Ikväll gråter jag inte för att min kille inte är här, utan för att så många far så illa och förnekas

Att vara mobbad innebär en kris.
Någonstans, någon gång, inser du att du är mobbad.
Det kan komma år senare, när en psykolog förklarar att du mobbats.
Eller några dagar efter att huvudet tryckts ner i toaletten.

Men någon gång kommer den, krisen och insikten.
För innan dess: förnekelse.

Det finns mängder av anledningar till förnekelsen.
Som att inte ligga sina föräldrar till last.
Som att inte vilja vara ”den”.
Som att inte vara svag, för ingen ska förlora.

När insikten kommit händer det att en vågar prata om det. Det händer att orken att prata om det finns.
Kanske med en förälder, en rektor, en lärare, någon annan vuxen, eller kanske en vän som finns någon annanstans.

Och det är liksom nu det blir så svårt.
Att först ha förnekat det hela, sen hittat fel och skuldbelagt sig själv.
Jag får inte vara med för att jag har konstiga jeans.
Jag har ingen att vara med för att mitt namn är konstigt.
Det är för att jag inte ser ut som alla andra som de skriker efter mig.
Eller för att min pappa inte har något jobb.

Det är ett helvete att komma till insikt om att en mobbas.

Men helvetet kommer över en igen när det förnekas av andra.
Att det inte hänt.
Att det var ett pojkstreck.
Att det egentligen är avundsjuka.

Eller som på Debatt ikväll.
Där en förälder säger till en kille som berättar om tortyr att hon minsann vet att ingenting händer på Lundsberg.
Då gråter jag. För där sitter han, modiga modiga killen, och vågar berätta och så har en vuxen människa mage att förneka honom hans upplevelser, hans ångest, hans liv.
Du borde tamejfan skämmas männska! Inte för att du skickar dina barn till Lundsberg utan för att du förnekar en ung människa hans rätt till hans historia.

 

TVÅ ÅR SENARE

Det är nästan två år sen jag flyttade till Stockholm på riktigt, om någon vecka blir det precis på dagen. Nu ligger jag i samma säng som jag låg i mina första nätter. Då tänkte jag på Vampyren. Han smsade. Vi sågs. Vi pratade. Vi hånglade. Och så blev vi ihop. Jag kom till dethär huset på Essingen med tre saker. En röd väska från Oilily med kläder. En brun väska med min dator. Och min gitarr. Precis samma väskor som jag idag tog på tunnelbanan till precis samma hus som för två år sen. Idag tänker jag mest på mig själv.

Jag håller mig från att inte gråta, för jag vet inte varför jag vill gråta. Kanske vill jag det över det som hänt. Över det som inte hänt. Över ett förlorat hjärta. Och över numera inbiten bitterhet. Över att jag trodde att vi skulle hålla ut i två år. Minst.

Det händer så mycket på två år, men samtidigt ingenting. Jag har inte ens nya väskor, jag är någonstans precis samma. Trots att jag gått ut skolan, blivit copywriter, förälskat mig, älskat, blivit lämnad ensam och sen lärt mig tycka om ensamheten i sig.

Alldeles snart ska jag ut på ett nytt äventyr, i en stad jag knappt känner. I en stad där jag bara har några få bekanta men ingen jag känner utan och innan. Hanna kommer vara närmare mig nu än innan, och det känns skönt, trots att tidsskillnaden kommer vara tre timmar oavsett.

Det regnar här. Det gjorde det min första helg i Stockholm för två år sedan. Allt var egentligen precis samma. Förutom att jag var kär då. Och så var jag bara 21. Och hemskt lycklig.

Jag klarar mig nog.