HEJ VECKA 40!//VÅR TID ÄR NU

Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.

För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.

Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.

Vår tid är nu.

VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

NU DJUPANDAS MAMMA

Medan barnet äter tamponger, bjuder hunden på majskrokar och river ut allt ur de (tydligen barnsäkrade) lådorna djupandas jag. 

Och som ett brev på posten (på riktigt låg den i brevlådan idag när jag skulle tråka efter kuponger på blöjor) fick jag idag Charlotta Lannebo & Ellen Ekmans (Lilla Berlin) första bok om Olle & Bolle och deras mamma som djupandas, sätter ungarna framför paddan, tar ut dem i bilen för en lugn stund och ställer sig på en iskall balkong för att pusta ut. 

Så skönt med något bortanför det fluffiga härliga De flesta andra barnböcker förmedlar, utan istället en bok att (visserligen inte än) kunna samtala över. ”Olle & Bolles mamma behöver också lugn och ro och får dåndimpen ibland”, precis så kommer jag säga om två år när Styrbjörn är lite mer intresserad av samtal än att äta tamponger. 

Tills dess djupandas jag och låter köksattiraljerna ligga kvar på golvet ett slag till. Lite stök har inte skadat.

PÅ PAUS

Efter några veckors paus här och i livet börjar jag efter att idag ha varit ute på en halvrask promenad i Skatås känna att jag är tillbaka.

Att få barn sju veckor tidigt har varit en pärs. Omtumlande och stressigt, oroligt och ångestdrypande. 

Vi fick stanna på neonatalavdelningen ett tag, har varit inskrivna i hemsjukvården sen dess och försökt komma underfund med både Styrbjörns liv och vårt nya.

Mitt i allt förlorar våra vänner sitt barn och vi fastnar i en oro vi aldrig känt på innan. Vi tittar så att han andas varje minut. Skrämmer honom ibland bara för att se honom rycka till och drar ibland bort hans filt av samma anledning. Det känns som om att vi kämpar mot klockan. Rädslan över att han skulle dö i magen har ersatts med en skräck att han ska dö utanför. Kanske är det bara så här det är att vara förälder tänker vi. Eller så är det någonting annat, övermänskligt.

Men Styrbjörn är stark och mår bra, det är bara mamman det är fel på. Redan på sjukhuset fick jag skrivas in igen och få dropp med vätska, jag var så uttorkad att jag rörde mig långsamt. Och när jag kom hem lyckades jag med att få inflammation både i snittet och i kroppen min. 

Ibland går jag runt på paus och bara väntar på att någonting mer dåligt ska hända. Kuratorn på Östras ord ”försök att njuta” ekar i huvudet, min mamma påminner oss om att lukta på honom. Och det gör vi nu när alla slangar och sladdar är borta och han inte längre luktar plast och sjukhus.

Imorgon skrivs vi ut från sjukvården. Då börjar livet på riktigt och Styrbjörn blir 37 veckor (4 ute i världen) och ansvaret ligger helt på oss. Det är svindlande. Han är vår. Och han lever. Nu ska vi lukta och njuta.

NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.