BLAND ANALA FÖRÄLDRAR OCH VÄRLDSSAMVETET

Den här texten tar avstamp i det här blogginlägget, det är visserligen inte inte första gången jag upprörs av Cissi Wallin (jag håller med henne en massa gånger också), men jag tycker egentligen att det handlar mindre om hennes handlande utan om en allmän attityd.

Innan Stickan kom så var de enda böckerna vi köpt två stycken om gifter i vardagen. Plötsligt blev jag plastbesatt och allt skulle bytas ut, tygblöjor inhandlades och vi började vädra maniskt. På loppis fyndade min mamma glasnappflaskor och jag hittade fint barnporslin i just porslin. Ingen var lyckligare än jag. När jag köper nytt, vilket sällan händer, köper jag ekologiskt. Men mest blir det loppis. Jag försöker tänka på miljön ungefär i varje steg jag tar eller gör och jag försöker att sy nya saker av gamla grejer. Som haklappar av mormors gamla lakan, eller pyjamas av Loves gamla tshirts.

På nätet frågar någon om impregnering av ett sparkskydd till bilen. Cissi Wallin skrattar och hojtar att hen som frågar kanske ska skaffa häst och vagn, istället, eftersom det är miljövänligast i jämförelse till giftbomben bilen (inte abra avgasmässigt, såklart, utan också gifterna i materialen som bilen består av). Cissi har rätt, bilen är en jäkla bov. Det är den verkligen.
Men att håna den som vill sy och funderar över om bivax kan vara en bra impregnering är inte heller rätt. För minsta lilla steg gör det hela bättre. Jag tror inte att föräldern som funderar över bivax inte förstår att hens bil är en miljö- och giftbov utan dess lika, tvärtom, personen i fråga tänker säkert ganska många gånger över hur hen använder sitt fordon i vardagen. Vem vet, kanske lånar de bilen och vill skydda den därför? Kanske handlar det om en bilpools-bil eller mormors-bil som lånas ibland? Eller så handlar det om deras egen som de använder varje dag, för att de måste, eller för att de vill. Men saken är att det spelar ingen roll.

Skämta på om giftcocktails och plastbantning på skolor, men håna inte föräldrar som försöker. Det är inte så roligt att sy något eget och sen fräsa på sånt som är skit för både dig, ditt barn och din miljö, tro mig.
Och tro mig igen, de flesta som kämpar med tankarna på miljön kämpar också med sitt eget leverne. Låt dem göra det, så kan den som inte vill det fortsätta med sitt liv hen med.

JAKTEN PÅ KOPPARNA

Jag har köpt så mycket porslin i mina dar att det legat till grund för en egen kategori relationsbråk mellan Love och mig. Porslins-bråken. Då tjafsar vi om våra muggar, koppar, fat och nagg. Love tycker vår färgglada samling från Höganäs är fin, jag tycker inte att den känns så vi.
Men det är inte bara bråken som ställer till det, jag har gått från att ha en klädstil med tillhörande mer åt Elsa Billgren till något som mer liknar en överdosering av COS och basplagg, men mitt porslin har inte följt med. Det grämer mig. Det ser mer ut som någonting Disney har spytt över: (Nej, klart att mina koppar inte behöver matcha mina otaliga stickade tröjor, men det vore ändå skönt om de andades mer jag.)

img_6094-1

De gröna i flintgods tycker jag om, till dem finns det en tillhörande sockerskål och en tekanna. Det vore med andra ord fantastiskt att hitta något som kunde matcha dem.

Men de muggarna känns otroligt svårt att hitta på loppis. Vilket jag helst gör eftersom ekologiskt och hållbart producerat porslin verkar vara omöjligt att hitta.
Jag väljer också bort nyare Rörstrand pga detta. Jag förstår ju självklart att muggar från Lagerhaus eller andra varumärken säkert inte är bättre, men de tar heller inte ut det skyhöga priset och vinsten per kopp och marknadsför det som svenskt hantverk.

