BLAND ANALA FÖRÄLDRAR OCH VÄRLDSSAMVETET

Den här texten tar avstamp i det här blogginlägget, det är visserligen inte inte första gången jag upprörs av Cissi Wallin (jag håller med henne en massa gånger också), men jag tycker egentligen att det handlar mindre om hennes handlande utan om en allmän attityd.

Innan Stickan kom så var de enda böckerna vi köpt två stycken om gifter i vardagen. Plötsligt blev jag plastbesatt och allt skulle bytas ut, tygblöjor inhandlades och vi började vädra maniskt. På loppis fyndade min mamma glasnappflaskor och jag hittade fint barnporslin i just porslin. Ingen var lyckligare än jag. När jag köper nytt, vilket sällan händer, köper jag ekologiskt. Men mest blir det loppis. Jag försöker tänka på miljön ungefär i varje steg jag tar eller gör och jag försöker att sy nya saker av gamla grejer. Som haklappar av mormors gamla lakan, eller pyjamas av Loves gamla tshirts.

På nätet frågar någon om impregnering av ett sparkskydd till bilen. Cissi Wallin skrattar och hojtar att hen som frågar kanske ska skaffa häst och vagn, istället, eftersom det är miljövänligast i jämförelse till giftbomben bilen (inte abra avgasmässigt, såklart, utan också gifterna i materialen som bilen består av). Cissi har rätt, bilen är en jäkla bov. Det är den verkligen.
Men att håna den som vill sy och funderar över om bivax kan vara en bra impregnering är inte heller rätt. För minsta lilla steg gör det hela bättre. Jag tror inte att föräldern som funderar över bivax inte förstår att hens bil är en miljö- och giftbov utan dess lika, tvärtom, personen i fråga tänker säkert ganska många gånger över hur hen använder sitt fordon i vardagen. Vem vet, kanske lånar de bilen och vill skydda den därför? Kanske handlar det om en bilpools-bil eller mormors-bil som lånas ibland? Eller så handlar det om deras egen som de använder varje dag, för att de måste, eller för att de vill. Men saken är att det spelar ingen roll.

Skämta på om giftcocktails och plastbantning på skolor, men håna inte föräldrar som försöker. Det är inte så roligt att sy något eget och sen fräsa på sånt som är skit för både dig, ditt barn och din miljö, tro mig.
Och tro mig igen, de flesta som kämpar med tankarna på miljön kämpar också med sitt eget leverne. Låt dem göra det, så kan den som inte vill det fortsätta med sitt liv hen med.

ATT KNULLA SIG TILL TOPPEN // ATT ”UPPKNULLAS”

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

PINSAMT!!

Inspirerad av Elsa Billgrens pinsamma inlägg tänkte jag att det är dags att bekänna färg. Lite pinsamhet gör nog världen till en bättre plats ändå. Jag har länge försökt jobba på hela var-och-en-skäms-för-sig-själv-grejen som min mamma försökt tuta i mig hela livet, och jag lär fortsätta med den attityden nu när jag själv ska bli förälder. Jag kan ju bara tänka mig at min pinsamhetslevel kommer skjuta i höjden om sisådär 11 år. Då kommer jag vara en 40-årig mamma som dansar fult, pratar ful, har fel skidkläder, lyssnar på fel musik och inte har någon som helst koll. Men tills dess är jag min egen värsta kritiker.

Så, här, ett gäng pinsamma ögonblick kommer här:

När jag skickade en video på min mage till Cissi Wallin.
Jag tänkte att jag skulle skicka en film på när bebisen sparkade till min yngsta kompis Lou (genom hennes mamma, hon är 4 och har självklart inget eget insta-konto) och skrev lite om ”tjo vad det går i magen” och fyllde i vem som skulle få meddelandet och sen tryckte jag på skicka. Vems inkorg det hamnade i? Cissi Wallins.

Då jag satte mig i fel persons knä och valde att kritisera hans foton.
Under Way out West för några år sen hade jag lovat att vara min bästa väns wing woman. Sagt och gjort spanade jag killar hela helgen (och resten av sommaren för den delen också) när det plötsligt slog mig att min kompis, en fotograf från Stockholm hade precis det hon sökte. Lång, mörk, snygg och rolig. Sagt och gjort, han måste finnas i pressrummet och jag smugglade helt sonika in min vän under hittepået att jag skulle intervjua henne. Väl uppe i pressrummet ser jag honom, likt en uppenbarelse sitter han där, den långa stockholmaren. Så jag går fram, på något vänster lyckas jag glida ner på stolens karm och därifrån ner i hans knä. Hans bilder upplever jag som mörka och det säger jag också. Den här sturska sidan måste ha fått lite bränsle av festivalstämningen och allt vad det innebär. När jag väl har tryckt mina lite flottiga fingrar mot hans skärm, påpekat bildkvalitén och är redo att presentera min vän. Då vänder jag mig mot honom och inser att det inte alls är min vän. Den här personen, vars knä jag besudlat med mina väldigt korta shorts känner inte jag. Personen vars knä jag klämt ner mig i har gestikulerat förfärat sen jag kom dit. För den här personen känner inte jag.

