FEMINISTPAPPOR KALLAS ALDRIG FEMINISTFITTOR.

Jag hade en kollega en gång, han ville mest prata sex, när vi skulle komma på fräna idéer ville han helst att det skulle handla om par som låg med varandra, tjejer som hånglade, djur som parade sig.

När jag kom in till kontoret på morgonen sa han ”sexy on legs” till mig. 
En gång visslade han. 

När jag fick reda på att han skulle få barn hoppades jag innerligt att han skulle få en dotter. Jag önskade honom en dotter för att jag hoppades att det skulle få honom att sluta trakassera andra.

För till skillnad från pappor som verkar vakna upp dagen de får döttrar som på något vis visar dem hur skevt samhället kan vara, så behöver jag inget uppvaknande. Jag behöver inte höra från en fyraåring att det gäller att dölja rumpan på stranden, jag behöver inte se på Alfons för att veta att mina sysselsättningar, mina lekar, yrken, intressen, är mindre värda.

Jag behöver inte en dotter för att förstå att feminismen behövs.

Jag behöver inte en dotter för att bli feminist.

När jag läser Navid Modiris text om att han inte längre bara är jämställdist utan nu också feminist kan jag inte annat än fnissa. Nä, nu ljög jag, först grät jag över hans dotter. Men sen kommer insikten.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att tjejer inte har det lätt.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att hans dotter inte har det lätt.

DET ÄR FEL FEL FEL FEL.

 

LÄS ALLT JAG SKRIVIT I ÄMNET HÄR.

Min bästa radioproducent Hanna har inte bara fostrat mig in i trallor och skit, hon har skrivit precis samma text. Den är än bättre än min. 

NÄR TALANG OCH PERSONLIGHET INTE ÄR KVINNLIGT

Det finns ett gäng yrken som förpassas män.
De flesta yrken förpassas män.

Inte nog med att det är färre kvinnor inom många yrken, avbildas de än mer sällan i många yrken. Fotografer är män. Musiker är män. DJ:s är män. Journalister är män.
När bara män ses och hörs i en yrkesgrupp är det inte bara ett helvete för framtiden, det är också en nedervärdering av de kvinnor som jobbar med yrket i dagsläget.
Att kvinnor aldrig hörs, ses eller talas med gör att jobbet inte känns värdigt.

När unga tjejer aldrig får förebilder stängs dörrar.

Därför blir jag jublande glad när jag hör att reklambyrån DDB Stockholm ska anställa tjejer.
När jag gick på Berghs och tänkte bli copy hade vi färre kvinnliga föreläsare på två år än vad vi flesta har fingrar på högerhanden.
När Guldäggsgalan 2014 summeras säger KOMM:s ordförande Jessica Bjurström att vi måste putta upp tjejerna på scen.
Hon har rätt.

Det är nästan uteslutande män som vinner reklampriser i Sverige. Det är nästan uteslutande män som snackar reklam i Sverige. Det verkar bara vara män som gör reklam i Sverige.
Men vi kvinnor då? De som fortfarande jobbar? De som slutat? De som gör någonting annat? De som kände att det inte var någonting för dem?

Varför har de slutat? Varför gör de någonting annat? Och varför var det ingenting för dem?

När DDB stockholm letar kvinnor blir jag jublande glad.
Sen läser jag var VD:n Jerker Fagerström säger.
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.08.08
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.13.05
”Vi är alltid på jakt efter de bästa talangerna, och personligheten är alltid avgörande. Men nu vill vi även att fler kvinnor jobbar hos oss…”

Där har vi problemet. Medan mina fellow mans-reklamare alltid kunnat vara sköna snubben, reklamaren med halsduk inne, reklamaren som kommit på crazy-idéer om att byta namn på chokladkakor, eller kanske, ja, vad vet jag? Nåt annat.
Så har jag känt mig tvungen att vara duktiga flickan. Aldrig ta för mycket plats. Alltid avväga hur jag säger, vad jag gör, vem som tittar. Fått höra att personligheten är för stor för att rymmas bland de andra. Trots att kompetensen är hög.
Sett hur kapabla kvinnor gått från att känna att de kan förändra världen till att skriva resebroschyrer åt kommunen.
Sett hur kvinnor går ner i tid, byter jobb, går över till kundsidan, slutar göra reklam.

De har säkert inte lika stor eller härlig personlighet. Säkert inte heller samma talang.
Då är det ju skönt att män som Jerker Fagerström finns. Som kan tänka sig att anställa dem ändå.

PS. Slump i rekrytering existerar inte.

VAD ÄR EN FEMINIST?//HEJ BLONDINBELLA KOLLA HÄR – VI ÄR MÅNGA OCH OLIKA OCH VISSA KANSKE GILLAR RÖDVIN MEN ANDRA KANSKE INTE DRICKER ALLS!

Här är en:
Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är två:


Och sist, men inte minst, ett helt gäng:
Skärmavbild 2014-02-11 kl. 16.22.10 Skärmavbild 2014-02-11 kl. 16.22.04

Men glöm inte att Blondinbella tycker:
Skärmavbild 2014-02-11 kl. 16.10.38

Ett gäng vita kränkta medelklasskvinnor? Jag vet inte jag…

VARFÖR INTE EN KVINNA?

En kompis till mig behöver en grej på sitt jobb. Hon skriver att hon gärna vill att en kvinna gör grejjen. För oftast är det män som gör allt.