Kraven är egentligen inte så stora:
1) De ska ha öra
2) Kännas både höstliga och somriga
3) Inte vara för färgglada men inte heller kritvita
4) Inte kännas som en mugg från landstinget
5) Inte kännas som en mugg från en större lunchmatsal
6) Gärna finnas i flera delar så att vi kan få en sammanhängande servis allt som allt
7) Inte vara matt mot läppen: jag vill ha glans ala Juicy Tubes 2003

Den här diskvalificeras pga punkt 5:
01
Vilket ju är tråkigt för jag gillar den i tanken. Lite skev och vind, men lite för mycket av en kommunal form.
Istället har jag fastnat för den här från Broste Copenhagen:
Passar bra in på punkt 6, men det verkar vara otroligt olika färgsättningar.
01-103

Denna fina från House Doctor verkar diskvalificeras pga punkt 7:
01-2
Ser ju otroligt matt ut.

I VÄNTAN PÅ FRAMTIDEN


Det har gått segt med bloggandet. Mitt löfte om att från oktober skriva här varje dag har inte hållits. Men det är inte bara skriveriet som gått segt.
Efter att ha jobbat på korta kontrakt i några månader och samtidigt sökt jobb ville jag bara ge upp. När jag börjat söka jobb i skobutiker bara för att ha en inkomst, sökt jobb som marknadsassistent på något fräsigt bolag, men aldrig ens fått ett tack, men nej tack av någon av dem.

Det är som att livet varit på paus. Trots att alla andra jag mött som också gått på korta kontrakt, som kämpat med projektanställningar och personalpolitik från helvete säger att en inte får pausa. Att livet måste levas. Men när någon retoriskt frågar ”O när hade du tänkt att jag skulle hinna skaffa barn i den här branschen?” skiter jag i att det är en retorisk fråga utan svarar ändå. EXAKT! Säger jag. Skithögt. Fast bara inom mig. I verkligheten försöker jag räkna på SGI och förstå försäkringskassan om jag någon gång inom räckbar framtid skulle våga släppa sargen och tryggheten och faktiskt välkomna framtiden, trots att jobbmarknaden är så oviss.

Jobb är så viktigt. Status är så viktigt. Vem är jag om jag inte har ett häftigt jobb? Är jag någon då?
Och varför gick det så snabbt från att vara ung och lovande till att vara bara ingenting. Varken ung eller gammal och inte så lovande, men inte heller så erfaren?

I varje annons står det att företagen söker utbildade, hungriga, nyfikna och peppade, men samtidigt erfarna och gamla i gemet. Du ska komma med nya vinklar, men samtidigt känna branschen utan och innan. Och ingen går att passa in.

Och när något roligt väl dyker upp, är annonsen redan skriven åt någon fräck snubbe som öronmärkts från jobbet med allt ”ska göras rätt” trots att det inte alls görs rätt.

Efter veckor av väntan. Spontanansökningar utan svar. Eller löften om möten, nya kontrakt och ”snartsnartsnart” vet vi vem vi valt.
Då känns det så förbannat skönt att kunna slappna av. Att veta att efter jul. Då har jag ett jobb. Ett skitroligt jobb som jag kommer älska. Som redan ger mig en massa energi. Där det bara är att hugga i. Utan att oroa sig för vad jag ska göra om två veckor. Eller tre. Eller tio.
Ett jobb. Som att fått livet tillbaka.

BRIDEZILLA//PRISCILLA

BildOkej, min klänning ser ju inte riktigt ut sådär och min kille ser ju inte riktigt ut så där, eller svänger på höfterna sådär, men de ser ju fantastiska ut. Det kanske vore kul med slöja ändå. Det kanske vore roligt att ha korpsvart hår. Det kanske vore roligt att gifta sig med Elvis. 

Skitsamma. Den här bloggen får väl handla lite om bröllop nu då. Och mens. Och reklambyrå-start. För det är ju det jag tänker på, när min lilla byrå precis fått kontor och ska träffa en kanske framtida kund och jag har mens och ska gifta mig i framtiden. Då blir det så, en mens-bröllops-reklam-blogg helt enkelt. Ni får stå ut. Jag ska försöka att inte överge mina principer. Men jag vet att jag i alla fall gör Britta glad, och det är alltid värt något.