ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

INGEN KAN TA IFRÅN DIG DIN HJÄRNA

Emmy sa det igår, eller OKEJ, hon sa typ det. Hon sa att jag alltid kommer att kunna skriva. Och så sa hon att jag kanske bara skull lägga ner det här med att söka jobb ett tag för det gör allra mest bara ont att få nej hela tiden. Det är så fruktansvärt nedbrytande att söka jobb som en tror en kanske har en liten chans att få och sen så blir det inte så ändå.
Så nu slutar jag med det ett slag tror jag. Ska bara skicka ett mail till.
Sen: Januari. Då ska jag bara skriva. För det kan ingen ta ifrån mig. Emmy har rätt.

VÄGEN TILL UNDERGÅNGEN STAVAS MARCUS BIRRO

Min favvo Marcus har skrivit en text nu igen. Du kan läsa den här.
Det gör mig förbannat, hur alla barns pappa, kan vara en sån jubel idiot. Hur han kan sitta med pennan och i Expressen uttrycka sig kring hur livet och världen hade varit bättre om vi alla var kristna.
Visst, jag kan förstå tänket kring att religion kan hjälpa oss, men inte hur en enda kan göra det. Och inte hur han kan se ateister som det stora hotet. Det enda hotet är Marcus och hans kompisar, de som vill pracka på oss andra någonting vi valt att inte tro på eller ta del av.

I Nyhetsguiden filosoferade Emmy och Valeria kring om Sverige var just med kristet och mindre sekulariserat än vad vi låtsats som. Att staten nyss skilts från kyrkan, mot 1905 då Frankrikes kyrka och stat separerades.

Nu när Sverige tydligen står mitt i ett sönderfall tror jag det är Marcus Birro som river mest. Han står i mitten med släggan och ser sig kring efter de som inte håller med. Och när det kommer till att den kristna guden ska vara den öppna kan Birro kyssa mitt arsle, eller nej, så nära vill jag inte att han kommer, men det var väl själva helvete vad fel han kan ha.  (Kan ha en lång utläggning här om hur Hinduismen förespråkar 300 miljoner gudar och olika väsen, för att du ska identifiera dig eller hitta några du gillar eller nåt annat smart exempel, men jag låter det vara).

För Sverige i tiden, säger Marcus, och syftar på att den kristna tron är i tiden, för Sverige. Marcus Birro borde inte ens skriva på fritiden tycker jag.

RADIO RADIO RADIO

Jag älskar radio, gu så roligt det är! Idag var jag på Lindholmen och pratade med Emmy, Valeria och Alessandro, och Patrik då. Himlans trevligt och roligt, önskar att jag kunde suttit kvar vid micken och gästat Christer också, men det gick ju såklart inte. Vill du lyssna på mig går det bra att göra det här. Bland annat skriver jag en ny slogan till Obama och säger Swag. Och så råkar jag svära två gånger också. Inte okej. Det ska bli bot och bättring med svärande. Mindre svärande helt enkelt.
Såhär såg jag ut, om någon undrade det. Jag passade på att ha randigt, eftersom det funkar i radio men inte i TV. Oh the logic!