EN BOK OM ATT VILJA FÅ BARN OCH KÄMPA SKITMYCKET FÖR DET

Vad ska en egentligen göra när en får en sån bok i julklapp av någon närstående? Anta att personen inte alls har en aning om vad boken handlar om och bara tog en på måfå från topplistan i bokhandeln? Eller ta det som att personen tillhör en av alla dem som pratar/tänker på den som får presentens (min) biologiska klocka?
TICK-TACK-TICK-TACK
Jag måste tänka över det här. Kanske kan jag ge en bok om alzheimers tillbaka vid något väl valt tillfälle. Det kanske får personen att tänka till. Om det nu var så att han tänker på min biologiska klocka. Var det nu inte så så bli ju alzheimersboken en pik om något jag bör strunta i.

Presenter alltså, så svårt.
Värst var det nog ändå att ta studenten, stackars alla som skulle köpa present till en krävande 19-åring med minst sagt specifik smak (det finaste jag fick var en HAIR-skiva och en Adidas track-suitjacka) glaskonst en masse blev det också. Glaskonst alltså. Djävulens påfund. Det blir så lätt en staty värdig en eurovision-vinnare och inte alls något som passar sig i en hyfsat normal människas vardagsrum. Jag borde kanske börja samla på något, det hade gjort det enklare för de som frivilligt köper julklappar och presenter. Kanske på grodor, som Emily i Gifta vid första ögonkastet gör, hon verkar älska grodor. I varje hörn står det grodor. Ja, alla har väl sin sak. Jag verkar samla på kvitton, men så vidare snyggt hemma blir det inte av kvittona direkt.

Jag tenderar att skriva saker helt utan värde nu. Men jag är så ytterst glad att jag fått tillbaka någon slags kontinuitet här på ”bloggisen” att jag bara måste.
Andra saker jag måste:
Fakturera
Betala skatt
Bestämma klädsel för nyår
Gå och lägga mig
Summera 2014

 

MENSPODDEN IN THE MAKING

Ser en på, ser en på!
Plötsligt finns ingen ursäkt längre. I alla fall inte en fått all utrustning som behövs för att tillverka en podd.
Så nu sitter jag här och tänkte tillverka en tralla och en bumper och något annat snyggt ljud. Det behövs ju.

Ungefär så här tänker jag mig:
Mens, mens, mens, menimenmenimeeeens.

Nu startar vi.

Bild 2014-12-28 kl. 00.03 #2
OBS! Är mer pepp än det ser ut som.

 

ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

TA ERT ANSVAR FÖR SJUTTON GUBBAR!!!!

Skrev om kommunen, stripporna och idiotin. 
Hur pass sur jag var?
Så här pass:


Till er gullisar som undrar ”WTF?! Vem är Emerentia??” kommer här en presentation:
Emerentia Leifsdotter Lund är född 1987 och uppvuxen i Göteborg.
Hon är examinerad från Berghs School of Communication och har jobbat som
copywriter, redaktör, DJ, skribent, programledare, projektledare, bokare och debattör.
Hon är feminist, men hatar inte män, men önskar sig att fler kunde ta ett steg tillbaka och utvärdera sig själva.

Vid funderingar: hör av er nedan.

TAXI! TAXI!

Det finns dagar då man varken orkar cykla, gå eller åka kollektivt. De dagarna, vilka oftast är sena nätter, brukar jag åka taxi. det känns lite kontinentalt och jag tycker om den känslan. Som att sova på hotell i sin egen stad.

Jag försöker alltid ringa det billigaste, men ändå mest pålitliga taxibolaget. I Göteborg åker jag alltid speciellt bolag för det är så hiskeligt billigt. Och i Stockholm med ett annat. Jag ringer och beställer en bil, står och väntar och sen hoppar jag in i framsätet. Jag har bara suttit i baksätet kanske två gånger. Båda gångerna har jag hånglat. Sen frågar taxichauffören vart jag ska och då svarar jag någon av mina adresser. Och då börjar det. För att resan inte ska bli olidlig eller pinsamt tyst brukar jag dra upp något intressant. Berätta något. Och sen är det som att det inte finns något stopp. Munnen går i ett. Det är som att hela resan blir en verklighetsflykt undan det faktum att man varit ute och antagligen druckit för mycket.

Jag hittar i alla fall på historier bättre än Hemingway. Här följer mina favoriter:

Jag påstår att jag har barn, tre styckna närmare bestämt, och så pratar jag lite om den kvinnliga kroppens förfall efter att ha fött barn. Jag frågar hur hans fru ser ut, om han har några barn och så fortsätter jag. Jag brukar säga att barnen heter Henning, Fia och Ismael. Det är en lagom bra blandning. Och så brukar det fortsätta så. Jag grämer mig över att jag varit ute och lämnat ungarna hemma. Några gånger har jag dragit upp tröjan, visat min platta mage och frågat om han tycker att det synts att det bott tre personer där inne. Oftast säger de nej. En sa ja.