Hur det gick med min matchmakning sen? Jorå, de har barn ihop idag. Och killen vars knä jag satt i? Ingen aning om vem eller var han är, kanske ses vi på VIP-området i år, jag lär inte känna igenom honom alls.

Gången då jag skrek ”Visa mig korven” på herrtoan.
En gång var jag på firmafest, jag gillar inte firmafester, det finns två olika levels, antingen supa sig precis lika full som fullaste gubben och därför kunna med att ställa till en riktigt ordentlig scen när han börjar bete sig illa. Eller så håller du dig helt nykter. Vad jag valde den här gången är inte så intressant, men jag var i alla fall extremt hungrig när det skulle serverar nattamat. Bland företagets flera hundra anställda hade jag tappat bort de jag kände bäst, och när jag då lokaliserade min ena chef var det ingenting annat än JACKPOT! Så jag satte av efter chefen, och såg ingenting annat än korv framför ögonen. För om någon måste ha koll, då är det ju chefen. När jag väl är så nära chefens rygg att jag är säker på att han kommer höra skriker jag VISA MIG KORVEN!!! Omgivningen tystnar. Det går självklart inte att höra en knappnål falla, vi är på fest, men känslan av vakuum infinner sig. Jag är bland herrar och idel herrar på herrtoan. Att befalla chefen att visa korven är ingen hit då.

Och sist: två gamla godingar
Första gången jag drack rödvin och tappade tänderna. 
Jag hade fått lov att gå på P3 Guld ett av de första åren det hölls i Göteborg. Detta trots att jag knappt börjat gymnasiet. Jag klädde mig för ändamålet i en ärtgrön klänning från Maria Westerlind kombinerat med ett par skor jag ”fyndat” på REA för 1000 kronor istället för 3000 kronor. Skorna var fuschia rosa. Till det iklädde jag mig ett lika rosa halsband och ett sidenband i håret i precis samma färg. Jag var omåttligt nöjd med min klädsel och kände inga som helst dåliga känslor över att gå på den här galan alldeles själv utan sällskap och vara runt 10 år yngre än de flesta andra. Jag var glad och nöjd och kände att det är nu jag går från ung och okänd till ung och lovande.
Jag fick ett kuvert med min badge, ett nyckelband, några matbiljetter och lite dryckesbiljetter. Det var ingen som brydde sig om att kolla mitt leg när jag hämtade ut mitt kuvert, och inte heller när jag väl kommit in på Park. Jag var som han Idol-Johan, alldeles för liten, men ändå på plats och ostoppbar. Så jag lämnade fram min biljett och fick det som serverades. Rödvin i jätteglas. Det var bara att dricka på. Det smakade skit. Men vad gör det om hundra år. Jag drack och kände väl att det gav något slags utslag på gå-rakt-o-metern, men fortsatte. Någon sa att maten serverades någon våning upp och jag tänkte att hissen: den blir bäst. Så där stor jag plötsligt med Ola Salo och resten av The Ark i hissen, som brukligt på hotell hade hissen speglar och jag tänkte att jag borde se över mitt appearence för kvällen. Det får mig att skrika till. Mitt i hissen med mitt bästa band närvarande. Jag hade inga tänder kvar! Och läpparna. De hade intagit en annan färg de med. Oh! The Perks of rödvin som ingen hade lärt mig.

