliga utsikten de tvingats utstå.

Men sen kom fönstren, och vi började måla lager på lager på lager med kromoxidgrön linoljefärg.

Här någonstans började vi oroa oss något för höjden, och lite senare även bredden på fönstren. Hade vi (jag) mätt rätt. Nej. Det hade vi (jag) inte gjort. Med nöd och näppe lyckades Love ändå få till ett ramverk för fönstren och få in alla karmar.

En gravid, en minderårig hjälpreda och ett datum för bebis som var satt absolut senast 2/5, insåg vi att det viktigaste är att då det tätt utifrån. Bara det inte regnar in är vi på banan. Allt annat kan vänta. Så varje kväll packade vi ihop alla verktyg och virke som om att vi skulle åka in till förlossningen under natten. Men det dröjde som bekant något.

Så vi hann inte bara få in fönster och täta utifrån, vi, eller ja, snickarmästare Jansson Laos fick ihop även en pärlspontspanel, dörr och fönsterbräde innan det var dags för Tårtan att titta ut.

Och i förrgår, sex veckor efter den segdragna entrén på Östra har vi äntligen fått upp den sista pärlsponten. Med twisten: en hylla även ovanför fönstren!

Nu återstår skrapning av gamla panelen, nytt dörrfoder, drev & foder för fönstren och sen otaliga timmar målning.

Men vi har en glasveranda!

KÄRLEK ÄR EN VÄRMEPISTOL & EN FÄRGSKRAPA

Jag fick en kärlekspresent i söndags. Och nu tror ni kanske att jag skojar, men jag blev så otroligt glad.

De senaste dagarna, nej veckorna, har jag kämpat mot tristessen och avsaknaden av ork. Och varje dag har det varit som att den gamla pärlsponten har hånat mig när jag gått förbi på väg in genom ytterdörren.

Hejdå med det! Efter att ha köpt virke till en gigantisk pallkrage kom han inte hem med bara virket, utan också med en värmepistol och en riktigt bra skrapa. Värmepistolen är egentligen primärt för keramikverkstaden, men efter att ha hört att ”skrapa vägg utan värmepistol tar sönder kroppen och knoppen” från någon visare än jag själv så insåg jag att det inte var så dumt att sätta på en P1 Dokumentär och sen bara köra.

Så, hejdå sofflock, hej veranda!

EN STUND PÅ JORDEN//ETT ÅR PÅ EKEBO

Att det gått ett år. Jag har så otroligt svårt att greppa det. Den. Tiden. Den liksom rinner iväg. Inte så där vuxet som andra säger ”det går fortare sen” utan mer utom kontroll och referenspunkt. Hur mycket hinns det på ett år? En flytt, ett nytt tak, nästan en hel graviditet, ommålning, rivning, inskolningar, jobb-byten (tre!) och så livet då. Tusentals äpplen, hundratals koppar kaffe, oväntade besök och övernattningsgäster.

Jag tror det här året har varit bland våra bästa. Att plötsligt bli så rotad, känna sådan trygghet, hitta hem har gjort vår relation till en helt annan. Likt en självhjälpsbok har jag så otroligt många mornar och kvällar tackat livet. Den här platsen är vår.

Vi firade med att köpa extremt mycket rödfärg och idag kommer vår hantverkare hit för att se över fasaden. Huset firas som sig bör med andra ord: med hopp om framtiden.

ATT ÅNGRA SIG

Jag vet att min mamma säger ”vad var det jag sa” nu, men jag är för snabb ibland.

Det här att riva ner strukturtapeter och så i hela hallen och trapphuset var liksom ingenting annat än idioti. Nu har det stått i rent kaos sen i april, och de senaste två månaderna har _absolut_ ingenting hänt.

Och nu kommer ingenting hända heller. Hör och häpna. Ger vi upp? Nej, vi ändrar oss. För vi vill ta bort eterniten på fasaden i sommar, och då passar vi på att tilläggsisolera trapphuset, och vad innebär det? Jo! Vi behöver inte behålla tretexen på väggarna invändigt, utan kan ta fram den pärlspontpanel vi upptäckt finns på insidan.

Så, jag lägger till lärdomarna jag fått sen den 12 februari då vi flyttade in: vänta. Håll ut, ta det lugn, skärp dig.

Och så får det se ut så här tills i maj.