EN STUND PÅ JORDEN//ETT ÅR PÅ EKEBO

Att det gått ett år. Jag har så otroligt svårt att greppa det. Den. Tiden. Den liksom rinner iväg. Inte så där vuxet som andra säger ”det går fortare sen” utan mer utom kontroll och referenspunkt. Hur mycket hinns det på ett år? En flytt, ett nytt tak, nästan en hel graviditet, ommålning, rivning, inskolningar, jobb-byten (tre!) och så livet då. Tusentals äpplen, hundratals koppar kaffe, oväntade besök och övernattningsgäster.

Jag tror det här året har varit bland våra bästa. Att plötsligt bli så rotad, känna sådan trygghet, hitta hem har gjort vår relation till en helt annan. Likt en självhjälpsbok har jag så otroligt många mornar och kvällar tackat livet. Den här platsen är vår.

Vi firade med att köpa extremt mycket rödfärg och idag kommer vår hantverkare hit för att se över fasaden. Huset firas som sig bör med andra ord: med hopp om framtiden.

ATT ÖVERGE ETT HEM

Åh jag vet att jag försummar den här bloggen. Jag ska bli bättre. Det är väl bara så att det är ”lite mycket nu”. Och för en gångs skull stämmer det. Det är ingenting jag hittat på, utan det är faktiskt så.

Efter att ha snabbstädat (okej, jag städade konstant i sex timmar, Love fejade till 03:30) hela huset gick vi med på att visa vårt hus på en förhandsvisning och sen rullade det på. Vi åkte ut till landet för att inte stöka ner, eller snarare: inte låta Stickan stöka ner. Vi andades havsluft, hade svårt att sova på grund av nervositet och sen satt vi och bet på naglarna i några dagar.  Men mest såg det ut såhär:

Men så i fredags hände det! Vårt hus fick nya ägare. Vi bor visserligen kvar i någon vecka eller två till, kanske tre, men vi vet vem som ska bo här efter oss.

Så, för första gången på riktigt har jag kunnat slappna av, scrollat bland tapeter, mer tapeter och ytterligare tapeter och surfat runt på auktionssajter och tänkte på drömmiga saker som gamla stolar och en kökssoffa och annat.

Mest har det varit underbart, en tillflykt, men ofta har separationsångesten infunnit sig, en känsla av otrohet. Huset där mitt barn tog sina första steg, sa sina första ord, vände sig från mage till rygg, sov första hela natten, skrattade, log och började äta själv, där vi haft första julen vi bjudit in till, mitt 30-årskalas, namngivning och inflyttningsfest, där vår hund gled över det hala golvet första gången hon kom hem, mattan hon kissade ner och skarven hon tuggade sönder. Vårt första hus. Det huset, och den platsen, ska vi lämna. Det är bitterljuvt. Ibland känns det som om att jag inte gett huset en chans, andra gånger en hisnande känsla över att få flytta till vårt dröm hus. Även om vissa förundras över hur vi självmant vill flytta till mindre yta, utan härlig vindsvåning eller källare med enkel åtkomst. Men sanningen är att jag drömmer om den där handpumpen på gården, om de knotiga äppelträden, behöva gå ut ur källaren, genom trädgården, in i farstun med tvätt. Men ibland med ett visst vemod då.

 

HEJ EKEBO! OCH JAKTEN PÅ FASADFÄRGEN

Jag måste nypa mig i armen lite ibland. Det är liksom för bra för att vara sant att vi köpt ett hus, som ser ut att ligga mitt på landet, trots att de ligger mitt i stan, med grusgångar och fruktträd och dessutom: ett namn! Att få flytta in i ett hus med ett namn, det känns så himla mycket Det sitter i väggarna. Som att vår medverkan nu liksom är helt säkrad.

Fast ju mer jag tänker på det funderar jag på om vi verkligen vill vara med där.

Vi vill verkligen försöka rusta upp och renovera varsamt. Vi vill återge husets dess forna glans (oj vem är jag?!) och har lovat varandra att skynda långsamt. Den senaste månaden har jag gått med i otaliga byggnadsvårds-grupper på Facebook, börjat betala medlemsavgift till Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Jag vill renovera med hjärta och hjärna, men för det inte kompromissa med varken funktion, säkerhet eller smak.

När vi tillträtt kommer vi behöva lägga om taket. Och självklart har våra takpannor visat sig vara av en ovanlig norsk sort, som slutade tillverkas 1912. Så nu jagar vi med ljus och lykta efter pannor som liknar, eller kanske rent av samma norska panna, från bruket Torp&Brug. Att lägga pannor omlott var tydligen inte så vanligt. Och samtidigt som taket kommer vi att behöva börja med söderfasaden. Och om taket kanske känns lite tufft och tråkigt känns fasaden som en dröm. Eterniten ska väck, fram ska träfasaden (som förhoppningsvis ligger orörd under) och sen ska det målas! Och just måleriet är det som fyller de flesta av mina lediga stunder numera, eller ja, i alla fall när jag går på toaletten.
Just nu fylls min pinterest av faluröda hus och vackra färgkombinationer.
För visst bör det vara rött huset? Om vi kastar oss på en gissning?

