DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.

ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

OKTOBER:CHECK

Så, då var den här. Den där månaden som jag alltid hyser såna förhoppningar kring. Vädret ska vara torrt, löven skifta, himlen blå, barnet ulligt och gulligt och jag tillfreds med livet som aldrig förr.

Vi får väl se. Men vi lyckades äntligen få gjort någonting på hemmafronten den här helgen. Mitt Blocketfyndade gjutjärnsbadkar bara upp av Carl Gustav Janson & söner, en av sönerna monterade in en ny kommod, och vips! Ett lite härligare duschrum, nu med badkar.

Nu har jag en badrumsdröm kvar. En kombinerad tvätt- och torkmaskin. Men det har visat sig vara en otrolig djungel.

DET HELIGA LOPPISLÖFTET

Hösten och matpaniken verkar inte ha grabbat tag i så många än, fick kanske två tips igår. Så det blev sushi till middag.

Det närmsta har jag lokaliserat tre större och urtråkiga inköp.

En råsaftcentrifug för att lyckas göra något annat än kompott av alla äpplen, kombinerad tvätt- och torkmaskin och en frysbox. Vårt heliga loppislöfte gör i alla fall inköp två något svår. Det verkar inte finnas så många kombinerade maskiner på blocket. Råsaftcentrifug har jag inte sökt efter än och frysboxen har jag hunnit efterlysa i vårt områdes köp- och säljgrupp och lagt in en bevakning på Blocket. Bevakningar på Blocket är min bästa grej just nu. För tillfället bevakar jag följande

Hennes Dagbädd (till gästrummet)

Frysbox

Fönster med karm (vi vill ju hitta våra gamla fönster men det verkar nästintill omöjligt)

Bortskänkes Göteborg (kanske dyker nåt upp)

Pardörrar (för att på sikt kunna byta ut vår 40-talare)

Ytterdörr (för vem vet, kanske finner vi en perfekt ytterdörr någon annan kanske felbeställt)

Det finns dagar då jag febrilt googlar nya varor, tänker att ”nu beställer vi bara den jäkla tvättmaskinen” eller åker till Ikea och får en alldeles ny säng. Men det tar emot, och det är jag glad för. Det innebär att delvis min snålhet, men också loppisvanan har infunnit sig. Vår lista över saker vi behöver och som vi ska titta efter på loppis växer och krymper med tiden, en potatisskalare rikare blev vi i helgen till exempel. Och en stor emaljbalja perfekt för alla äpplen med.

Vår toppmatade 45cebtimeters-maskin funkar faktiskt än, så vi mååååste inte byta, även om jag inbillar mig att vi skulle bli lyckligare då. Men det är ju precis ingenting annat än inbillning.

VAD SOM GÖMS UNDER ETERNIT…

Ganska tidigt i mitt och Loves förhållande lokaliserade vi ett problem. Jag är en firestarter, och Love får alltid utföra släckningsarbetet. Så föga förvånande kunde jag inte hålla mig efter kanske tio dagar i huset, utan var tvungen att se efter vad som fanns bakom träpanelen på verandan.
En kväll gluttade jag bakom och det visade sig vara guld. Där satt det gamla räcket kvar. Så det var bara att hugga i. Självklart gjorde jag inte det, termometern visade runt -12 grader och det blev stående.

Tills i somras. Äntligen hittade jag en kofot och bakom träpanel doldes en masonit-skiva. Med härligt minne från tidigare ägare. Margareta hann inte klart med busstrecket riktigt dock.


Och sen: räcket! snustorrt, förutom underliggaren som trillade sönder. Vilket i sin tur var helt okej eftersom vi ändå behövde ta bort hela räcket för att kunna gjuta om golvet.

Nu har vi ”bara” skrapandet kvar. Och utsågning av några spjälor, och uppsättandet av dem igen, och gjutandet av golvet. Och och och.

Så vi gjorde just det, skrapade och sen har det gått i stå igen. Golvet är nästan avlägsnat och vi hoppas hinna gjuta innan frosten. Och just frosten verkar ju vänta, som tur är.  Så lite tid har vi, eller Love då, på sig att avsluta projektet. Jag lär starta någonting annat under tiden. Som vanligt.

GÅR DET ATT ÄLSKA INREDNING MEN SAMTIDIGT VÄRNA MILJÖN?

Det finns få saker som splittrar mig så mycket som det faktum att jag älskar fina saker och inredning.

En stor del av mig vill aldrig vara annanstans än hemma, pilla, fixa, hitta nytt, börja om, göra om, möblera om.

Men en annan del av mig förkastar det. Den delen tycker att den andra, förändrings- och förbättringsvurmande delen av mig är hemsk, en miljöbelastning och nästan en skämmig del av mig själv.

Ofta går jag och funderar på när jag är färdig, när jag är klar, när jag är nöjd, med skräck inser jag ibland att jag kanske aldrig kommer bli färdig. Att jag kanske aldrig kommer vara nöjd.

Det handlar väldigt sällan om att jag egentligen vill ha något sprillans nytt. Att jag sett en lampa jag ”bara måste ha” eller en matta jag kan spara till länge.

Den föraktande delen av mig avskyr inredningsgrupperna jag är med i på Facebook. De där (mestadels) kvinnor frågar efter tips, ett konstant vurmande för nya snabba fynd, nya kulörer, dörrar, knoppar, nytt nytt nytt. Jag vill ofta skrika när de påvisar dålig smak, ful stil eller en miljödövhet jag annars bara stöter på under vissa släktkalas. Men nog stannar jag kvar i gruppen ändå.

Jag ser hur folk som ”räddar” ödehus fläker på, bygger om, renoverar vitt och kan knappt låta bli att skrika ut min fasa. Jag ser hur mediemoguler river ut helt nya kök i nyinköpta våningar för att ”köket inte var jag”, eller hur tillsynes nya toaletten måste renoveras på grund utav att ”jag vill ha det som på hotellet vi bodde på sist”.

Går det att älska inredning men samtidigt älska miljön?

Jag vet inte egentligen, men jag försöker att döva samvetet genom att aldrig köpa fläng nytt. Att alltid loppa.

Att alltid försöka se loppis och secondhand som den primära butiken, vad det än gäller, det gör i alla fall lite. Samtidigt så inser jag ju att mitt fixande, mina tillrättalagda bilder på ett inrett hem också kan och stylingar jag gör också kan trigga andra att handla onödigt mycket och utan tålamod är det alltid enklast att rusa till ett köpcentrum och köpa något nyproducerat.

Och att nu, med ett hus i visst behov av renovering ändå ta det lugnt. Känna in, tänka till och inte stressa igenom någonting.

Men framför allt: drömma. För det kostar ju varken mig eller miljön någonting att bara drömma om det där platsbyggda köket, eller nya toaletter eller tapeter i alla rum.