Jag har tänkt på det här idag.

Det här är självklarheter för oss.
Att kunna säga att jag vill ha en person som inte är som personerna som i vanliga fall får utrymme. Det brukar till och med välkomnas.

Det senaste har jag jobbat med medvetna människor. De som gärna lyfter upp röster/personer som hörs mer sällan.

Jag är långt från rummen där reklambeställare skruvade på sig när män hade rosa skjortor, när inte alla på skisserna såg etniskt svenska ut. När vi hela tiden tänkte på att ”inte göra nåt som står ut alldeles för mycket (om det nu inte fyller en funktion) för det kan stjälpa kunden”.

Men ibland händer det. Som när min kompis vill anställa kvinnor och får frågan om det manliga könet ska diskvalificera någon.
Ja. Det tycker jag.

DET FINNS INGEN SMYGRASISM.

Inledde dagen med detta:
Skärmavbild 2014-01-19 kl. 16.23.41
Skärmavbild 2014-01-20 kl. 20.39.37

Jag skäms. Jag skäms över detta vider.
Eller varför skäms jag egentligen? Skäms, det gör en för en själv, som min mamma brukar säga.
Men det kliar. Jag orkar inte mer. Det gör mig så förbannad att armarna bara hänger längs med sidorna och jag kan inte bestämma för om jag ska be honom stanna i Ungern och aldrig mer komma tillbaka, om jag ska skrika eller om jag ska ignorera det.

Det är det lilla i det stora som stör mig mest, hur det är okej att bekantskapskretsen blir mer inskränkt, att fler rasistiska (andra hade skrivit smygrasistiska, men vi kan väl skippa det ordet. Antingen är du antirasist eller så är du rasist) kommentarer tillåts, att det blir vardagsmat, att det faller mellan stolarna, sopas under mattan, accepteras. Hur fitta och hora kan få bli såna vanliga ord från folk som anser sig vara feminister.

Jag orkar inte mer nu.
Det enda som ger mig hopp är att om mitt twitterflöde vore Sverige, då hade det bara funnits ett parti i riksdagen efter valet i september. Och det partiet heter Feministiskt initiativ.

TACK, MEN NEJ TACK

Eller menade jag ja?
Verkar svårt att förstå och svårt att respektera.

Nej, nu går jag och lägger mig och tänker på alla som nu istället tänker att det är lika bra att ba blunda och låta det ske och hoppas att det går över så fort som möjligt. Fy fan.
Att tjejer inte är värda att lyssnas på cementeras.

ÅH JAG ORKAR INTE.

FITTSTIM-VEMS KAMP?

Min senaste krönika för GT Kultur skulle egentligen ha varit en årssammanfattning, men blev istället svaret på en från SVT ställde.  Missade du kan du läsa den här. 

Idag skrev Joakim Lamotte, som har varit med och gjort programmet ett blogginlägg om saken.   Ja, jag raljerade väl lite här. För jag blev irriterad. Jag blev så trött på hela grejjen att när det väl skulle göras ett feministiskt program så skulle det kolla i backspegeln. Belinda Olsson skulle göra upp med Ulf Lundell och sånt. Jag kände mest: fan ge oss något med lite framåtanda för bövulen! Det är ju det som unga tjejer behöver! Inte höra vad deras mammor/kusiner/systrar gjorde på 90-talet (jo, visst, också viktigt, men inte riktigt lika faktiskt).

Jag passade idag på att fråga Lamotte igen om vilka som jobbat med programmet, det var två kvinnor och två män. Godkänt i jämställdhetssynpunkt alltså. Men så funderade jag lite till.
Även om programmet gjorts av en jämställd skara så är det ju fortfarande så att de i pressmeddelandet berättar om hur Per Schlingman ska vara med och prata PR och att Andreas Kleerup har gjort musiken. Jag känner lite såhär: EH SJUTTON OCKSÅ!
För allvarligt talat.
Det är roligt att de ställer frågan om Feminismen har spårat ut och sen ska prata PR med Schlingmann och att Kleerup gör musiken. De svarar någonstans på sin egen fråga. Kanske kunde vi pratat PR med Bodil Eriksson eller Lottie Knutsson som är de bäst betalada PR-kvinnorna i Sverige? Och kanske kunde, ja, låt oss säga, September, Veronica Maggio eller Rebecca&Fiona ha gjort musiken? Jag vet inte. Det är bara en tanke.

Att de ställer frågan är ju egentligen helt okej, även om jag anser att svaret är, inte ens vänligt, utan bara bestämt NEJ. Men att sen säga att de inte får ställa frågan bara för att det skrivs om programmet innan det ens har släppts: det är väl lite tråkigt ändå. Den skrivs ju uppenbarligen för att få reaktioner och istället bör de väl vara glada över hur många artiklar de kan klippa ur olika tidningar och sätta upp på redaktionen eller på anslagstavlan innanför dörren?

Sen har jag ju lite pucklat på grisen i säcken, utan att veta hur grisen i säcken ser ut. Det kan jag erkänna. Men jag känner faktiskt inget direkt ansvar här egentligen, ställer ett program en sån dum fråga i tiden som råder, så får de lite skylla sig själva.
Men vi kan väl enas om att det vore roligare om SVT gjort ett feministiskt program på riktigt? Som kanske kunnat ta itu med både historia och nutid?