SOAP IS IN THE BROW

Jag har aldrig varit mycket för smink, eller jo, jag minns hur jag stal mammas läpp-penna och målade skarpa kanter och sa ingenting utan passade på när hon stack iväg tidiga mornar för att spela tennis. Jag gömde munnen i halsduken så att grannarna inte skulle se och sträckte på halsen först när jag tänkte att jag var på säkert avstånd. Jag minns med fasa den gången jag mötte min mamma i backen upp till vårt hus. Hur hon hoppade av cykeln med ena benet och jag frös till is.
Sen minns jag inte mer. Jag lär ha fått sminka av mig. Efter det sminkade jag mig i skolan med smink jag köpt i hemlighet. Och med ett täckstift jag hittat på landet som var så tjockt och så glittrigt att det med säkerhet användes av Lill Lindfors när hon tappade kjolen i Mellon och var praktiskt taget naken.

När jag väl fick sminka mig, jag tror det var i 9an hade jag en lång period med kajalpennan i högsta hugg och sen en längre period med eyeliner och nu senast har jag haft ett år, eller lite mer, med ögonfransförlängning för det har varit det mest sköna och praktiska jag upplevt. Men med försörjning från försäkringskassan och ett skriande behov av ”nursinpads” har jag bestämt mig för att sluta med ytterligheterna och istället ”investera” i en mascara.

Jag har också tagit steget att gå med i Beauty & Bullshit, en helt fantastiskt varm Facebook-grupp där alla delar med sig av sina bästa tips. Så! Efter att idag ha läst om Soap Brows har jag provat!
Voila!

Mina tidigare väldigt magra, ljusa och tråkiga ögonbryn ser nu ut som något att nästan vara lite avundsjuk på!
Hur du gör? Sminka på dig ditt underlag, ta en fransborste, gnugga med lite vatten på en tvål, bygg upp dina bryn, det är nu du formar dem. Sen på med din vanliga ögonbryndfärg! Klart!

TJABBA JAG ÄR BÄST – INGEN PROTEST

Höll på att skriv protes. Det stämmer. Jag har ingen protes heller.
Men jag tänker lite på dem som kanske har det. Mest för att Iki skrev om tillgängligheten på Facebook. Jag är dålig på tillgänglighet. Men jag har varit ännu sämre.
När jag jobbade med Mint arrangerade jag en releasefest och hittade lokaler jag gillade, men tänkte inte alls på att det kanske vore schysst om vår fantastiska tidning kunde vara tillgänglig för de som och har svårt att ta sig upp för en liten trappa, eller in genom en smal gränd.
Först tänkte jag ”meh hur många kan det vara?”
Men sen: ”är jag helt jävla dum i huvudet eller? tänk om någon tänkt så när de lade ett möte i herrbastun på simhallen?” Nej precis. Det hade inte funkat.
Så. Jag lovar att tänka mer på det där.
Nästa gång jag arrangerar en fest eller en kurs eller något annat jag vill att alla ska ha samma möjlighet att ta del av, då ska det verkligen vara möjligt också.

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN (TILL ALLA OAVSETT KÖN, GENUS, ÅLDER ELLER ETNICITET)

Människors lika värde.
Jag har hört mening nästan hela livet.
Ungefär samtidigt som det var FN-dag i skolan och vi satt med musikfröken och sjöng Imagine. Då sjönk det in på riktigt.
Det är en värdering jag vill bära med mig hela livet.
Jag är vit. Jag är en del av en förtryckande majoritet, men jag försöker tänka på det. Jag försöker.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen ringde min mamma på Skype. I sensommarvärmen i New York kunde jag inte riktigt känna kylan hon kände, men jag mådde dåligt. Min facebook och twitter fylldes av hat mot partiet som nu fått plats i vår riksdag. Men när jag kom hem fyra månader senare pratades det knappt om det. För mig var det som att tiden stått still, det var det enda politiska jag tänkt på under tiden i ett annat land.
Nu har det gått fyra år och Sverigedemokraterna är inte bara i riksdagen. Jag kan inte längre säga att Sverigedemokraterna kanske kan vara någon på gatan, eller en granne, eller avlägsen släkting. För deras åsikter och uttryck finns närmare än så.

Jag orkar inte vara tyst längre. Jag orkar inte låta Erik Almqvist raljera över samtyckes-lagen. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte att Kent Ekerot polisanmäler en krog för att han inte får stanna där, när han inte låter folk utsatta för krig, våld, mord, våldtäkt och alla övergrepp en människa kan vara med om, stanna i Sverige. Jag orkar inte att kvinnor kallas hora, att det slåss med järnrör och att det sägs att ”det får man väl inte säga i det här landet”. För uppenbarligen får de säga så. Uppenbarligen får de göra så. Uppenbarligen får de tycka så. Offerkoftan är inte en en kofta längre. Det är en helstickad overall de mer än gärna drar upp dragkedjan på för att använda när det passar dem.

