KÄRLEK ÄR EN VÄRMEPISTOL & EN FÄRGSKRAPA

Jag fick en kärlekspresent i söndags. Och nu tror ni kanske att jag skojar, men jag blev så otroligt glad.

De senaste dagarna, nej veckorna, har jag kämpat mot tristessen och avsaknaden av ork. Och varje dag har det varit som att den gamla pärlsponten har hånat mig när jag gått förbi på väg in genom ytterdörren.

Hejdå med det! Efter att ha köpt virke till en gigantisk pallkrage kom han inte hem med bara virket, utan också med en värmepistol och en riktigt bra skrapa. Värmepistolen är egentligen primärt för keramikverkstaden, men efter att ha hört att ”skrapa vägg utan värmepistol tar sönder kroppen och knoppen” från någon visare än jag själv så insåg jag att det inte var så dumt att sätta på en P1 Dokumentär och sen bara köra.

Så, hejdå sofflock, hej veranda!

EN STUND PÅ JORDEN//ETT ÅR PÅ EKEBO

Att det gått ett år. Jag har så otroligt svårt att greppa det. Den. Tiden. Den liksom rinner iväg. Inte så där vuxet som andra säger ”det går fortare sen” utan mer utom kontroll och referenspunkt. Hur mycket hinns det på ett år? En flytt, ett nytt tak, nästan en hel graviditet, ommålning, rivning, inskolningar, jobb-byten (tre!) och så livet då. Tusentals äpplen, hundratals koppar kaffe, oväntade besök och övernattningsgäster.

Jag tror det här året har varit bland våra bästa. Att plötsligt bli så rotad, känna sådan trygghet, hitta hem har gjort vår relation till en helt annan. Likt en självhjälpsbok har jag så otroligt många mornar och kvällar tackat livet. Den här platsen är vår.

Vi firade med att köpa extremt mycket rödfärg och idag kommer vår hantverkare hit för att se över fasaden. Huset firas som sig bör med andra ord: med hopp om framtiden.

UNDER TVÅ LAGER FULT

Åh det blev en sån otroligt fantastisk fredag. Efter att igår ha fått hjälp av min pappa fick vi äntligen in vår ”nya” ytterdörr vi köpt på Hus till Hus i Alingsås, och efter att ha kastat i oss sushi bestämde vi att nyttja fredagen för att ta bort den träpanel som vi haft ute på verandan och som vi behövde ta bort för att kunna sätta upp pärlspont.

Men så hände det som bara går att önska sig: panelen var kvar! Ingen ny pärlspont behöver sättas upp utan det räcker med att den gamla skrapas och målas.

Efter en vecka med kvällsjobb var det så skönt att se att vi imorgon inte beter stressa till Bauhaus för att köpa pärlspont, och klockan 20 låg jag nerbäddad under två filtar framför de två sista avsnitten av Retribution.

JUL I VÅRT HUS – en verklighetsflykt

Det är november. Knappt halvvägs. Jag vet det, men ändå kan jag liksom inte hålla mig. Jag tänker bara på jul.

De julskyltar ju i stan, så kanske kan jag också börja snart. Eller borde vi vara traditionsenliga och vänta till första advent. Eller kanske tills snön kommer, men för det finns ju inga garantier, trots att den låg stilla nästan hela vägen till april sist.

Mest är det nog en verklighetsflykt från presenningar som står och blåser, en dörr som är halv utmonterad och omålade väggar. Vi skulle ju göra så mycket tills jul. Hinna med så mycket. Nu funderar jag på att övertala ett gäng vänner (om vi har kvar några efter våra djävuls-flyttar) att komma på målarfest och på så sätt få in färg i vardagsrummet innan julafton. Fast vi borde tapetsera. Det är ju det vi drömmer om.

Men än så länge ligger jag bara på soffan och tänker på den här veganska gravade laxen jag tänkte laga, den här salladen, kålroten som typ alltid blir bättre i tanken än i verkligheten och så saffranspannkakan vi åt redan i somras. Ett väldigt matfokus inser jag, men jag drömmer om dofter, värme och kryddor. Och om att komma på en riktigt bra present åt både Love & min pappa. Gärna hållbart eller loppat, personligt och eget. Något som kommer användas, slitas och älskas. Styrbjörn ska få minimalt med presenter, om bara något år lär han väl börja räkna paket och då är fridens tid förbi, så vi passar på.

DET BLIR ALDRIG SOM EN TÄNKT SIG

Vi hade ju planerat att göra om golvet på verandan och toaletterna. Samt fokusera på vår hiskeliga hall.

Jättebra plan kände vi, lagom stor, men framtiden i sikte. Men så brakade ju kökstrappan ihop och vi fick prioritera den, och när vi nu äntligen skulle göra verandagolvet ja, då visade det sig att verandan var rätt rutten.

Så det lilla projektet blev det stora.

Så nu har vi brutit upp, dragit ut spik och eldat upp det gamla undergolvet i kakelugnen.

Dessutom har vi hittat lite gamla reliker från förr och beställt fönster, köpt dörrar på Hus Till Hus i Alingsås och nu väntar rivning av väggpanel och allt vad det innebär. Ved kommer vi ha hela vintern, vilket ju är perfekt.

Både hall och toalett får med andra ord vänta. Jag drömmer om att till jul ha installerat ny spis och fått till ett stående skafferi, men det är tyvärr inte ens i närheten av möjligt. Att inte ånga på och börja med nya saker är det allra svåraste. Jag vill drömma och börja med nytt direkt.

Om vi har tur så har vi i alla fall ett flytspacklat golv i veckan, sen återstår det att lägga ett röd-vitt klinkergolv, men det får vänta lite.

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

VAD SOM GÖMS UNDER ETERNIT…

Ganska tidigt i mitt och Loves förhållande lokaliserade vi ett problem. Jag är en firestarter, och Love får alltid utföra släckningsarbetet. Så föga förvånande kunde jag inte hålla mig efter kanske tio dagar i huset, utan var tvungen att se efter vad som fanns bakom träpanelen på verandan.
En kväll gluttade jag bakom och det visade sig vara guld. Där satt det gamla räcket kvar. Så det var bara att hugga i. Självklart gjorde jag inte det, termometern visade runt -12 grader och det blev stående.

Tills i somras. Äntligen hittade jag en kofot och bakom träpanel doldes en masonit-skiva. Med härligt minne från tidigare ägare. Margareta hann inte klart med busstrecket riktigt dock.


Och sen: räcket! snustorrt, förutom underliggaren som trillade sönder. Vilket i sin tur var helt okej eftersom vi ändå behövde ta bort hela räcket för att kunna gjuta om golvet.

Nu har vi ”bara” skrapandet kvar. Och utsågning av några spjälor, och uppsättandet av dem igen, och gjutandet av golvet. Och och och.

Så vi gjorde just det, skrapade och sen har det gått i stå igen. Golvet är nästan avlägsnat och vi hoppas hinna gjuta innan frosten. Och just frosten verkar ju vänta, som tur är.  Så lite tid har vi, eller Love då, på sig att avsluta projektet. Jag lär starta någonting annat under tiden. Som vanligt.