KVINNOR FÅR ALDRIG BARA VARA STARKA OCH GRYMMA

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

CHILD OF GOD//CHILD OF BAJS + MIMI&GRIGRIS

Imorgon åker jag till Amsterdam, så jag tänkte maxa mina två sista dagar i Göteborg. Det inleddes med att jag igår såg Mimi & Grigris. En film från Tchad.
Kille med bara ett ben som fungerar som det ska försörjer sig trots det som dansare.
Han träffar en söt, prostituerad tjej.
Hans styvpappa behöver sjukvård och han får jobba mer, det går inte att bara dansa och att jobba extra i pappans skrädderi/fotostudio, så han börjar smuggla bensin. Det går inte så bra, svårt för honom att simma och istället får han köra bilen.

Jag fångades inte riktigt när filmen rullade. Publiken skrattade på samma ställen som publiken skrattar till Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop. Med andra ord när kvinnor ska slå män med kavel/påk. Det är ju kul, att kvinnor i grupp ska ge sig på en man. Då skrattade Draken lite. Annars var det tyst.

Någonstans sitter filmen ändå kvar, men det fanns större konflikt i att bara ha ett fungerande ben och ändå jobba som dansare. Det hade varit en bättre dokumentär än vad spelfilmen blev.

Och som avslutning på kvällen såg jag Child of God.
Den inleddes med en rumpa. Ur rumpan kom en bajskorv.
Till detta hör att jag gick på filmen med någon jag inte känner så väl. Där satt jag och försökte komma underfund med vad första klippet var, en mask? Något slags djur? När det går upp för mig att det var avföring tror jag bestämt att jag skrek till.
Sen fortsatte det i någon slags absurd pojkdröm, springa i skogen med gevär, skjuta djur, se på när par har sex i bilar. Sen nekrofilin.
Och en man som har så stora tänder att hans tal är så sluddrigt att det knappt går att förstå vad han säger.

Någonstans kändes det som att James Franco bara försökt göra ett monster som inte kom någon vart.

Och min första, och näst sista filmfestivalkväll för året kan sammanfattas med avsaknad av djup.

THE BLACK DOG

Jag vaknade innan klockan i morse.

Hade saker jag var tvungen att göra.
Försökte somna om, glömma av dem, inte tänka på dem. Men det gick inte. Så nu, 8:10 har jag varit vaken i ungefär två timmar. Nu kanske jag kan få lite ro. När jag betat av en del av listan på saker som måste göras.
Och så hittade jag den här. Enkelt att förstå, lätt att ta till sig och viktigt att tänka på. Dock kändes den väldigt manlig, men men.

LOWLANDS ELLER OKEJ, DET JAG ÅT INNAN LOWLANDS

Har helt glömt att vi var i Amsterdam förra veckan. Jag tog igen allt jag missade när jag spelade på Way Out West och hann se allt utom James Blake. Till exempel The Knife igen. Dock med stel pojkvän bredvid som inte var så sugen på att hänga med i det där förberedande gympa-passet, lite tråkigt tyckte jag. Än tråkigare var att jag ju ville fota hur mycket som helst, men Holländarna tyckte att jag hade för bra kamera och portade den och istället fick lelle kameran ligger i något safe-deposit och gråta för sig själv hela dagen tills jag var tillräckligt nöjd och åkte hem. Eller nej, nöjd var jag inte, jag var sur pga holländska män är precis som svenska och ba ”vi håller på o stirrar/beter oss mot den här tjejen tills hon mår dåligt” och så åkte jag hem till hotellet.
Dagen efter var det lite bättre. Jag sprang runt som en dåre för att hinna med att se så mycket som möjligt (Bat for Lashes tyckte jag inte alls var så kul, Foals lät ungefär som 2008 men annars: bra), missade dock SPA-ön. Alla var nakna där och jag kände att opåverkad av annat än alkohol så kanske det inte riktigt var min grejj, att gå naken bland svamptuggare och happy-tea-människor. Men det såg trevligt ut för de som vågade.
Men vi åt bra mat, inte nog med att falafeln på festivalen var den godaste flafeln jag ätit, så åt vi nio (9) rätter dagen innan. Det har jag på film, eller inte de nio rätterna, men restaurangen.
Här kommer lelle felmen:


Jag är inte så bra på film, trots att Simon stod bredvid och coachade mig ”filma händerna, och nu går du ut ur fokus! NU! FILMA! FÖLJ HÄNDERNA!”  osv osv. Jag får väl lära mig, eller nåt.

ORIGAMI!

Idag vek jag en hellskotta massa djur. Närmare bestämt en krokodil, en val, en undulat och några andra som inte blev direkt lyckade. Det resulterade i en film. En halv-taskig film som jag duplicerat säkert 100 gånger för att få den lika lång som Andrés remix av Museum of Bellas Artes. 8 minuter och 57 sekunder är det, låten, och det är en av mina favoriter. En så pass stor favorit att de trogna gästerna på Stearin antagligen redan är helt ofantligt trötta på den, men jag struntar i det, och spelar den ändå.