DAGENS ÖVERRASKNING

Vi bestämde oss till slut för att slita bort den tjocka plasttapeten i hallen. Den lossnade enkelt men ställde oss inför problemet att vi nu måste få bort alla de sista tapetresterna som sitter på tretexen som är uppspikad över vad vi tror kan vara träpanel. Mindre roligt. Det verkar vara tapetklistret eller väta som är lösningen på det problemet, men jag orkar inte mer nu. Jag vill se framsteg och det snabbt.

Det här är verkligen min sämsta sida inser jag nu, jag kan inte koncentrera mig på en sak samtidigt. Jag vill så gärna göra allt. Jag blickar mot utsidan och drömmer om att bli av med eterniten, jag jagar dörrar och fönster när jag egentligen bara borde fokusera på den här slutspurten. Men nej.

Dock fick vi en väldigt fin och rolig överraskning när vi började strippa toaletten på tapet! Där under fanns någonting som påminde om Josef Frank!

Så nu har vi bestämt att vi kanske kan ta fram den och kanske kan vi se om någon tapetkunnig där ute kan veta vad det är för en tapet. Jag hoppas det. Även om den inte är original (förutom mönstret så är det placeringen som avslöjar det eftersom toaletten byggdes till senare än 1907) vore det roligt att få till någonting i huset som funnits förr.

ATT VARA EN FÄRG & ATT VÄLJA TAPET

Jag har hela mitt liv levt med en mamma som älskar färg. Framför allt älskar hon grönt. I alla former. Det har gjort att jag också fått en del grönt, och indoktrinerats i det här gröna. Dessutom har hon inte varit överförtjust i blått, vilket gjort att jag aldrig uppfattat mig själv som en blå person.

Efter att ha tagit hem några tapetprover, och konstigt nog alla i blått, fick jag inse att jag är en blå person, i alla fall i vardagsrummet när det ska hänga ihop med en brun kakelugn.

Och kanske är det så, att jag inte är någon speciell färg, utan att allt handlar om situation?

Jag gillar naturläder, men det är ju ingen färg. På möbler gillar jag mörkt trä, men det är inte heller någon färg. Till rosa tycker jag om rött, och det är ju rätt okristligt. På jackor vill jag ha leopardmönster och skor får gärna vara vita.

Där bland blå tapetprover blev det extra tydligt att jag verkligen gillar blått. Och dessutom insåg vi att Dancing Crane inte alls är någonting för oss. Fantastisk på håll, men känslan blev lite för plastig ändå. Så nu har vi bestämt oss för den här från William Morris. En klassiker. I blått.

ÄNTLIGEN MED VARDAGSRUM!

Igår tog vi bort slussen och all plast.

Plötsligt var den härliga rymden på första våningen tillbaka, nu går det att springa runt-runt-runt, vilket självklart redan har provats på och det finns ytterligare dörrar att klämma små fingrar i (inte provats på än, tack och lov!).

Nu har väggarna visserligen ingen färg, den här vita oljegrundfärgen som vi fått stänga inne allt gammalt med är verkligen ofärgad, men eftersom jag får nippran av att inte ha ”hemmakänsla” har jag likväl spikat upp tavlor och hyllor på väggarna. För om vi ska vara riktigt realistiska så kommer jag nog vända i valet av tapet innan vi ens kommit oss för att ta in offerter på själva tapetseringen. Lägg till att jag börjat jobba nu, och det här med hemmafix kommer med största sannolikhet gå lite långsammare framöver.

MER INREDNING

Eftersom jag kallar mig för renässansmänniska och alltid försöker göra allt som gör mig lite lycklig, men samtidigt insett att det inte är hållbart att varesig möblera om, köpa nya saker stup i kvarten, byta inredningsstil eller för den delen bara flytta runt filtar och kuddar och andra saker som enligt inredningstidningarna ”förnyar rummet för en billig peng”.

Att leva med mina val och min stil längre än en kvart är mitt främsta mål, och mest kanske det egentligen handlar om en magkänsla. Att gå på den, gå på det som känns rätt, och inte bara nytt.

Men! Då är det himla roligt att ibland få testa helt andra saker, och det inte ens hemma hos sig själv!

Så när Sadaf frågade om jag ville styla hennes lägenhet till försäljning kände jag att jag inte kunde säga nej. Att lägga en helg på att gå i andras skåp, hitta guldklimpar de själva glömt av, sätta ihop saker på nytt sätt, tänka annorlunda och våga saker jag aldrig skulle gjort hemma, eller ens om någon skulle leva i rummet någon längre tid. Men styling är lite som att inreda ett dockskåp. Det ska mest bara vara fint. Inte så praktiskt egentligen.
Så, här kommer den, Sadafs lägenhet!

        

Och vill du köpa den, klart du vill, vi bor ju här i krokarna, även efter vår egen flytt, hittar du den här.

 

ATT ÖVERGE ETT HEM

Åh jag vet att jag försummar den här bloggen. Jag ska bli bättre. Det är väl bara så att det är ”lite mycket nu”. Och för en gångs skull stämmer det. Det är ingenting jag hittat på, utan det är faktiskt så.

Efter att ha snabbstädat (okej, jag städade konstant i sex timmar, Love fejade till 03:30) hela huset gick vi med på att visa vårt hus på en förhandsvisning och sen rullade det på. Vi åkte ut till landet för att inte stöka ner, eller snarare: inte låta Stickan stöka ner. Vi andades havsluft, hade svårt att sova på grund av nervositet och sen satt vi och bet på naglarna i några dagar.  Men mest såg det ut såhär:

Men så i fredags hände det! Vårt hus fick nya ägare. Vi bor visserligen kvar i någon vecka eller två till, kanske tre, men vi vet vem som ska bo här efter oss.

Så, för första gången på riktigt har jag kunnat slappna av, scrollat bland tapeter, mer tapeter och ytterligare tapeter och surfat runt på auktionssajter och tänkte på drömmiga saker som gamla stolar och en kökssoffa och annat.

Mest har det varit underbart, en tillflykt, men ofta har separationsångesten infunnit sig, en känsla av otrohet. Huset där mitt barn tog sina första steg, sa sina första ord, vände sig från mage till rygg, sov första hela natten, skrattade, log och började äta själv, där vi haft första julen vi bjudit in till, mitt 30-årskalas, namngivning och inflyttningsfest, där vår hund gled över det hala golvet första gången hon kom hem, mattan hon kissade ner och skarven hon tuggade sönder. Vårt första hus. Det huset, och den platsen, ska vi lämna. Det är bitterljuvt. Ibland känns det som om att jag inte gett huset en chans, andra gånger en hisnande känsla över att få flytta till vårt dröm hus. Även om vissa förundras över hur vi självmant vill flytta till mindre yta, utan härlig vindsvåning eller källare med enkel åtkomst. Men sanningen är att jag drömmer om den där handpumpen på gården, om de knotiga äppelträden, behöva gå ut ur källaren, genom trädgården, in i farstun med tvätt. Men ibland med ett visst vemod då.

 

HEJDÅ HUSET//ETT NYTT KAPITEL

Då var det ute, lite vemodigt men också roligt. Vi ska flytta! Men innan jag öser ut planer och byggnadsvårdslänkar (ja, vi flyttar till ett gammalt, men fint hus med en massa sån omtalad potential!) vill jag dela med mig av hur himla fint vi haft det på Munkebäcksgatan. Extra fint har vi haft det den senaste veckan sen vi rensat bort 75% av allt vi samlat på oss och jag stylat färdigt.

Här går det att hitta lite mer info. 

DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.