NAIVITETENS ANSIKTE

Alltså förra året i såg vi att vi hade en mus i huset. Då skrev jag om det som något härligt. En lite. Mus gjorde ett hus. Ungefär. Tog det med ro.

Love fångade musen. Musen försvann. Gott så.

Sen så kom en ny mus i våras. Den hade varit här och kalasat lite en helg när vi var borta, och när vi satt i soffan promenerade hen sakteliga genom vardagsrummet mot köket. ”Bry er inte om mig” tänkte musen och försvann.

Love löste det igen.

Så gick det några veckor och så insåg jag: nytt bajs, så Love fick rigga lite fällor.

Och igår släppte han bomben. Det har inte bara varit tre möss. Det har varit möss nästan varje dag i perioder. Men säg det har inte jag förstått för Love har gått ner i förväg, plockat undan fällor och städat.

Här sitter jag. 31 år ung, tvåbarns mor och trodde på allvar att vi haft en mus, tre gånger.

LIVET PÅ TRAPPEN

det är något speciellt med trappar. Jag vet ingen del på huset som så många reagerar på. Inte för att den är varken hiskeligt ful eller fantastiskt vacker, utan mer i form av ”åh, kaffe på trappen!” Just kaffe, glass, sol, en kopp te på trappen verkar vara det allra flest drömmer om med hus.

Och ja, så konstigt är det ju inte. Vår, nästan hiskeligt fula, betog trapp är den mest använda fikaplatsen på hela tomten. Här sitter jag och låter de första solstrålarna värma mina bleka bara ben. Innan vi går in efter förskolan brukar vi sitta här, med et päron eller ett äpple och samtala över dagen på förskolan. Det sägs visserligen inte så mycket matnyttigt, men just de här fem minutrarna då bara Stickan och jag sitter och dinglar med benen över trappan är ändå något himla skönt.Dessurom verkar det som att lutningen mellan huset och trappen är den allra bästa för en gravid person. Så, när vi handlat och Stickan somnat i cykeln och trots att jag inte borde, så låter jag honom sova för att ta fem minuter, eller säg 50, för mig själv där på trappen.

Och så vaknar han och sätter sig där själv. För det är ju något med en trapp. Med eller utan kaffe. Hur risig den än är.

ATT ÖVERGE ETT HEM

Åh jag vet att jag försummar den här bloggen. Jag ska bli bättre. Det är väl bara så att det är ”lite mycket nu”. Och för en gångs skull stämmer det. Det är ingenting jag hittat på, utan det är faktiskt så.

Efter att ha snabbstädat (okej, jag städade konstant i sex timmar, Love fejade till 03:30) hela huset gick vi med på att visa vårt hus på en förhandsvisning och sen rullade det på. Vi åkte ut till landet för att inte stöka ner, eller snarare: inte låta Stickan stöka ner. Vi andades havsluft, hade svårt att sova på grund av nervositet och sen satt vi och bet på naglarna i några dagar.  Men mest såg det ut såhär:

Men så i fredags hände det! Vårt hus fick nya ägare. Vi bor visserligen kvar i någon vecka eller två till, kanske tre, men vi vet vem som ska bo här efter oss.

Så, för första gången på riktigt har jag kunnat slappna av, scrollat bland tapeter, mer tapeter och ytterligare tapeter och surfat runt på auktionssajter och tänkte på drömmiga saker som gamla stolar och en kökssoffa och annat.

Mest har det varit underbart, en tillflykt, men ofta har separationsångesten infunnit sig, en känsla av otrohet. Huset där mitt barn tog sina första steg, sa sina första ord, vände sig från mage till rygg, sov första hela natten, skrattade, log och började äta själv, där vi haft första julen vi bjudit in till, mitt 30-årskalas, namngivning och inflyttningsfest, där vår hund gled över det hala golvet första gången hon kom hem, mattan hon kissade ner och skarven hon tuggade sönder. Vårt första hus. Det huset, och den platsen, ska vi lämna. Det är bitterljuvt. Ibland känns det som om att jag inte gett huset en chans, andra gånger en hisnande känsla över att få flytta till vårt dröm hus. Även om vissa förundras över hur vi självmant vill flytta till mindre yta, utan härlig vindsvåning eller källare med enkel åtkomst. Men sanningen är att jag drömmer om den där handpumpen på gården, om de knotiga äppelträden, behöva gå ut ur källaren, genom trädgården, in i farstun med tvätt. Men ibland med ett visst vemod då.

 

HEJ EKEBO! OCH JAKTEN PÅ FASADFÄRGEN

Jag måste nypa mig i armen lite ibland. Det är liksom för bra för att vara sant att vi köpt ett hus, som ser ut att ligga mitt på landet, trots att de ligger mitt i stan, med grusgångar och fruktträd och dessutom: ett namn! Att få flytta in i ett hus med ett namn, det känns så himla mycket Det sitter i väggarna. Som att vår medverkan nu liksom är helt säkrad.

