NÄR TIDEN KOMMER I KAPP//GRATTIS ELSA!!!!!!

VARNING PÅ STAN: MKT PRETENTIÖST INLÄGG +KÄNSLOMÄSSIGT JA.

Jag grattar sällan folk på Facebook. Jag glömmer av, eller struntar i det. Jag förväntar mig inte heller att alla ska gratta mig när jag fyller år och jag blir inte överväldigad som så många andra verkar bli när de fått miljoner notifications och grattisönskningar.
Men, idag fyller Elsa år.  Elsa fyller arton. Det räcker inte heller med ett grattis på Facebook.
Att Elsa fyller arton innebär att jag känt henne i över tio år ungefär.
Och då plötsligt slår det mig. Det är alldeles fasligt länge. Det betyder också att jag gått från att vara en tonåring som passade ett barn till att vara en vuxen som grattar en annan vuxen.
För nu Elsa, nu är du arton med allt vad det innebär. (men JESUS måste jag låta som min/en mamma?!)
Jag behöver egentligen inte ge dig några tips, du har redan bott utomlands och hemifrån i ett år och du har redan skrivit texter och krönikor som fått mig att avundas.
Men som den mini-tanten jag är, kan jag inte hålla mig.
Jag bara måste. Kanske borde jag sparat det till din student, hållit ett tårdrypande tal, pratat om hur du var när du var liten, med isblå ögon och penetrerande blick (ja, det var fasligt svårt att säga nej till godis innan maten och att gå och bada när det var fult väder eller att det var dags att sova och inte leka)
De flesta var gulliga som barn (jaja vissa kanske lite mer än andra, minerat område känner jag nu).
Vi lämnar det.

Vi kanske kan fokusera på nuet lite istället. Mycket roligare dessutom!
Du måste fortsätta skriva.
Lägg aldrig ner pennan.
Det är när du skriver som du utvecklas.
Du måste läsa också. Då kommer du fortsätta vara inspirerad.
Och lyssna hela tiden!
Ta in allt. Och sen gör du om det till ditt. Låna av andra, stjäl av några, lägg till, dra ifrån och gör det till ditt.
Strunt i om du inte blir publicerad (även om de som tackar nej till dig fattar noll och bevisligen är idioter) (ursäkta språket här).
Sen finns det andra saker.
Som att du inte behöver stressa. Flytta inte hemifrån på ett kick, eller gör det, men tänk att det är okej att längta hem och flytta tillbaka igen! (Eh okej, Jan och Ulrika, jag kanske inspirerade till något ni inte alls kände för nu)
Plugga saker du inte är helt intresserad av, utan bara lite, för allt som får plats i hjärnan gör dig bättre (plus du lär dig om hur det akademiska livet och allt funkar)
Gör allt du vill.
Gör allt du tycker skulle vara roligt.
Men gör inte avkall på dig.
Testa saker, men gör ingenting du inte vill.

Arton år, det innebär en massa saker, men allra mest:
du äger dig.

Och dig äger ingen.

VÅR SOCIALA TV

En låda skjuts in, en annan dras ut.
Besticken sorteras. Knivarna låter minst för de är lättast.
Spisen knäpper till ibland när den just varit på och det gör den nu också. Knäpp!
Det lyser i vardagsrummet men jag orkar inte gå dit och släcka.
Det står en TV där nu. Första gången på över ett år finns det en TV här. På bara några timmar har vi sett mer skit än på två år utan. Jag svär att det aldrig blir någon TV igen. Att den här ska utså fort det Amerikanskea valet är över.
Någon timme senare pratar pappa om TV:n som en social sammankopplade. Hn berättar hur grannarna samlades hos dem för de var något av få hushåll med TV då. Då hör jag mig säga att jag inte ska förvägra mina barn en TV, men att jag inte vill ha den fula möbeln hemma bara.
Det är inte sant. Jag hade tänkt att förvägra mina barn såväl TV som kött och socker. Men när pappa pratar om ett 50-tal där TV:n var en social varelse, då har jag svårt att säga nej. Trots att det var långt innan skit om Ensamma mammor som söker kärlek eller poliser som jagar tjyvar.
Spisen knäpper igen och diskmaskinens lucka stängs. Den liksom sugs in i något slags vakuum.
Och i vardagsrummet står den där TV:n alldeles tyst och stilla. Inte minsta social eller trevlig.

