ÅH EN SÅN HÄRLIG DAG!

Inledde dagen med att tillverka en spellista till min förra lärare Anna, hon gillar min musiksmak och jag tänkte, vad kunde då vara en bättre födelsedagspresent. Nu oroar jag mig för att hennes Facebook-vägg översvämmades så kraftigt att hon aldrig kommer se den.

Nu svarar jag på lite frågor om vänner och kärlek och hur en gör när två vänner är kära i samma person. Tänk om alla bara kunde prata med varann tänker jag ibland, men kommer illa kvickt också ihåg hur svårt det är att prata om känslor. Det blir lätt så sötsliskigt eller helt tvärtom. Kallt och hårt och inte ett dugg mysigt.

Jag läste ut En Dag alldeles nyss, och Karin hade lovat mig något stort och ett sug i magen, men jag tyckte nog aldrig att det kom. Nu sitter jag här och känner inte alls så mycket. Det känns tråkigt, jag hade hoppats på en bok som skulle ta upp alla sinnen ganska länge. Nu tänker jag istället läsa Erica Jongs Rädd att flyga, en riktig klassiker.
Det har inte blivit så mycket böcker som jag önskade, jag läser mer rapporter och bloggar och det jag själv skriver. Det är tråkigt. Jag vill ju läsa mest hela tiden och sitta mindre vid skärmen. Men det går inte riktigt ihop när jag älskar att jobba.

Det har varit sol idag också. Tänk va, allt på samma dag. Och jag fick sätta en fantastisk rubrik som jag tycker kan vara bland det finurligaste jag skrivit.

På torsdag släpper vi Mint. Det ska bli spännande. Det är roligt att se ens pressmeddelanden förvandlas till artiklar. Någon gång i framtiden kanske jag blir världens bästa PR-person. Men det är ett ganska bra tag kvar tills dess.

JAG VILL ALDRIG BLIVA STUR

Den dagen jag fick reda på att jag skulle få bröst grät jag. Jag fick nämligen samtidigt reda på att det skulle göra ont. Jag grät och ångesten ville liksom inte försvinna. I boken jag läste berättade en 13-årig tjej om hur ont det gjorde och hur mycket alla killarna nöp i dem.
Jag såg mig själv med bomber till bröst. Bröst som killarna tog och drog i (lite fascinerad var jag nog över det intresse det verkade som de skulle få i mig bara jag fick plättar, inte en enda gång hade någon frågat chans på mig). Jag tänkte mig stora meloner som skumpade när jag sprang. Jag såg mig som min fröken Agneta som hade de största brösten jag någonsin sett. Det tog ett tag innan tårarna sinade, men det gjorde det och snart kom nästa insikt. Jag skulle få könshår. Men det gjorde inte så mycket, konstigt nog. Det var snarare en känsla av att vara vuxen, på väg mot något större. När jag fick könshår, då skulle jag vara en kvinna. Sen skulle mensen komma också, och lite annat, men till skillnad från brösten, som gav mig ångest, kändes kroppshåret som något att se fram emot.
Med det i bakhuvudet kan ni tänka hur chocken i kroppen inte riktigt ville lägga sin när det blev allmänt vedertaget att raka bort håret. Det under armarna hade jag nog inga större problem att göra mig av med, och benhåret försvann när jag simmade (det skulle gå så mycket fortare sa de då). Men könshåret. Mitt vuxenattribut nummer ett (brösten visade sig inte bli så stora och mensen var mest min ensak och väldigt tråkig) skulle alltså försvinna ner med duschvattnet.

Med det i huvudet ser jag bibliotekarien med hår under armarna på en TV i ett hotellrum i Uddevalla. Det enda jag tänkte var att det skulle storma. Jag reflekterade aldrig över huruvida håret var äckligt eller inte, opassande eller passande. Passande var det ju, eftersom hon själv valt det och det fria valet är det största.

Vad vill jag säga? Jag vill berätta om hur jag känner inför hår. Och om hur himlans konstigt det är att vi inte kan få ha det ifred. Hur konstigt det är att tjejer oroar sig för vad killen ska säga om de inte rakat bort könshåret (inte konstigt att de oroar sig, utan hur det kommer sig att de oroar sig). Att de fruktar någon slags tystnad när det uppdagas att det finns hår ”där nere” och inte ser ut eller känns som en 11-åring.

Jag vill ta alla tjejer på Girls1st och överallt annars i famnen, hålla om dem och ingjuta lite mod.
Det är inte fel att inte raka sig, det är inte konstigt att vara 15 och okysst. Det finns inget normalt eller onormalt och i en perfekt värld får du vara precis som du vill.
Själv ville jag inte ha bröst men tänkte att könshår, det var moget det. Nu sitter brösten där de sitter och jag har vant mig vid tanken. Inte så mycket mer med det. Könshåret däremot är enklare att avlägsna. Frågan är bara varför.