VAD SOM HÄNT HAR HÄNT

Det är liksom lite magiskt att komma hit till landet, det är en helt annan lunk, jag har kopplat in min födelsedagsradio och lyssnar på P3, jag tvingar mamma att sova första natten med mig i det lilla huset och jag äter en mango till frukost och tittar på hur grannen går i sina fula sandaler. Det hade varit skönt att bo ödsligare än såhär, men i jämförelse mot Stockholm är dethär ingenstans. Evigheten kanske man skulle kunna kalla det. Jag skulle vilja bo i Evigheten. En dag, när jag likt min gymnasiebästis Lillemor köper ett hus i Norrland, då ska jag döpa det till Evigheten. Huset Evigheten. Där ska inga lagar finnas och alla ska få sova hur länge de vill. Och så ska alla få saft till frukost och så kan vi plantera sockerdricka i ett träd.

Men det är framtiden.

Nu är nu. Det är lite tråkigt när man tänker efter. Jag smsar Pontus och frågar om han inte vill komma hit. Han vill men kan inte. Han skyller på sitt jobb. Men han har i alla fall ett jobb. Han ska vara lycklig. Vi pratar om andra saker också. Förälskelser och att man aldrig tror på sig själv. Som vanligt.

Det känns lite som att jag rensar när jag är här ute, ingenting spelar sån roll längre. Idag ska jag jobba på gården, jag lär stå i klänning och sälja jordgubbar, jag minns hur jag tyckte det var pinsamt när jag var yngre och någon jag kände, eller kände till kom. En gång, innan Evelina var en av de jag ringer först när något har hänt, kom hon, Maggan, Marie och Emmeli till mig och plockade jordgubbar. Jag minns hur pinsamt jag tyckte det var. Där stod jag, värsta lantisen, med en ful trikåklänning och stövlar. Och där kom de. De snyggaste tvillingarna jag sett. Jenny var nog med också tror jag, men jag minns inte riktigt. Jag har verkligen försökt förtränga detdär tillfället. Mitt största moment av okoolhet.

På tal om Evelina tog hon en sån väldans fin bild på mig på min födelsedag, det är min nya profilbild på Facebook.

Det var en sån fin kväll, jag har världens bästa föräldrar och syster, och min syster har världens bästa kille och jag har världens finaste vänner!

GUD SÅ FÖRTRÄFFLIGT!

Jag firar fredagen lite tidigare än vad ni svenska svenskar gör, för allt här är ju 4,5 timmar tidigare. Så nu firar vi fredagen. Det firar vi genom att alla andra skriker, och att jag sitter med hörlurar, usch jag börjar få skavsår i öronen efter dem, och tittar på The Secret Life…

Mer då? Inget mer? Jag sover så fort jag kommer hem. Igår handlade jag lite.
2 tuber av min favvo-tändkräm
1 fuktkräm
1 peeling
1 rengöringskräm
1 tandborste
1 kräm för håret.

Allt blev ungefär 48 kronor.

Sen använde jag dendär krämen för håret i morse. Den skulle få mina hemska toppar att bli fina och blanka igen. Det hände inte. Ikväll ska jag göra om det tänkte jag. För att se om det kanske blir bättre. Reklamen sa ju att det skulle fungera.

Och det känns ju himlans konstigt att det bara är fem dagar kvar här snart.

Men så kom jag på en rolig sak, och förlåt mig Rachel, men när Rachel och jag gick i gymnasiet såg vi ut ungefär såhär:
Manchesterjeans, svarta, som till slut var så utslitna att det inte fanns något manchester kvar.
Väldigt konstiga t-shirts och linnen, gärna lite trasiga eller med något egeninspirerat tryck.
Dessutom gick vi varje rast in på toaletten och fixade till vår kajal och tuperade i ordning håret. Rachel var det snyggaste jag visste.
I alla fall. På något sätt lyckades vi filura ut hur vi skulle få alla söta killars scheman. Så där satt vi, utanför deras salar och väntade på dem när de slutade, när de gick på rast, när de skulle på toaletten.
Att vi båda två faktiskt fick pojkvän ganska snabbt är ju bara fantastiskt. Det låter ju helt otroligt när jag tänker på det. Att någon kunde bli kär i oss, vår kajal, nitbälten och trasiga linnen.

Nu somnade min häl. Det känns jättekonstigt, det liksom pirrar i den, men sticks mest, i våras somnade min högra stortå. Den sov dagarna i ända i flera veckor, ja en hel månad faktiskt för att vara ärlig. Varför somnar kroppsdelar, Jonas, kan du berätta det för mig?

 

Så fina människor.


Egentligen borde jag sova, men det gör jag inte, jag gick in på Evelinas blogg för det är den enda blogg jag konstant läser och så hade hon skrivit om mig. Och hon hade gjort det så himla fint. En gång, för ganska längesen var Evelina en av mina absolut bästa vänner. Men så gjorde jag som så ofta, att jag gick upp i mig själv och inte var den fina vän som hon faktiskt förtjänade att ha.

Evelina tog en bild på mig idag, trots att hon lovat att inte göra det förrän imorgon. Men hon tog en i alla fall. Och när jag tittar på den så vill jag inte åka hem till Stockholm igen. Och det handlar inte om att jag tycker att jag ser snygg ut, för det gör jag inte, utan för att jag ser solen på fotot och min gamla stadsdel i bakgrunden och så tänker jag att gud vad fint allt är här ändå när allt kommer omkring. Men jag ser lite tjockis ut tycker jag allt.

Men sen så finns det en fin sak till med Göteborg, och det upptäckte jag först i tisdags. Och nu känner jag mig lite som när Rachel o jag gick i 1an på gympan och tryckte ut de killar som vi tyckte var snyggast scheman och sen satt och väntade på dem efter deras lektioner och försökte låtsats som om att vi alltid hade lektion där också. Det funkade inte så länge. Men vi hade världens finaste pojkvänner efter ett halvår båda två. Men ja, det är ju trevligt i alla fall, vi har knappt pratat och jag får tunghäfta, men ja, vem vet.

Bild 145-pola01

Denhär bilden lägger jag bara upp pappa för att jag ska bevisa teorin om mina kanintänder. Jag var lycklig när denhär bilden togs. Jättelycklig.