IDAG ÄR EN ANNAN DAG ÄN IGÅR, OCH IMORGON KANSKE JAG GLÖMT IDAG

”Vi får ta en kaffe” säger hon
”Ja, kanske det” säger jag.
Det är inte mycket mer med det.
Jag är inte så intresserad av att umgås tänker jag.
Eller snarare: jag är inte så intresserad av att engagera mig.
Men det stämmer ju inte. Det är jag ju visst det, i alla fall oftast.
Jag läser bloggar och tittar på bilder. Undrar vart i allt det här jag själv tog vägen.
Om någon glömde mig, eller om jag bara själv inte längre tar någon plats.
Men det stämmer ju inte. För det gör jag ju.
Jag lever mitt och du lever ditt.
Det låter som en låttext det där. Tänker jag.
Man tänker sitt.
Ja, så är det i alla fall.

ATT FLÄKA UT SIG, IGEN

Det är onsdag och det är dags för en Emorentia igen, jag ska öppna upp mig och prata ur hjärtat.
Jag pratar så ofta ur hjärnan känner jag när jag ska skriva de där texterna. Jag är som en av dem det psykriatrien på Vetenskapsfestivalen pratade om, hur vi kopplat bort oss själv från hjärnan.
Hur vi pratar om oss själva som frikopplade från våra hjärnor. Lite som ett jag och överjag, i kvadrat.  Det handlar kanske om livsåskådning, om att lite bestämma sig för hur en funkar. Om hjärnan bestämmer, eller om du bestämmer över hjärnan. Med tanke på hur mycket dumma saker jag säger och skriver hela dagarna, kan jag verkligen tänka mig att det ibland är hjärnan och inte jag som bestämmer, eller jag säger i alla fall så, för att själv komma ur det med gott samvete.

Nog med filosofin, min hjärna ska skriva ur hjärtat. Så är det, och det borde jag göra på direkten, så att jag hinner bli klar till dagens sändning. Förutom att jag ska vara sentimental och emo kommer vi prata pengar och snålhet, hör av er till p3kanner(at)sverigesradio.se med tips på hur en gör med snåla vänner. Hur en säger eller om en ens får reagera.

EMORENTIA: JAG SAKNAR DIG, JAG SAKNAR DIG

Idag ger jag er något nytt, fri från tidningars övervakande öga och känslan av att prestera tänker Emorentia skriva rakt ur hjärtat. 

Jag har skrivit lite om FOMO, och jag vet att många skrattar år det, och det förstår jag. Sen ett tag tillbaka är jag också oförstående till mitt gamla beteende, hur jag varit rädd för att missa det alla andra pratar om. Det har hållit mig ute i flera år. Det har gjort att jag varit trött om måndagarna för att jag önskat att helgen aldrig tagit slut och det är det som gjort att helgen i praktiken börjat på torsdagen eller onsdagen. Och plötsligt är det borta.
Jonas sa någonting om att ha blivit vuxen, och jag har tagit det i beaktande, men avfärdat det.
Det finns dagar då jag inte vill gå ut alls, och det handlar inte om att vädret är tråkigt, det handlar om att jag inte vet hur jag ska föra mig, hur jag ska prata, om någon kommer lyssna, om det kommer vara roligt, om jag kommer vara fel klädd, om jag kommer ångra mig, om det kommer kännas fel, om jag kommer känna att jag hade klarat mig utan. De dagarna då jag allra helst bara ligger inne och inte gör någonting. Tittar på en film tänker ni. Nej säger jag, jag vill inte se någon film, jag vill bara ligga. Ligga stilla i tystnaden och andas.
Det har varit så ett slag.
Men du har ju varit ute säger du. Ja, när jag spelat, för spela, det är det roligaste jag vet.
Men du har ju gått till jobbet säger du. Ja det har jag, för det måste jag. Det är min skyldighet och dessutom har jag roligt där.
Så nej, jag har inte hört av mig till er, för jag har inte orkat, och har ni inte hört av er till mig heller så har vi inte hörts alls. Det är tråkigt, men jag är inte riktigt på humör att lyfta luren självmant just nu. Men det är hemskt skönt när några av er under tiden frågat hur det varit och varför. Det har ni all min tacksamhet för. Er andra kanske jag pratar med om ett tag, om en dag, någon minut eller så, det får vi se.
Jag har bestämt mig för att bli bättre, Love och jag har köpt en lägenhet och jag har bestämt att det ska bli bättre, att jag ska bjuda hem de jag känner här och att jag ska gå ut ur lägenheten för att det är det jag vill. Jag lovar att bättra mig. Men jag lovar också att jag inte ska vara så förbannat snäll hela tiden. Jag tänker inte ta att någon säger elaka saker om mig rakt i ansiktet och att ingen av de jag känner som hör gör någonting.
Jag tänker också att det här inte är en ursäkt för att jag inte hört av mig på ett tag, utan en tankeställare om hur lätt det är att bli borttappad på vägen.