När jakten på ”Säker Stil” inte är annat än Säker Konsumtion

Sen i januari har jag haft ett köpstopp. Det har inte varit ett totalt stopp, utan ett ganska snällt sådant. Det handlar mer om reflektion än att inte under några som helst omständigheter konsumera.
Men reflektionen känns viktigare än någonting annat. Det har fått mig att tänka över både mitt köpmönster, mitt titta-i-affärer-mönster och mitt stora loppisberoende. Och så har det fått mig att se över min garderob. Som gravid har jag färre val än någonsin, och som icke-gravid är min garderob överfull. Trots det sneglar jag mot modereportage, erbjudanden och influencer-inspo dagarna i ända.

263356

Foto:Beata Holmgren

En av de här influencersen är Ebba von Sydow och hennes ”Säker stil”, när hon och Emilia de Poret började jobba fram konceptet tycker jag att det var intressant, att skapa en säker stil för just en själv är någonting fler borde göra, även jag, då skulle jag kunna behålla min stil och bygga en garderob som klarar sig genom år tänkte jag positivt. I säljtexten av boken sammanfattas deras Scandichic-epos med orden ”Denna inspirerande handbok erbjuder en konkret, långsiktig och välfungerande lösning”.

Men nu, några år senare är jag ingenting annat än besviken. Säker Stil visade dig snarare var Säker Konsumtion. Likt Blondinbellas Economista har det gått från en ambition att skapa någonting hållbart till att snarare hetsa till fler köp. Och den långsiktiga lösningen som marknadsförde boken har snarare visat sig vara tips på snabba klipp på rea, trender som är heta just nu, säsongens hetaste varor och andra, inte så värst långsiktiga lösningar.  Och kanske är Kristin Nords ord ”Det är också en bok som andas blondhet.” är en mer ärlig beskrivning.

Det går knappt att ”investera” i mode. Kanske i en eller annan väska. Någon sko i limiterad upplaga (sneakers som säljs för tusentals kronor kan ge lite avkastning). Men det går inte att investera i bomullstoppar, linneskjortor från Uniqlo eller krämer från Clinique. Det är ingenting annat än konsumtion och den som låtsats som någonting annat ljuger.

I tider av mijlömedvetenhet och konsumtionsstress känner det så otroligt osäkert att tipsa om fler och fler snabba köp. Bara de senaste 25 instagram-inläggen från von Sydow innehåller samarbeten, tips och reklam för Mat.se, Uniqlo, Adlibris (dels omärkt reklam för egen bok) x 2, shoppingkväll i Fältöversten, Klarna, Naturnes Barnmat x2, Clinique. De senaste 25 från de Poret är bland annat reklam och samarbeten med Klarna, Hövding, Shoppingkväll på Fältöversten och Uniqlo. Bara samarbetet med Klarna, går att diskutera efter att bland annat SVDBreakit och Dagens Arena skrivit om hur fler hamnar i skuldfällan tack vare deras ”förmånliga” fakturering. Att både uppmuntra till konsumtion och till att använda tjänster där du handlar för pengar du ännu inte har är en kombination inte alla skulle vilja ha på sitt samvete.

Att influencers behöver tjäna pengar är ju ingenting konstigt. Samarbeten är bra för det, till för det. Till för att skapa ekonomi i en värld beroende av just ekonomi. Men det gnisslar illa när det maskeras i att hitta en Säker Stil.

PÅ BRÖLLOP I NÅGOT LÅNAT OCH NÅGOT BLÅTT

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

VEM BESTÄMMER VAD OCH VEMS VARUMÄRKE EXISTERAR EGENTLIGEN?

Jag ser på PK-debatt som en förberedelse inför mitt eget prat kring varumärke och marknadsföring på lördag. Jag är vrålnervös och jag tvekar mycket på att jag verkligen är rätt person. Som förberedelse ser jag alltså PK-debatten, jag ser och hör självklart det där som Janne Josefsson säger om Ebba von Sydow. Jag undrar väldigt mycket varför han inte ger sig på klackringsprydde Schulman också, varför hans överklasshat bara sträcker sig till Ebba von Sydow. Varför det helt enkelt bara sträcker sig till en kvinna.

Janne Josefsson säger i den här debatten en väldans massa saker, han säger att det inte finns någon som honom, i och med att twitter finns idag.
Han pratar också om varumärken som något fult, men verkar inte inse att han blir genomskinlig när han ber om att få dra en kort anekdot, glömmer den första och börjar prata om hur hans son ser på honom, för att senare fortsätta till den första anekdoten som avslutas med ”Jag växte upp på Arvid Lindmans gatan, granne med Clark Olofsson, innan vi flyttade till Biskopsgården”.
Det är här det blir intressant, jag har följt både Ebba och Janne, Janne var någon slags förebild på barikaderna, han visade ju sanningar och verklighet, och Ebba följde jag med någon slags vördnad, vi kom från samma område, vi var tjejer och så vidare, och så vidare.
Men det intressanta är, att Ebba von Sydow, som tidigt fick någon slags hybris och satte sitt namn överallt (vi kan kalla det att göra en Amelia, som anknytning till hennes egen medverkan i samma debatt) visade upp hem och garderob och så vidare, så har nu Ebba till stor del börjat följa andra (kungahuset och modelejon) och visar mest  upp dottern och vardagen, snarare än en dyr väska eller en garderob.
Jag kanske har blivit blind och är alldeles för hemmastadd i hennes leverne, men det är ändå Janne Josefsson som måste påpeka var han är ifrån och vem han vuxit upp med. Noga är han också med att påpeka att han inte alls är KPML(r)-are.
Det är intressant hur han väljer att vårda sitt eget varumärke, eller namn om en nu föredrar det uttrycket, så pass mycket att han måste dra anekdoter från sin uppväxt, något som såväl Amelia Adamo, Alex Schulman och Ebba von Sydow klarar sig utan. Magnus Lindqvist pratar om uppväxtens porr i skogen, men det sparar vi till en annan dag.

Summa summarum: det står alltså en vuxen man och påpekar en kvinnas ursprung, samtidigt som han gång på gång vill svärja sig från sin egen situation, bilderna som projicerats kring honom och så vidare. Janne jag-har-röstat-på-Folkpartiet Josefsson börjar mer och mer likna någon som någon annan borde granska.

En gång skickade jag faktiskt ett mail till honom om avsaknaden av kvinnor på ”hans” redaktion.
Jag fick inget svar.

NYÅRSKALENDERN LUCKA 6: BERÄTTA OM BLOGGARNA DU LÄSER

6. Berätta om bloggarna du läser. 
Allra mest skummar jag bloggar när jag jobbar, jag letar profiler och människor som kan passa det jag försöker beskriva för kunder jag jobbar med. Jag liksom scannar för att få bilder av trender och personligheter mer än ett intresse i personens riktiga liv.
Men de jag brukar läsa även när jag är hemma sjuk är:
Ebba von Sydow
UnderbaraClara
och Emmas Vintage.
Jag saknar min kompis Pontus blogg väldigt mycket. Och Alexanders.