Det får fan va nog nu.

Det har gått två dagar sen jag fick reda på att någon jag faktiskt umgåtts med uttryckt sig inte bara invandrarkritiskt, utan rent hatiskt.
Det har fått mig ur balans.
Det har fått mig att förstå att vi måste göra någonting nu.
Och orkar ni inte göra någonting nu.
Gör det i september.
Bara ni röstar.

JAG VET! VI SNACKAR LITE SKIT OM KVINNORS UTSEENDE!

Så himla modernt och skönt.

Ja! vi jämför tjejerna i kundtjänst med ryska horor. Det känns fräscht. Som ett nytt tag.
Sen skyller vi ifrån personens skämt på att ”det är så hen är”.

JAG ORKAR INTE.

Hur sjutton kan det kännas så okej att lägga upp en bild på verkliga, tjejer som lever i samma land som oss (spelar väl visserligen ingen roll vilket land de bor i men, närheten gör det lite extra obekvämt ändå) och som inte alls har någonting att sätta emot.

Jag förstår inte hur det kommer sig hela tiden, att det är helt okej att kommentera tjejers kroppar, smink deras varelser, utan att någon säger emot.
Och hur det istället skrattas bort.

Jag tänkte reagerat på den där kommentaren och bilder igår på Facebook, jag skrev en kommentar, postade men den försvann. Om någon annan tog bort ”Kändes inte detta lite sexistiskt?” eller om det blev en bugg, det vet jag inte, och jag blev lite glad ändå, för precis när jag skrivit det ångrade jag mig. Jag orkade inte ta diskussionen. Igen.
Jag orkade inte bli sedd som en bitterfitta utan humor.
Det var någon annan som frågade. Det var någon annan som skrattades bort.

Tänk om jag inte vore rädd för att ses som en gnällig bitterfitta utan humor och istället alltid sågs som en bra person med tydliga värderingar och pondus.
Det vore nåt det.

ATT GÖRA SLUT PÅ LÅTSATS ELLER ATT VARA IHOP ELLER ATT INTE VARA IHOP PÅ FACEBOOK

Jag experimenterade i veckan, på Facebook tog jag bort att min kille och jag var ihop. Och reaktionerna lät liksom inte vänta på sig. Det ringde, det sms:ades, det flög frågor överallt och alla ville veta vad som hänt, och varför.

Det kändes som att så många trodde att det var jag som var offret, det liksom förutsattes att jag var den som blivit dumpad och satt ensam hemma och grät. Jag lekte lite med tanken där och tänkte ibland svara på mailen och smsen med ”Asch, han kom på mig när jag var med någon annan, men det gör inte så mycket tyckte ändå inte om honom riktigt.”

Min pappa hade direkt sagt till min mamma att det var ett experiment. Och det gladde mig, att han kände mig så väl att han förstod att det aldrig kunnat vara så att jag skulle berätta något på sociala medier innan jag berättade något för familjen. Min mamma trodde det var ”fel på datorn” och försökte övertyga grannar och bekanta om det, men vågade inte riktigt fråga. Det ingick i experimentet att inte förbereda vare sig familj eller nära vänner, och de flesta hörde av sig till någon av oss och frågade oroligt om hur det stod till. Det hade pratats om det när vänner träffades och kollegor frågade varann om det var sant eller inte.

Någonstans kändes det mest absurt hur en förändrad status kunde leda till så mycket.

Men det fick mig att fundera, över hur viktigt det där kan vara.
När vi bestämde att vi var ihop, Love och jag, vilket bara var några dagar efter att vi träffats gjorde vi det till en stor grejj det där med den officiella statusen. Vi satt i rummet jag bodde i hos mina föräldrar. Och så bytte vi direkt, båda två samtidigt. Sen gick vi ut, och direkt i dörren grattades det till att det nu var ”officiellt”. Och det var ju det som var det skönaste. Att slippa att folk frågade om vi var ihop eller inte, vad vi kände och tänkte och ältade. Plötsligt visste ”alla” och det var en säkerhet i sig.
Jag tänker på det lite som på förlovning och giftermåls-grejjen, att det är fint för en själv, för att det är bestämt och stort, men också för att jag liksom vill visa att den här personen, den har faktiskt valt mig, precis som jag har valt den.
Sen vill jag inte göra det för andra, men för oss alla tillsammans.
Folk frågar det så ofta, varför jag vill gifta mig. Och jag vet egentligen inte varför. Men jag vet att jag vill och jag tror att det är en kombo av lite olika saker.
Till exempel:
Säkerhet (kan fixas med samboförord och sånt med, och det har vi redan)
Statement-grejjen
Romantiskt-blaha
Lite större än något annat jag gjort, typ.
Och någonstans kanske ett sätt att liksom låsa Love till mig, vad som än händer kan jag ändå luta mig tillbaka o ba ”en gång var vi gifta”, det där förutsätter att jag är olycklig och greppar efter halmstrån, försöker förringa någon ny människa i hans liv, och inte sur och förbannad och helst vill glömma hela kalaset.
På tal om kalas: bröllopsfesten. Det kan ju också vara en anledning.
Sen är det ju det som kanske är viktigast, eller för mig, bara en ren förutsättning: att jag älskar honom.