Om jag inte är redo för ung-mamma-15-historien brukar jag lägga ut en harrang om att det är dyrt att köpa hus. De håller oftast med och jag berättar då ivrigt att jag precis köpt mitt första hus. Jag brukar fråga lite om hantverkare för att verka trovärdig. Och så säger jag att huset egentligen är lite för stort för bara en person de frågar då hur stort huset är och jag säger fyra våningar. Då drar de så kvickt efter andan att det bildas ett vakuum i bilen. Jag säger att det låter konstigt, men att jag ärvde väldigt mycket pengar från en farbror i Nigeria. Och då säger de att det kanske kan löna sig att svara på Nigeriabrev då och då. Vi enas om det.

Ibland känns det så tråkigt att jag hittar på något helt annat. Som att jag precis var på fest med kungen, eller kanske hans älskarinna, eller någon annan kändis. Jag brukar låtsats som att det är min storebror som haft festen, och att han också är känd. Mest populärt brukar det vara om man säger att Robert Gustafsson är ens farbror. Då frågar de om han brukar skämta och jag säger då att han faktiskt är väldigt tråkig privat och inte har så mycket tillövers för taxichaufförer.

Sen finns det gånger då det är helt betydelselösa lögner, som när jag skulle på konsert i konserthuset och var tvungen att säga at det var min pojkvän som skulle spela, vilket det inte alls var.

Eller gången då jag hade med mig min gitarr och spelade en truddilutt i framsätet från min kommande skiva. Eller gången då jag gråtande åkte hem till Mattias och sa till taxichauffören att det var för att jag var så lycklig för att jag just fått ett syskonbarn. Men oftast byter jag bara dialekt och låtsats som att jag är nyinflyttad och inte har någon aning om något som när jag pekar på busshållplatser och frågar om tunnelbanan går på marken i Göteborg.
Eller gången då jag fick frågan om jag höll på att spy, förnekade det och sen kräktes i min egen väska.

FÖR+EFTERNAMN//ATT BENÄMNA SAKER VID DESS RÄTTA NAMN

För flera år sedan skulle jag i GP:s regi prata om vad som händer med Göteborgs paradgata Avenyn. Då jobbade jag på en idag död ungdomsredaktion och alla som var där skulle ha namnskyltar.
Jag fick en där bara mitt förnamn var med, och tänkte inte på det. Det var helt okej tyckte jag. En av redaktörerna där ursäktade sig och sa att det var för att mina namn var så långa, men att hon tyckte det var tråkigt, att arn och unga alltid reducerades till sina förnamn. Som om att de spelade mindre roll. En vuxen person, sa hon, var alltid för+efternamn.
Jag tänkte inte så mycket på det just då. Och med tiden blev det att jag alltid bara presenterade mig med Emerentia. Jag tyckte att det räckte. Jag tyckte att jag var tillräckligt identifierad med bara mitt namn. Det berodde säkert en del på att min förnamn är relativt ovanligt, men oavsett, så ansåg jag mitt förnamn vara tillräckligt.
Men nu har det gått flera år, och jag har fortsatt fundera över det som jag från början ryckte på axlarna åt.
Det är så ofta jag är mitt förnamn. Det är så ofta jag bara är Emerentia.
Det är så ofta som jag igen känner mig som om att jag är 10 eller 11 eller 12 och sitter i ett klassrum och ställs till svars inför vuxna.
Men faktum är ju att jag faktiskt är 25 och en person. En person med både för- och efternamn. Men det verkar få tänka på.
För jag är också kvinna.
Det är sällan män blir förnamn.
Jag brukar skoja med det, bara för att. Jag brukar säga Reinis om Reinfeldt och Lövis om Löfven, bara för att reducera dem, precis som alla tidningar idag reducerar Annie Lööf till bara Annie. För Annie är oskuldsfull och enkelt att hacka på. Annie Lööf däremot, är en person med ett ämbete. Annie kan vara 1000 olika Annies, med Fredrik Reinfeldt, det kan ju bara vara en enda person. Med förnamn anonymiseras alltså också personen.
I och med våra för och efternamn blir vi professionella personer.
Män blir ett med sina efternamn, om inte tidigare, så i Lumpen. Kvinnor har inget efternamn någonsin, eftersom vi ofta väntas byta när vi gift oss. Då vi blir ett med våra män som är ett med sina efternamn.
Min vän Hedda tänker aldrig byta namn. Hon anser sig vara Hedda Båverud Olsson så in i märgen att det aldrig kommer att gå att byta, tvättas bort eller göras om. Hon kommer alltid var Hedda Båverud Olsson, varesig hon är gift eller skild eller ingenting. Hon är hon. Och det är befriande. Men tillvardags är hon bara Hedda.
För hon är ju tjej.