FÖRBEREDELSER

– Hämta passet
– Maila MTV
– Maila Klara
– Maila Klara igen
– Maila Klara igen igen
– Maila Klara igen igen igen

Klockan är kvart i tolv. Jag måste ta mig in till stan. Jag måste skriva klart en krönika. Jag vet inte om vad. Jocke tycker att jag ska skriva om min favorit Tommy Nilsson som är med i dethär klippet:

Men jag gör andra saker istället, som att plocka ur disken, se på MadMen och filosofera. Jag intervjuar mig själv i huvudet.
Vad är dina tankar om framtiden, Emerentia?
– Jag ser framför mig ett ganska bra liv, där allt är precis som jag tänkt mig, jag har ett helt fotbollslag med ungar, som klär sig själva och uppför sig vid middagsbordet. Jag jobbar nog inte så mycket utan är mest hemma. Och så gör jag som min mamma gjorde ibland, väcker ungarna mitt i natten för att de ska komma ut på balkongen och titta på månen.

Sen undrar jag varför alla söker efter han modebloggaren Andreas Wiijks ålder. Han är ung. Tror jag i alla fall, jag vet inte så noga.

ETT LITET HEJ TILL

Jag tänkte fortsätta försöka hålla kvar er som kommer från Sandra, så att ni slipper kastas in i mina konstiga skriverier om New York och Arvidar och Felipisar.

I vanliga fall bor jag alltså i Stockholm, på Söder, i en ganska stor etta som jag älskar över allt annat på jorden, den har en balkong med såntdära fuskgräs på så att jag kan låtsats att jag är ute på landet egentligen, trots att det är mitt i stan. Jag går min sista månad på Berghs nu, jag ska bli copywriter. De senaste dagarna har jag drabbats av en backlash, men jag tror att det kommer tillbaka. Jag älskar att komma på nya saker. På riktigt. Hemma har jag också mina favorit saker. Jag har väldigt många saker faktiskt, jag har ett helt vindförråd också, fullt med saker. En gång råkade jag låsa in nycklarna till förrådet i förrådet. Då fick jag tillverka en mojäng för att dra ut dem. Den mojängen tillverkade jag av: en galge, en sopkvast, lite tejp och en klädrulle. Klädrullen använde jag mest för att få mojängen att se lite rolig ut.
Så, jag då alltså, jag är 22, ganska snart 23, det gör mig stressad. Det gör så att jag börjar oroa mig: borde jag inte ha barn snart? borde jag inte ha pluggat klart snart? borde jag inte vara överlycklig snart? borde?borde?borde? Så istället för att oroa mig sisådära jättemycket gör jag andra saker. Som att spela fotboll. Mitt korpenlag heter FC Afrika och vi ligger i en division väldigt långt ner. Nu kanske ni tänker att jag måste vara den enda vita tjejen i det laget, men icke sa Nicke. Vi är alla vita medelsvenssontjejer.
Mer då? Jo, jag har några vänner som jag gillar, och några som jag inte gillar, just nu är jag mest i skolan, så då får man prioritera lite annorlunda. Men det leder också till bra saker, som att man hittar kompisar. I skolan har jag hittat Felipe och Arvid. Och några andra. På annat håll har jag Malin, och Evelina, och Jonas och Britta och ett gäng andra. Alexander. Ni kan titta bakåt om ni vill veta mer om mina vänner, jag skriver ganska mycket om dem. Hanna tillexempel. Henne skriver jag en massa om, det är mest för att jag gillar henne så mycket, men samtidigt skäms lite för att jag gör det, för vi har inte känt varann så länge. Jag tänker ofta >kan du verkligen gilla henne så mycket? ni känner varann knappt!<, men oftast så struntar jag i det och bara kör på. Hanna bor i San Fransico nu. Hon har en blogg.
Annars då? Jag hatar byxor. Jag har nästan aldrig byxor. Idag har jag byxor. Det känns konstigt. Men jag har det. I alla fall. Oftast har jag klänning.
En gång var jag kär, jättejättejättekär. Han var så fin och hade ett födelsemärke i ansiktet. Det tyckte jag väldans mycket om. Jag tycker fortfarande om honom, men jag har slutat fantisera om att han ska ångra sig och sitta i min farstu mitt i natten. Man kanske skulle kunna säga att jag kommit över honom.
Jag föddes i Göteborg. Jag gillar Göteborg, men Göran, som är en av mina finaste vänner, beskrev det bra. Jag växte ur Göteborg. Han tyckte aldrig att min flytt var konstig.
Jag samlar på kontaktannonser, jag älskar att läsa dem på söndagsmornarna. Jag älskar söndagsmornarna. Förra söndagen var helt fantastisk faktiskt.
Det är allt jag orkar skriva just nu. Ni kan få några bilder på mig och på annat som jag gillar.

Dethär är min profilbild på Facebook, det är många som gillar den bilden, mest killar, jag tror att det beror på att jag ligger i en säng. I herrskjorta. Och knästrumpor. Jag har glasögon på riktigt. Men jag ser utan också.

Här en en bild från ett kalas jag hade. Jag älskar att ha fest. Det är det roligaste jag vet.

Och här är från skolavslutningen. Jag sitter bredvid Elsa. Och Hampus står bredvid mig. Vi är och sjunger kareoke.

