LIVET PÅ TRAPPEN

det är något speciellt med trappar. Jag vet ingen del på huset som så många reagerar på. Inte för att den är varken hiskeligt ful eller fantastiskt vacker, utan mer i form av ”åh, kaffe på trappen!” Just kaffe, glass, sol, en kopp te på trappen verkar vara det allra flest drömmer om med hus.

Och ja, så konstigt är det ju inte. Vår, nästan hiskeligt fula, betog trapp är den mest använda fikaplatsen på hela tomten. Här sitter jag och låter de första solstrålarna värma mina bleka bara ben. Innan vi går in efter förskolan brukar vi sitta här, med et päron eller ett äpple och samtala över dagen på förskolan. Det sägs visserligen inte så mycket matnyttigt, men just de här fem minutrarna då bara Stickan och jag sitter och dinglar med benen över trappan är ändå något himla skönt.Dessurom verkar det som att lutningen mellan huset och trappen är den allra bästa för en gravid person. Så, när vi handlat och Stickan somnat i cykeln och trots att jag inte borde, så låter jag honom sova för att ta fem minuter, eller säg 50, för mig själv där på trappen.

Och så vaknar han och sätter sig där själv. För det är ju något med en trapp. Med eller utan kaffe. Hur risig den än är.

DAGAR SOM GÅR

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre veckor. Tiden går så fort. Vi gör så lite, precis som det är meningen. Stickan är på förskolan som mest tre dagar i veckan, tisdag till torsdag klockan 9-14. Annars är vi hemma. Skrotar runt, tittar på regnet som slår mot rutan, för fy vad det regnat, och är det uppehåll kostar jag på mig en kaffe på trappan.
Processed with VSCO with hb2 preset
Det ger mängder av tid att fundera, mest kanske på den där mössan jag aldrig stickar klart åt bebisen. Som ett tecken. Den gör sig påmind. Jag borde. Är det för att jag är så nervös den här gången, eller är det på riktigt för att jag inte har tid.
Förlossningen kommer närmre varje dag. Det betyder också att tiden med Stickan krymper. Så jag håller honom hemma ibland, en extra dag där och då, för att bara vara vi. Ligga på soffan och vila. Snusa i hans hår. Ta ett bad mitt på dagen. Gå genom skogen på vägen hem. Cykla för att handla lite extra länge och låta honom inte bara köpa en utan två croissanter, eller som han säger ”sang!”.

Snart är vi fyra i vår familj. Precis som när jag växte upp. Det är en svindlande tanke. Att vår enhet växer och blir stadigare. Att Love och jag allt mer blir ett.

Och vet ni, det är nu, precis nu, som jag inser hur jag längtar. Jag längtar efter oss.

ÄLSKA BLOCKET

Jag älskar Blocket. Inte för att jag får träffa en massa folk, det hade jag nästan kunnat slippa, och Love är den som möter de flesta som kommer hit för att köpa saker av oss.

Men den uppdelningen är ganska bra för oss ändå, att en lägger upp, skriver copy, fotar och att en står för mötet och försäljningen.

Så när det i förrgår kom upp en Norrgavelsoffa insåg jag att vi verkligen har det där som alla par i Husdrömmar verkar ha: en stark teamkänsla. Jag sköter kontakten och hyr släp, Love kör bil, bär och förhandlar. Och även om han ofta är ganska tveksam i början, så brukar det bli bra i slutändan. Se bara på den inte färdigmålade bokhyllan! Efter en trevlig tripp till Dalsjöfors lyckades vi få tag i fyra hyllor helt perfekta för vårt ändamål. Sen att han väl tyckte att vi kunde ha synkat hämtningen av hyllorna med hämtningen av vårt otroligt tunga badkar på samma ort någon månad tidigare är ju en annan sak…

Så nu har vårt blå rum fått en blå soffa, och vi har med andra ord en rosa soffa att sälja av. Och ett soffbord i mässing & glas och en soffgrupp i rotting. Och en barnsäng. Vi har ganska långt kvar tills ”En in en ut” är applicerbart på källaren, utan det finns ett visst överflöd en våning ner. Och visst, mitt köpstopp kanske inte är helt intakt. Men det viktigaste jag vill åstadkomma kring köpstoppet är en medvetenhet och eftertanke kring snabba onödiga köp av främst dåligt producerade kläder eller ”fynd” som inte har någon plats.

Hade ni inte beställt en liknande soffa? Jo, det har vi, och vuxnare möblering med två likadana soffor kommer vi nog aldrig ha heller. Men någon gång är det ju dags att växa upp.

DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.

ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

OKTOBER:CHECK

Så, då var den här. Den där månaden som jag alltid hyser såna förhoppningar kring. Vädret ska vara torrt, löven skifta, himlen blå, barnet ulligt och gulligt och jag tillfreds med livet som aldrig förr.

Vi får väl se. Men vi lyckades äntligen få gjort någonting på hemmafronten den här helgen. Mitt Blocketfyndade gjutjärnsbadkar bara upp av Carl Gustav Janson & söner, en av sönerna monterade in en ny kommod, och vips! Ett lite härligare duschrum, nu med badkar.

Nu har jag en badrumsdröm kvar. En kombinerad tvätt- och torkmaskin. Men det har visat sig vara en otrolig djungel.