Ikväll gråter jag inte för att min kille inte är här, utan för att så många far så illa och förnekas

Att vara mobbad innebär en kris.
Någonstans, någon gång, inser du att du är mobbad.
Det kan komma år senare, när en psykolog förklarar att du mobbats.
Eller några dagar efter att huvudet tryckts ner i toaletten.

Men någon gång kommer den, krisen och insikten.
För innan dess: förnekelse.

Det finns mängder av anledningar till förnekelsen.
Som att inte ligga sina föräldrar till last.
Som att inte vilja vara ”den”.
Som att inte vara svag, för ingen ska förlora.

När insikten kommit händer det att en vågar prata om det. Det händer att orken att prata om det finns.
Kanske med en förälder, en rektor, en lärare, någon annan vuxen, eller kanske en vän som finns någon annanstans.

Och det är liksom nu det blir så svårt.
Att först ha förnekat det hela, sen hittat fel och skuldbelagt sig själv.
Jag får inte vara med för att jag har konstiga jeans.
Jag har ingen att vara med för att mitt namn är konstigt.
Det är för att jag inte ser ut som alla andra som de skriker efter mig.
Eller för att min pappa inte har något jobb.

Det är ett helvete att komma till insikt om att en mobbas.

Men helvetet kommer över en igen när det förnekas av andra.
Att det inte hänt.
Att det var ett pojkstreck.
Att det egentligen är avundsjuka.

Eller som på Debatt ikväll.
Där en förälder säger till en kille som berättar om tortyr att hon minsann vet att ingenting händer på Lundsberg.
Då gråter jag. För där sitter han, modiga modiga killen, och vågar berätta och så har en vuxen människa mage att förneka honom hans upplevelser, hans ångest, hans liv.
Du borde tamejfan skämmas männska! Inte för att du skickar dina barn till Lundsberg utan för att du förnekar en ung människa hans rätt till hans historia.

 

Hej Ensamheten!

En gång sa jag att jag gärna velat bo i ett hus, kanske ett ruckel, och att jag skulle döpa det till Evigheten. För det vore så fint att bo i evigheten. Jag tänker på den ganska ofta, evigheten. Mest för att jag vill bli kär i någon in till tidens ände, in till evigheten. Det tycker jag vore något hemskt fint.

Idag har jag tänkt på ensamheten. Egentligen vet vi idag nog inte vad ensamhet är riktigt, jag vet att Gunnar på trappa vet vad ensamhet är, för han har gjort nästan allt själv en lång, lång tid. Men jag, 23 år och numera bosatt i New York. Vet jag verkligen vad ensamhet är? Kanske, kanske inte. Älskar, älskar inte. Jag tycker om att vara själv. Det gör mig lite stolt, för jag har varit så rädd att jag inte gillat det, jag har oroat mig över att jag inte skulle kunna vara ensam.

Jag har en vän som jag håller högt, han heter Jonas, han brukar servera mig glass och så brukar jag sitta tyst ibland och ibland brukar jag prata. Det spelar inte så stor roll. Jonas frågade mig hur ofta jag umgås med en och samma person länge. Jag hade inget bra svar på den frågan. För jag umgås inte alltid så mycket, eller jo, det gör jag. Men så satt jag och tänkte idag när ag läste CarlJohan De Geer att jag är med mig själv, och att jag gillar det. Jag gillar natten. Jag gillar att invänta natten ensam. Med mig själv som sällskap. Jag gillar att gå på barer ensam och jag gillar att inte behöva prata med någon. Jag gillar att prata för mig själv, för det är skönt att prata med någon smart, och jag gillar att filosofera över livet och över det som kanske kommer sen.

Men det vore ju fint att dela ensamheten med. Ibland i alla fall.

ATT LEVA SITT LIV GENOM NÅGON ANNAN

Jag gjorde det förut, och igår tänkte jag lite på det, varför jag tänkte på det? För att jag träffade Sandra. Sandra är en av de finaste människorna jag vet. Hon är smart och rolig och hemskt duktig. Vi träffas inte så mycket längre, för vi umgicks när jag var tillsammans med någon. Dendär någon var bästa vän med Sandras Någon, så då blir det ju ofta att man kanske inte ses så mycket mer.

Igår pratade Sandra och jag lite om livet, hon kom från jobbet när jag fortfarande jobbade, vi kramades och hon sa att jag ska tänka att jag själv gjort allting jag går igenom nu. Att jag har mig själv att tacka. Att det jag som skriver så att fingrarna blöder och att det är jag som har gjort så att jag ens har en chans att göra allt jag vill göra. Det känns häftigt. Det känns så häftigt att jag inte vet riktigt vad om jag ska vara ärlig.

Och då tänkte jag på det, hur mycket och hur länge jag levt genom andra. Hur länge jag fått bekräftelse för att jag varit med någon som varit någon. Eller inte varit någon, men det var liksom min mätare på lycka. Att vara med någon.

Därför kändes det ganska häftigt igår att sätta sig på bussen från MarreLarre, ut till Essingen och krypa ner i sängen helt ensam, och känna att det faktiskt är riktigt skönt. Och att det kommer gå bra ändå.

Och vips! en dag så kanske jag träffar någon, någon som jag kommer tycka om alldeles extra, men då vet jag att jag tycker om mig själv också.

Tack mig själv!

(Åh, nu lät jag lite som Blondinbella, men jag bjuder på det känner jag.)

NYÅRSLÖFTET vs NYÅRSLYFTET

Jag tror att jag struntar i festligheterna. Jag placerar mig i min nya soffa och gör ingenting annat än läser. Så tror jag att jag gör. Så det så. Ensam och älskad av alla. Lite så.

Mamma och pappa ska fira hos sina vänner, där frun i familjen just lyft sig. Så den frun vill inte gå ut. Min mamma sa på jul att min syster och jag också snart kommer vilja lyfta oss. Jag påminde henne lite tyst om att jag nyss passerat 20 strecket. Hon svarade att allt går väldans fort.

Så, tillsammans med en bok tänkte vänta på ansiktslyftet. För det kommer uppenbarligen. Det kommer. Speciellt med min ansiktstyp sa min mamma. Hon är härlig hon. Ärlig framför allt.

HUR SMAKAR BACON?

Förklara det ni!

Så sätter jag mig och skriver en print för bacon samtidigt. Tack.

Anders säger att bacon smakar: typ bränt.

Jag har TVn på i bakgrunden för att inte känna mig så ensam, jag försöker glömma av att jag är alldeles själv just nu. Det känns inte så bra, jag vill vara två. Eller tre. Eller helst fyra. Eller kanske fem. Jag vill inte sitta här ensam i mitt fönster längre. Jag vill inte sitta här alls.

Och jag har så mycket att göra att allt svämmar över och så blir det bara att jag inte gör någonting alls istället.

Jag saknar dig. Kom tillbaka.

Och jag saknar Malin. Och Rachel. Och Jonas. Och Alex. Och Evelina. Och Wille. Och kanske Pontus lite fast vi knappt pratar längre. Och Mattias trots att han kallas för Mutta.

Och så bjuder vi på några bilder då. Tage och jag. Vi har köpt en ny Tamagochi. Har inte döpt den än, funderar på Doris.