Jag gissar på Rött, vitt och en grön. Vilket är ungefär precis som grannarna (de har visserligen bara rött&grönt) målat sitt 20-tals hus, och det känns ju lite tråkigt ändå, att ha två trähus på samma gata med samma färger. Så nu drömmer vi oss bort och funderar på det här. (Bilderna går att klicka på för att komma till källan!)


Specialsnickeriet har gjort den här dörren, och en kromoxidgrön dörr & spröjs vore ju härligt.

Från Hålla Hus hittade jag dessa, kanske rött, vitt och ockra är något? Eller kanske ska vi skippa det röda helt på fasaden? Och istället stå ut mot grannarna?


Eller som Studio Karin har hittat, lite blekgrönare, kan ju visserligen vara en linoljefärg som börjat blekna…

Karin har också hittat den här blekblå.

HEJDÅ HUSET//ETT NYTT KAPITEL

Då var det ute, lite vemodigt men också roligt. Vi ska flytta! Men innan jag öser ut planer och byggnadsvårdslänkar (ja, vi flyttar till ett gammalt, men fint hus med en massa sån omtalad potential!) vill jag dela med mig av hur himla fint vi haft det på Munkebäcksgatan. Extra fint har vi haft det den senaste veckan sen vi rensat bort 75% av allt vi samlat på oss och jag stylat färdigt.

Här går det att hitta lite mer info. 

LUCKA 6: HÄR BOR JAG

Den 27 januari flyttade vi till hus, nu bor vi i ett gult hus med trädgård och egensnickrad altan. Och älskar det. Trots att vi nu tycker att trädgården är lite väl liten och inte alls kan inhysa några höns som vi hoppats på.
Jag har fått ge vika för Loves dröm om en öppen planlösning och vi kan nu sitta i köket och se in i vardagsrummet och det är riktigt mysigt när allt kommer omkring. Och extremt praktiskt i bebistider. Styris sover i soffan och jag kan jobba i köket.


Här tillbringar jag mest tid. I soffan bland prickar och lejongult, förälskelsen i lejongult blommade ut totalt under graviditeten, efter ett slag insåg jag att jag matchat regnskydd, väska och filt i samma, samt sytt ett par byxor till Styrbjörn som även de såg ut att vara från samma serie.
Det där magasinet V ska vi kolla in någon annan dag, förresten!

Såhär ser det oftast ut hos oss, jag påbörjar ett projekt, men orkar inte städa. Love är städaren.


Och sen tillbringar jag tid här. I vårt sovrum. Som vi nu ska måla en mörk fondvägg i. Innan vi köpte våra gröna lampor var sovrummet 50 shades of grey, utan det galna sexet.


och var sovrummet 50 shades of grey var vardagsrummet innan 50 shades of brown. Men den här soffan ska vi ta tillbaka, flytta TV:n, möblera om och kanske förändra något mer beständigt också.

THE PERKS OF BEING A WALLPAPER

Jag hatar långsamt. Långsamma människor. Långsamt tempo. Långsamma processer, känslor, tåg, bussar, (båtar är ok) beslutsfattare och tänkare. 

Så därför är det inte så himla svårt att förstå varför jag redan idag gick ner till Engelska Tapetmagasinet för att låna hem ett prov på William Morris-tapeten jag gått och tänkt på ett tag. Love är tveksam, jag är säker.

Kolla här ba:

Fint ihop med räcket!
Och fint ihop med dörren och spegeln (den ska självklart inte vara liggande utan jag testar bara!)


Jag bjuder på en närbild också:

Visst håller ni med mig, ingen tvekan om saken, eller hur? Ja!!

MIN PLATS PÅ JORDEN (I HEMMET)

Love verkade ju hitta sitt körsbärsträd där i vardagsrumshörnet, under bokhyllorna, bredvid skivorna och med en gitarr. Jag ville inte vara sämre och bestämde mig helt enkelt för att fixa till i samma hörn, fast på andra sidan väggen. Någon slags kombinerad smink/nagellack/pill/jobb-plats helt enkelt. Av toalettbordet vi fyndade på Ebbe och Haldis och en spegel jag hittat en gång och lite andra småprytlar. Nu har vi alltså fixat till två hörn, halva köket och sängen.
Så här ser det ut på håll:
Bordet är lite gammalt och skavt, men min mamma lovade att fixa till det.
Silverskrinet fick jag av min pappa att ha smycken i, och i cigarettasken ligger ju mina hårnålar.
Bredvid hänger en bild på min farmor och farfar.

Och en vykortsversion av en indisk filmaffisch som jag sparat i en herrans massa år.

Vid sidan hänger min halsbandsfågel, som mest är ett substitut tills jag får en riktig.

Ja och här var sovrummet spegelvänt. Det var nog allt det.
Tjipp hej!