ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

DET SOM BARA VILLE UT

Det som Emmy bad mig vänta med.
Här är det.
Supervalåret är det vita män som gäller. 

Som vanligt emottages kommentarer glädjeligen här nedanför.

Hittills har den stora reaktionen kommit från ett troll som ville prata mycket om #förtrycket och en annan tyckte att det var jag som kunde ses som rasistisk och ofeministisk när jag såg kön+färg.

När folk säger att jag är en sån som vill döda/förbjuda män brukar jag ofta fundera över hur det hade varit om det var så. Jag vill det ju inte, men tänk om.
Allt jag vill är ju att föra in andra perspektiv i nyhetsfördjupningen. Det tycker jag är viktigt.
Och trots att jag mött motstånd så mycket, så ofta, förvånar det mig fortfarande när andra inte förstår, när det blir upprörda känslor över viljan att ta in FLER perspektiv. Inte färre.

NU! NU! NU!

Ungefär som bandet NoNoNo, men inte riktigt samma.
Allt ska altid gå så snabbt.
Eller en del saker, jag kan gilla att läsa en bok långsamt, men det mesta andra: huxflux färdigt!
Därför glömmer jag ibland att jag kan höra av mig med mina texter till tidningar, jag slänger upp dem här istället och får 400 trevliga besökare.
Idag lade jag band på mig, eller Emmy lade band på mig. Hon sa åt mig att va lugn.
LUGN
skrev hon i versaler på Facebook-chatten, och jag tänkte att så mycket har blivit så mycket bättre i mitt liv sen jag började lyssna på henne så jag gjorde det idag med. (bland annat påminner hon mig om att vara trevlig och det försöker jag med numera)
Nu blir det istället en lång väntan till torsdag då min text publiceras hos GT Kultur.
Men det kanske det är värt ändå.
Även om det är skönare att bara trycka på send och sen se det på skärmen, tillgängligt för alla.

INGEN KAN TA IFRÅN DIG DIN HJÄRNA

Emmy sa det igår, eller OKEJ, hon sa typ det. Hon sa att jag alltid kommer att kunna skriva. Och så sa hon att jag kanske bara skull lägga ner det här med att söka jobb ett tag för det gör allra mest bara ont att få nej hela tiden. Det är så fruktansvärt nedbrytande att söka jobb som en tror en kanske har en liten chans att få och sen så blir det inte så ändå.
Så nu slutar jag med det ett slag tror jag. Ska bara skicka ett mail till.
Sen: Januari. Då ska jag bara skriva. För det kan ingen ta ifrån mig. Emmy har rätt.

C/O INTERNET

Bild 2013-09-18 kl. 11.14

Emmy jobbar på kontor idag och Evert och jag passade på att skicka en hälsning på morgonkvisten. Allt för att slippa sätta sig ner och ta itu med den här marknadsföringsplanen. Och appen. Och strategin för sociala medier. Och tidsplanen. Och faktureringen.

BLI SMAL! BLI SNYGG! VAR SNYGG! TÄNK INTE! AGERA! GÖR NÅT! TA EN PROMENAD! GUUUUUUUD

Jag läser på inför ikväll. Jag provar kläder inför ikväll. Jag ska sitta i Debatt igen. Prata om dieter.
Jag är så urbota trött på dieter och alla dess förespråkare. Jag chattar med Emmy om den ansökan till en kortutbildning jag söker. Jag vill komma in. Jag vill ha ett fast jobb. Jag vill göra något och jag vill vara bra på det jag gör.
Så många viljor. Så få chanser.
Jag har en slips i håret dagen till ära. Kanske kan bli nåt mode snart. Då var jag en early-adaptor.
Bild 2013-09-05 kl. 15.44 #2