När jag släppte en brakare i läkarfamiljens kök.
Vi gick i gympa jag och min kompis när vi var 10. Varje fredag aktiverades vi i den inte så resultatinriktade LING-gymnastiken som höll till i skolans lokaler. Det var lite spännande att gå till skolan när den var stängd, och skönt att slippa tuffingarna. Varje fredag hjulades och hoppades och kullerbyttades det utan något som helst fokus på att vare sig vara rak i ryggen, klara av en flic-flac eller nicka mot några domare. Vi sprang runt i ärvda gympakläder och trivdes mest. Ofta sov vi över hos varandra efteråt och var som barn är mest. Och varje gång skulle vi självklart äta efteråt. Just den här gången sover vi över hos Andrea. Hennes syster är några år äldre och otroligt cool. Hon går i sexan och jag har i något svag ögonblick skojat med att sätta en av hennes klasskompisars BH på huvudet. Var lika delar imponerad som rädd för BH-storleken, men det är en annan historia. Vi sitter där, i stilla gemak och äter, när någon frågar om vi lärt oss något nytt på gympan idag. Ingen av oss är sena med att berätta om hur vi kullterbyttat och stretchat och övat. Men så känner cirkusartisten Lund att det finns lite utrymme att imponera. Så hon lämnar bordet (utan att ursäkta sig) slår sig ner på golvet bredvid Flat Coated Retrivern och säger ”jo, jag har lärt mig att lägga båda benen bakom huvudet” det går ett sus genom middagssällskapet. De ska få se någonting de själva inte är i närheten av att klara av. Allra minst den mustaschprydda fadersestalten. Jag tar sats, tar tag om tån med handen och slänger upp högerbenet när jag avbryts av ett brak och en stank inte ens värdig hunden bredvid. Nu är det definitivt knäpptyst i köket.

Något år senare var vi inte ens vänner längre. Hur mycket som berodde på brakaren vet jag inte. Det kan också haft med att göra att jag inte var speciellt fräck.

Och som en bonus: något som jag tyckte var jobbigt då, men inte kunde bry mig mindre om idag:


Ett felstavat namn när allt jag ville var att kunna vara sökbar på stureplan.se

SKILLNADEN MELLAN ATT TYCKA OCH ATT TÄNKA.

Lördagar hos mig innebär oftast att jag ska jobba. Runt 22:15 brukar jag snöra på mig skorna, slänga min packade skivväska över axeln och gå utanför dörren.
Det betyder att jag precis innan har sett vem som gått vidare i Melodifestivalen.
Det betyder också att jag under två timmat multitaskat med TV och Twitter.

Efter helgens deltävling har jag funderat på det lite extra.
Om hur vi skriver och tänker och tycker samtidigt.
Det är lätt hänt att det går fort. Ett felvalt ord, ett felanvänt uttryck, ett icke-tydligt skämt.

Under helgen proklamerar Emanuel Karlsten att han inte längre ska raseri-dela.
Men jag hade blivit gladare om journalister slutade affekt-twittra.

Som Niklas Svensson här till exempel:
Skärmavbild 2014-03-05 kl. 12.47.13

Han tycker här innan han tänker.
Som vanligt när det är pappor hoppas jag att de funderar över hur de önskar att deras döttrar blir bemötta. För sitt utseende eller för sina färdigheter.

Niklas Svensson tycker inte att det är konstigt att han skriver så, för läpparna var det ”första han tänkte på”.

Ett annat exempel är hur Cissi Wallin till alltomstockholm.se förklarar sitt blogginlägg om servicepersonal. Hon säger att hon som ”vanlig besökare” inte kan tänka till personalens arbetssituation hela tiden.

Jag vet inte hur eller vad någon behöver göra för att dessa personer ska inse att de är journalister.
Jag menar inte att tiga alltid är guld och tala kontant har valören sliver. Men när det flyger grodor och idiotier kanske det är dags att fundera vad det faktiskt är för slags grodor som kommer ut, en lövgroda eller en klassisk padda.

Att Emanuel Karlsten inte ska raseri-dela texter är beundransvärt, jag välkomnar analysen och funderingen, men enligt mig  borde det också vara självklart. Det är någonting alla borde tänkt på tidigare. (Och ja, kanske ytterligare en knapp på Twitter som inte säger favorite vore att föredra, säg typ SAVE?)

För oavsett om det står att ens åsikter är ens egna, och inte nödvändigtvis stämmer överens med de statliga uppdrag, radio-, TV eller tidningningsjobb en kan ha så förknippas de ändå med varandra.
Att offentliga personer förknippas med sina uppdrag är inget som är svårt att räkna ut.

Tänk innan ni tycker. Om ni inte står ut med reaktionerna.
Och reaktioner är sällan gnäll. Det är också åsikter. Någon som tänkt och tyckt.

Att tänka något är en helt annan sak är att tycka något.
Att tänka något är en helt annan sak än att skriva ett blogginlägg om det.
Att tänka något är en helt annan sak än att twittra om det.
Att tänka något är en helt annan sak än att trycka på post.