Och för att vara ärlig känns det skönt att vara ihop igen, inte bara i hemlighet, utan också på Facebook.

Vill ni lyssna gör ni det här.

ENKELT FIXAT, DE BA DELAR PÅ FEJJAN JU! EMERENTIAS SOCIALA MEDIER-SKOLA FORTSÄTTER

Ja, ni hör på rubriken, det är dags igen att undervisa er lite, att få skriva av sig mycket.
Varje dag hör jag det, om inte hemifrån, så från någon på gatan, i allmänheten, på klubben, eller liknande, de pratar om enkelheten med sociala medier. De pratar om hur bra det är, bara att slänga upp en bild så delar folk med sig. Vips ba! Varumärket stiger i höjden! Kunden blir toppennöjd! Försäljningen går upp! Jippie! Men nu, go’ vänner, ska ni få höra: det är inte riktigt så vetni. Skitsmart att få likes, ja, det är verkligen det. Men sen då? Vad gör liksen med ditt varumärke? vad ger det konsumenten? vad händer när någon har likeat flera hundra saker, men glömt av mer än hälften? Ja, då spelar det ta mig tusan ingen roll.

Men att dela då? Det ger ju någonting? Ja, det gör det, i den lilla kretsen, vi delar med oss hela tiden, så fort vi öppnar munnen delar vi med oss. Vi delar med oss när vi  sitter på tunnelbanan, delar på en Metro, vi delar med oss hela hela hela tiden. Det är det som är det sociala. Och så funkar det, hör och häpna, på internet också. För internet är precis som världen, internet ser till och med ut som världen (internettrafiken bildar världskartan, ja, det är sant!) så det finns ingen skillnad. Ha det i åtanke. Med det i tanken tänker ni nu på hur jobbigt det var på julafton med den där släktingen som bara malde på och malde på, precis som alla andra år. Där har ni sociala medier utan något värde. Det är ett evigt snack om ingenting som är direkt ointressant.
Tillbaka till delandet, för det gör väl konversationen intressant? Ja, om det kommer något svar, om det händer något, om det finns ett insitament. Det måste finnas något att vinna. Någon kanske häver ur sig FUN! FAME! FORTUNE! nu, det får ni gärna göra, jag kallar det nytta. Nytta för någon, underhållning, känslor, pengar, erkännande, ja, du bestämmer faktiskt själv över vad du behöver få tillbaka för att någonting ska vara intressant. Som med kompisar. De som aldrig ringer är inte speciellt roliga förutom de gånger de faktiskt bjuder dig på fest.

Du ska se ditt engagemang på Facebook och Twitter och allt vad det heter som en del av dig, inte ens en förlängd arm, utan en molekyl. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Bete dig på internet som du gör i verkligheten. Nicka instämmande när någon pratar. Delta i diskussionerna. Erbjud något. Var dig själv.
Tack för mig.

HUR MAN DÖR UTAN ATT DÖ

Det finns människor överallt. Människor som man inte känner, och människor som man känner. Vissa man hälsar på, andra man inte ens tittar åt.

Förra året träffade jag någon, han var smart, allt han sa var så smart att jag förälskade mig i hjärnan, det var berusande, nästan farligt, och egentligen var jag kär i någon annan samtidigt, men han kom så lägligt, och jag var så ensam. Vi gjorde inte så mycket, vi var ute och drack vin, han drack öl, jag drack öl, jag fnissade, jag minns knappt hur jag kom hem, om jag kom hem, men jag minns det ändå, jag minns att jag tyckte att han förstod mig, och att jag förstod honom. Det var så konstigt, jag kunde beskriva saker, och han visste hur det var, jag kunde skriva två meningar och han kände igen sig.

Sen blev det inte mer med det, jag tillbringade hela sommaren på Reimers och solade, åt smörgåras i smörgåspapper och smsade med någon annan. Det var lite mindre häftigt, sen åkte jag hem och sen åkte jag tillbaka och sen började skolan, och nu tänker jag bara på honom ibland när jag ser något ställe vi suttit på. Men mest tänker jag inte på honom alls.

Det händer liksom att personer i en närhet försvinner, som om att de inte längre finns, de går unde rjord, gör någonting annat, de finns inte ens i periferin. De kanske finns på facebook, men mer är det nog inte.