Dethär är Malin, vi brukar lösa korsord.

Och här är hos Rachel. Jag gillar det fotot. Det är tagit med en Olympuskamera jag köpte för 20kronor på loppis.

Berätta nåt om er själva vetja!

DEN DIGITALA NÄRVARON TAR DÖD PÅ MIG

Det finns en massa saker man ska klara av varje dag, gå upp, borsta tänderna, innan det äta frukost, efter det koka kaffe att ha i termosmuggen och sen bara fortsätter det så, man ska hinna i tid, komma på bussen, vara trevlig, jobba som man ska, inte glida iväg och ja, allt sånt som alla kämpar med varje dag.

Sen finns det en hel massa saker som kommer därtill. Som att uppdatera sin twitter, eller skriva i bloggen, chatta på facebook, läsa några bloggar, kolla på artiklarna på Newsmill, ja allt sånt som gör att ni nu kanske tänker >men Emerentia, du behöver inte göra det, det är bara att sluta<, det är faktiskt inte det känner jag. Evelina och jag pratar ofta om vår bloggångest, om hur vi vill skriva något roligt och hur vi vill få kommentarer, hur vi vill att de som faktiskt läser ska göra det och tycka att det var värt det. Och sen Twitter då, ja, det kanske man kan skita i men när jag ser alla andras roliga uppdateringar vill jag ju vara likadan. Jag vill också vara roligt och finurlig och få folk att dra på munnen.

Varje dag slås jag av någon slags virtuell prestationsångest. Jag vill vara överallt och hela tiden. Det är jag inte. Det är ju så väldans svårt. Speciellt när man vill hinna med andra saker, som fotbollsträningar och kalas och att skriva andra saker.

Så för att ha ännu en sak att uppdatera på nätet fixade jag min CARGO igår.

MIN BLOGG- MITT LAND- ETT TAL TILL NATIONEN

Nästan varje dag funderar jag på dethär med bloggen, det är ju en sån konstig sak egentligen, här fläker jag ut halva mitt liv, hittar på lite, ljuger lite och underdriver en del och sen låter jag en herrans massa människor läsa allt och bedöma mig utifrån det. Det är en konstig sak. Det är som att uppmärksamheten och behovet av att någon ska se en är så stort att det liksom tar överhanden.

I hela mitt liv har jag tyckt om att umgås med vuxna, eller bara äldre, det har liksom funnits en tjusning i det, och jag har fått känna mig sedd och jag tror att jag har blivit mycket smartare av det också, mina föräldrar har ju tagit diskussionerna och låtit mig vara med. Mammas kompisar satt och pratade av sig när jag satt på andra sidan bordet och jag nickade. När jag var 13 och började jobba i Elevorganistionen på riktigt tog pappa med mig och lät mig titta på stora dokument från möten och jag förstod så tidigt hur allt hängde ihop. Det är nog en fördel.

Igår pratade vi om hur vi som personer uppfattas, om vi ses som glada eller roliga, eller charmiga. Det finns så mycket som format personen.

Det finns dagar då jag hatar de som hatat mig. Dagar då jag bara vill lägga mig under täcket och gråta, eller kasta ägg på plågoandarnas föräldrars hus. Det finns nätter då jag vill ringa upp föräldrar till barn som gjort mig illa och skrika i luren att deras barn förstört ett annat barns liv. Men jag gör det inte, för innerst inne, innerst inne tackar jag min lyckliga stjärna att de gjorde allt detdär, jag är någonstans nästan tacksam över all olycka, över allt ont jag känt, för det har ju gjort mig till den jag är, och det finns ju bara en av mig, och den enda Emerentia, det är en himlans bra person, när andan faller på.

Så, oavsett hur det känns eller ser ut så tänker jag göra precis vad jag vill här, för det är min blogg, och min blogg är mitt land, ett länd där jag bestämmer och säger och gör precis som jag vill. Här kostar kollektivtrafiken ingenting alls och alla är glada nästan hela tiden. Välkommen då.

ÅNGESTEN ÅKE SÄGER HEJ TILL ALLA SINA KOMPISAR!

Sen förra onsdagen har jag längtat efter denhär onsdagen, det är ju väldigt skönt att längta, men samtidigt jobbigt, man går ju liksom och spänner sig hela dagarna.

I alla fall, idag var Hanna Wittmark och pratade om mappen och allt vad det innebär att söka jobb, och allt kändes ju toppen, men så efteråt möter vi en skåning som vi kan kalla Max, han har energi till 1000 och så säger han att han aldrig hade gjort som jag, skicka en låt, att jag antagligen bränt några broar på vägen. Nu mår jag dåligt. Så dåligt att jag helst bara går och lägger mig. Vi skiter i det här nu tänker jag, vi struntar i reklam och göra något annat istället. Som att sova, äta, gå och träna.

Jag vill åka hem till Göteborg, lägga mig i fosterställning i mammas och pappas nya säng och inte göra någonting, jag vill att pappa ska lägga sig bredvid och att mamma också ska göra det så att de bara ska berätta att jag är jättejättejättefin och inte alls bränt några broar. Så jag tänker att jag gör det nu. Fast i tanken. Nu åker jag till Göteborg.