JUL I VÅRT HUS – en verklighetsflykt

Det är november. Knappt halvvägs. Jag vet det, men ändå kan jag liksom inte hålla mig. Jag tänker bara på jul.

De julskyltar ju i stan, så kanske kan jag också börja snart. Eller borde vi vara traditionsenliga och vänta till första advent. Eller kanske tills snön kommer, men för det finns ju inga garantier, trots att den låg stilla nästan hela vägen till april sist.

Mest är det nog en verklighetsflykt från presenningar som står och blåser, en dörr som är halv utmonterad och omålade väggar. Vi skulle ju göra så mycket tills jul. Hinna med så mycket. Nu funderar jag på att övertala ett gäng vänner (om vi har kvar några efter våra djävuls-flyttar) att komma på målarfest och på så sätt få in färg i vardagsrummet innan julafton. Fast vi borde tapetsera. Det är ju det vi drömmer om.

Men än så länge ligger jag bara på soffan och tänker på den här veganska gravade laxen jag tänkte laga, den här salladen, kålroten som typ alltid blir bättre i tanken än i verkligheten och så saffranspannkakan vi åt redan i somras. Ett väldigt matfokus inser jag, men jag drömmer om dofter, värme och kryddor. Och om att komma på en riktigt bra present åt både Love & min pappa. Gärna hållbart eller loppat, personligt och eget. Något som kommer användas, slitas och älskas. Styrbjörn ska få minimalt med presenter, om bara något år lär han väl börja räkna paket och då är fridens tid förbi, så vi passar på.

DRÖMMEN OM PARIS

Nu har jag slutat kindpussas och slutat skorra Merciiiiiii så fort jag handlat något. 

Men jag drömmer fortfarande om en höst i Paris. Och en vinter. Och en vår. Och en hel sommar. Ett liv helt enkelt. Och om vi verkligen bodde där, hur hade livet sett ut då? Hade jag sadlat om till florist eller levt på Love? Hade jag vandrat gatorna upp och ner och hade jag någonsin sluppit alla turister? Och hade jag själv någonsin blivit något annat än turist? 

Men jag tror att livet att sett ut ungefär så här, om jag fick drömma alltså.


Jag hade suttit uppflugen i ett fönster varje morgon med mitt morgonkaffe i handen.

Och jag hade klätt mig chict och ledigt samtidigt och varit sådär franskt sval, men ändå intensiv. Aldrig duckat en diskussion och alla andra hade debatterat lika glatt.

Och jag hade länsat papperskorgar och gathörn på fynd. Som det här plisseringspappret.

Och jag hade förkovrat mig i konst(en).

Det är så enkelt att drömma sig bort utomlands, att bilda sig en vision om hur det hade varit. Som att det är lättare att släppa loss bara för att ”hemma” är längre bort. Och samtidigt få mer förståelse. Hade vi sagt ”vi flyttar till Paris” hade alla jublat, men om vi istället sagt ”vi flyttar till Gotland på heltid” tror jag snarare att frågan blivit ”varför?” Och ”vad långt bort!”. Det är konstigt det där, hur avstånd relativiseras utifrån förväntningar, förhoppningar och förutfattade meningar. 

Så jag fortsätter drömma om det ljuva livet. Och låter det stanna vid en dröm. 

DRÖMMEN OM LANDET

I helgen har vi stått med jord till knäna, jag har tre gånger utbrustit ”Jag älskar mina gummistövlar” och kanske 500 sagt ”det här är det bästa jag vet”. En romantiserad stadsbild av landet. Allt jag behöver är några hektar mark. Ungefär så känner jag. Några hektar mark och ett körkort, för landet mitt i stan finns inte ens i Partille.

Så om kvällarna göder jag min kommersiella materialistiska sida och drömmer om självförsörjande.
Men främst någon annanstans att bo.

Kalla mig idiotisk, men efter en hel säsong av Husdrömmar ser jag stor potential i detta objekt med renoveringsbehov som finns ute till exekutiv auktion. Bonus: 8,3 hektar mark. Minus: Ligger i Mariestad.

Eller här, 20 hektar mark där vi kan spela in nya avsnitt av Jordskott. Plus: ligger i Alingsås. Minus: vi måste ha en annan fastighet inom 6km. Det har vi inte.

Men här har vi nåt, massa hus, inget tjafs om fastighet inom 6 kilometer. Men på minussidan: ligger i Gullspång.

Eller så går vi upp rejält i pris, 10 gånger så mycket ungefär, och så hamnar vi i Bollebygd i ett hus med lada inredd med bar. Hej nya livet som bröllopskoordinator!

I Marks kommun får vi 2,3 hektar mark och ett härligt 30-talshus. Vi ska bara klippa gräset först. Sen kan vi flytta in.

Spisen har vi redan, så den behöver vi inte ens lära oss. Perfekt.

Ulricehamn är ju trevligt, ganska nära Göteborg också, om det känns viktigt, och det gör det ju. Här får vi egen brygga och gult härligt hus. Plus: ladugård på tomten!
Minus: köket verkar vara svårstädat.

SAKER JAG GÖR NÄR JAG INTE GÖR NÅGONTING ALLS EGENTLIGEN

Jag funderar lite över om du ens fnissade för att du kanskekanskekanskekanske gillade mig. Eller om du bara gjorde det av ångest.
Jag ringer Hanna men hon svarar inte.
Jag smsar Alex men han svarar inte. Jag ringer honom och han pratar om andra saker än jag är intresserad av.
Jag ångrar det jag gjort. Och jag ångrar att jag inte gjort det jag inte gjort.