Fast ju mer jag tänker på det funderar jag på om vi verkligen vill vara med där.

Vi vill verkligen försöka rusta upp och renovera varsamt. Vi vill återge husets dess forna glans (oj vem är jag?!) och har lovat varandra att skynda långsamt. Den senaste månaden har jag gått med i otaliga byggnadsvårds-grupper på Facebook, börjat betala medlemsavgift till Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Jag vill renovera med hjärta och hjärna, men för det inte kompromissa med varken funktion, säkerhet eller smak.

När vi tillträtt kommer vi behöva lägga om taket. Och självklart har våra takpannor visat sig vara av en ovanlig norsk sort, som slutade tillverkas 1912. Så nu jagar vi med ljus och lykta efter pannor som liknar, eller kanske rent av samma norska panna, från bruket Torp&Brug. Att lägga pannor omlott var tydligen inte så vanligt. Och samtidigt som taket kommer vi att behöva börja med söderfasaden. Och om taket kanske känns lite tufft och tråkigt känns fasaden som en dröm. Eterniten ska väck, fram ska träfasaden (som förhoppningsvis ligger orörd under) och sen ska det målas! Och just måleriet är det som fyller de flesta av mina lediga stunder numera, eller ja, i alla fall när jag går på toaletten.
Just nu fylls min pinterest av faluröda hus och vackra färgkombinationer.
För visst bör det vara rött huset? Om vi kastar oss på en gissning?

Jag gissar på Rött, vitt och en grön. Vilket är ungefär precis som grannarna (de har visserligen bara rött&grönt) målat sitt 20-tals hus, och det känns ju lite tråkigt ändå, att ha två trähus på samma gata med samma färger. Så nu drömmer vi oss bort och funderar på det här. (Bilderna går att klicka på för att komma till källan!)


Specialsnickeriet har gjort den här dörren, och en kromoxidgrön dörr & spröjs vore ju härligt.

Från Hålla Hus hittade jag dessa, kanske rött, vitt och ockra är något? Eller kanske ska vi skippa det röda helt på fasaden? Och istället stå ut mot grannarna?


Eller som Studio Karin har hittat, lite blekgrönare, kan ju visserligen vara en linoljefärg som börjat blekna…

Karin har också hittat den här blekblå.

HEJDÅ HUSET//ETT NYTT KAPITEL

Då var det ute, lite vemodigt men också roligt. Vi ska flytta! Men innan jag öser ut planer och byggnadsvårdslänkar (ja, vi flyttar till ett gammalt, men fint hus med en massa sån omtalad potential!) vill jag dela med mig av hur himla fint vi haft det på Munkebäcksgatan. Extra fint har vi haft det den senaste veckan sen vi rensat bort 75% av allt vi samlat på oss och jag stylat färdigt.

Här går det att hitta lite mer info. 

LUCKA 10: EN BILD FRÅN MITT HEM DU ALDRIG TIDIGARE SETT

En bild som dessutom är alldeles färsk och visar vad vi håller på med just nu. Vi målar om.
Att flytta in i ett hus som var helt färdigställt av någon annan har definitivt sina fördelar, att första gången en köper ett hus är det verkligen bra att inte behöva spara pengar för att lägga ett nytt golv, måla om överallt eller riva innerväggar, eller dränera.
Men det innebär också att väldigt mycket är väldigt nytt och väldigt fint, även om det kanske inte riktigt är vår stil. Så nu gör vi de små förändringarna som gör huset mer oss och vårt.
Som att måla om sovrummet och precis när vi målat klart och därför tillbringat några nätter på vinden, insett att vi nog vill bo på vinden ändå… så när vi snart vädrat ut sovrummet målar vi vinden och sen flyttar vi nog upp dit ett slag. För lyxen är ju att det bara är att flytta ner igen om vi skulle ångra oss.

img_7988

THE PERKS OF BEING A WALLPAPER

Jag hatar långsamt. Långsamma människor. Långsamt tempo. Långsamma processer, känslor, tåg, bussar, (båtar är ok) beslutsfattare och tänkare. 

Så därför är det inte så himla svårt att förstå varför jag redan idag gick ner till Engelska Tapetmagasinet för att låna hem ett prov på William Morris-tapeten jag gått och tänkt på ett tag. Love är tveksam, jag är säker.

Kolla här ba:

Fint ihop med räcket!
Och fint ihop med dörren och spegeln (den ska självklart inte vara liggande utan jag testar bara!)


Jag bjuder på en närbild också:

Visst håller ni med mig, ingen tvekan om saken, eller hur? Ja!!