Sen gör jag andra saker också, som att frysa in vatten i PETflaskor, eller tugga på grässtrån, eller inte göra någonting som egentligen är något. Som att finurla på varför jag är så fixerad vid händer.

Gud jag måste sluta drömma. Jag måste återgå till att vara den realistiska, smarta Emerentia. Hon som värdesätter saker. Riktiga saker. Hon som inte kallar sig för Martha när livet blir svårt eller som ljuger om sin ålder. Jag måste sluta dra ut hårstrån på benen med pincett. Så ska jag köpa ost till Hanna också. Det är viktigt. Vi kanske kan göra en liten ostinsamling. Om alla köper en liten bit ost kommer det bli toppen. Ni kan skicka den till Folkungagatan 114.  Tack på förhand. Hanna hälsar.

ATT SE HEMMA PÅ TV

Jag längtar lite hem igen. De pratar om Örgryte på teve och jag tänker tillbaka lite. Jag hatade Örgryte av hela mitt hjärta från andra klass tills jag gick ut gymnasiet, sen förändrades det lite, för ajag förstod hur alldeles fantastiskt det var att bo där, mitt i stan, men ändå nära sjön och jättenära skogen, eller ja, till och med i skogen och på sensommaren luktade det asfalt blandat med gamla syrener och blad.

Om jag skulle låta mina barn växa upp där ska jag vaka över dem som en falk. Se till så att de blir fullproppade med bra värderingar och allt sånt där som man måste när man växer upp lite skyddat.

Jag minns hur pappa berättade att det var smart om vi kom hem när gatlyktorna tändes, så hade farmor sagt till honom och det betydde att det var lite för mörkt ute för att få fortsätta vara ute. Ibland var vi ute längre. Som på vintrarna när vi åkte pulka i Glada Parken och det gick så hiskeligt fort. Det var där jag träffade Josephine första gången någonsin. Vi är fortfarande bästa kompisar.

Mamma och pappa har pratat lite om detdär med lägenhet, det tror jag att alla föräldrar gör när deras barn flyttar hemifrån och min lillasyster bor ju i Bergen nu med sin pojkvän och då finns det ju en väldans massa plats åt mamma och pappa och hundarna. Så jag förstår dem. Men samtidigt gör det lite ont i mitt hjärta för jag tänker att jag ju vill att mina barn ska få fira jul där i det stora vita huset med en stor julgran mitt i vardagsrummet och alla prydnader och alla klockor och alla saker från farmor och farfar och mormor och morfar. Alla gamla saker mamma samlat och alla pappas antikfynd.

GODMORGON!

Nu sitter jag med lite klet i ansiktet och ska snart sminka till mig, jag trodde att det var vår idag igen, men det var det tydligen inte. Jättetråkigt. Det är 4,5 minusgrader. Det känns inte alls roligt.

Jag har packat ner muffinsen (som jag drömde mardrömmar om att jag glömt dem i ugnen) och jag har valt ut pennor jag vill ta med mig till kontoret. Det är som att börja skolan första gången, lite pirrigt.

Nej! Dags att åka. Ni som vill kan få se Katrins gravidmage sen om jag vågar fota.

Andra saker jag drömt om: att jag blev förföljd av en man med avsågat ben i tunnelbanan. Det läskigaste var att han var snabbare än mig, trots att han hasade runt.

DEL #6 I SERIEN: KILLAR JAG VARIT KÄR I: TOMAS BROLIN


Detta må tyckas vara lite konstigt, men riktigt så konstigt är det inte.

Jag var sju år, precis sju år var jag faktiskt, och den sommaren bodde familjen Vikström hos oss lite på landet, vi åt en massa fisk då, för Mats är så bra på att filéa och Anna och Erik och Wilhelmina och jag lekte sakletare och vi sprang i bergen och en dag hittade vi ett jordgetingbo, det slutade med att Anna och Kim fick två jättestora svullnader, Anna fick ett på läppen och vi kallade henne för Henke Larsson för hon liknade honom lite då när hon hade svullnaden och pannband.

Det var Fotbolls VM det året, och nästan allt vi gjorde andades fotboll, vi låtsades att vi vad GES och skrev När Vi Gräver Guld i USA, och målet på ängen har nog sällan varit så använt.

En morgon satt mamma i sitt nattlinne i sängen, det måste ha varit lite grått väder ute, för annars äter hon alltid frukost ute, men det gjorde hon inte den morgonen, hon läser Bohuslänsupplagan av Göteborgs Posten och jag bläddrar i del två. Sporten finns i del två. Fotbollen finns i del två. Tomas Brolin finns i del två. Den luktade som tidningspapper på landet ska göra och lite dagg, jag minns inte hur jag tog mod till mig, men jag pekade på bilden av honom och frågade mamma om hon inte också tyckte att han var söt, hon sa att det tyckte hon visst inte. Sen sa jag nog inget mer. Och jag frågade nog inte om någon var söt någon mer gång efter det heller. Men den kvällen drömde jag om att jag och Tomas Brolin var gifta och skulle bo i ett likadant hus som mina föräldrars på landet. Han skulle spela fotboll med våra barn på ängen.