MOT FRAMTIDEN

När vi inte jobbar på huset, följer jag andra som jobbar på sina hus. Sparar bilder, inspireras, ställer frågor.
Framför allt handlar det om bilder på fönster. I april påbörjas renoveringen av vår fasad och med det byte av alla fönster.
Så här kommer vår fönsterinspiration.

Kuskhuset har nästan precis färgerna som vårt hus kommer att ha när renoveringen är färdig. Och mest nyfiken är jag på offerbrädan. Det är just snickerierna som är det som tar mest tankekraft just nu, hur vi ska få till det så att det liknar vårt hus vid uppförandet som möjligt.

Och det är lite av samma anledning som jag sparat den här från Emma von Brömssen. Och för tapetens skull. och färgerna. Det finns nog ingenting i den här bilden, och kanske framför allt med det här fönstret som är fel eller fult.

Grubbevägen har hemsnickrat en offerbräda som är så himla fin och enkel. Och att de gjort den själva gör att min (enligt Love väldigt enerverande) egenskap att tänka: vi kör! slår i taket. Det kan inte vara så svårt! Och fräs har vi ju! Nu kör vi! Eller så avvaktar vi… tänker till lite och gasar inte bara på.

Petra, eller Torpochtradgard som hon heter på Instagram har lagt upp den här bilder på deras veranda, och det gjorde mig himla glad för de har samma fasadtyp som oss, stående panel upp till fönster, och sedan liggande över fönstren. Och sån fin färgsättning.

UnderbaraBoning är himla fint att följa, där har Underbara Clara redan valt ut allt det finaste, så då slipper en jobbet med att leta genom olika hashtags och allt som brukar samlas där och som inte är intressant. Dock är det här otroligt intressant. Trappen! Fönstren! Fönsterbräden och fodren! Vill kopiera allt.

Och även den här utomhusbilden kommer från UnderbaraBoning. Och visst, jag älskar den där blomlådan, men det är inte den jag tänker på, utan här inspekterar jag att de har en dropp-plåt i just plåt och det syns inte alls så mycket. För vi tjafsar en del om sånt Love och jag, praktikaliteter mot finheter och tradition.

Och sen är det Sofia på Kummilbacken, som jag alltid inspireras av, och som jag alltid kan utbrista saker som ”VI HAR HITTAT FÖNSTER PÅ BLOCKET!!!” till, eller ”Kolla puckona här som satt in PVC-fönster”.
Sofia har flyttat från Göteborg (tråkigt för mig) och till Dalarna. Och har satt in gamla fönster med ett enkelt foder och dropplist i plåt.

PÅ DENNA BRIDEZILLAS PINTEREST : ANDRA BRÖLLOP

Bröllopsklänningar som påminner om min:

 

 

Bröllopsklänningar som inte alls påminner om min:

 

Och klänningar som mammor sytt:

Bilder som bara är fina:

 

Kungliga bröllop:

Elisabeth II


Grace Kelly

Typ kungliga bröllop:

Wallis+Edward


The Kennedys


Elizabeth Taylor


John+Yoko


Mick+Bianca

Här pratar jag klädsel. 
PS! Glöm inte att prenumerera!

DET HÄR MED ATT SKRIVA SOM JOBB

Eva frågade mig om jag inte kunde skriva lite om att vara och bli copywriter. Jag har ju just blivit coopywriter så att skriva om hur det är att jobba som det är lite svårt, för det har jag bara gjort under några få veckor när jag haft praktik. Men jag vet hur det är att jobba med att skriva. Att skriva som jobb.

Ibland är det det absolut bästa som finns, att skriva alltså. Jag skriver mest hela tiden. Jag skriver i block och på datorn och jag skriver lappar till folk jag tycker om och jag skriver sura lappar till brevbäraren och ja, gud, vet vad. Jag skriver. Men när man får detdär pappret om vad man ska skriva. Eller när man får någon man inte känner att skriva till. Som ”tjejer åldern 13-16” Då är det himlans lätt att det tar stopp.

Det handlar om att väga varje ord, motivera varje ord, men samtidigt inte gör det för svårt för sig. Det är bland det svåraste tycker jag. För ibland liksom ser jag på en mening jag skrivit och älskar den. Några veckor senare hatar jag den. Då är det ofta för att jag jobbade för mycket med den. Att det inte kom naturligt.

Nu vet ju inte jag, men jag tycker att det är viktigt att hitta sin egna röst. Så att man själv vet hur man låter och varför. Nu kanske någon tänker att man måste använda korrekt svenska, ja, det måste jag ju, till viss del. Speciellt i skrivna annonser, annars kommer ofta en hel hop gamla tanters brev om att det är en dålig annons. Så det kan vara smart att skriva korrekt just då. Annars tycker jag att man ska göra lite som man vill. Tänja gränserna kanske man kan säga. Jag tycker inte om kommatecken. Jag gillar punkter. Och utropstecken, sån är jag. Och som Please Copy Me frågade för ett tag sen så tycker jag att det är okej med svordomar i annonser, om det blir bättre så.

När man skriver andra texter än reklamtexter, då ska man ju fånga läsaren på ett annat sätt. Då tycker jag att det är viktigt att bilda sina egna uttryck. Det finns inget tråkigare att höra referenser som man redan hört. Så gör dina egna.

Usch, jag trivs inte riktigt i denhär positionen känner jag, att skriva om att skriva, eller skriva om hur man skriver. Jag förstår fortfarande inte att inte alla människor kan skriva. Det har alltid varit så. Jag har alltid skrivit framför att prata. Jag väger aldrig hur jag skriver, det bara kommer. Om det är svårt att skriva, eller svårt att börja, för när jag väl kommit igång, då är det snarare så att jag måste jobba för att hålla mig kort.

Men de dagarna då det inte kommer igång, då brukar jag inleda med >Bajskorvar och indianer<, det är ju en galen inledning. En inledning som gör att man faktiskt kan skriva vad som helst efter rubriken. Sen får man komma ihåg att byta ut den rubriken innan man skickar texten. Men det är en skön start.

Och så finns det ju andra saker. Som när man skriver bäst, jag älskar att skriva på tåg. Och jag kan skriva oavsett om det är rent eller stökigt hemma. Jag triggas av att skriva när andra smattrar bredvid och ibland vill jag ha musik på så att jag kan skriva i takt med den.

Jag ska ta och fråga någon som vet bättre när det gäller att skriva. Så kan ni få lite fler svar.

JAG JOBBAR NU

19 stycken idag. Jag jublar. Kroppen jublar. Huvudet gör volter och fingrarna undrar vad de gjort under tiden, de har legat på latsidan och vant sig vid ett lite mer avslappnat liv.

Men nu skriver jag! Pip, det kommer mer. Ola, det kommer mer himlastormande koncisa stycken om sådan ingen orkar prata om.

Och nu när inspirationen är här kanske jag inte kommer hem ändå.

SYLVIA PLATH- GLASKUPAN

Jag hittade inspirationen.

”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om – feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att undra över hur det skulle kännas att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen.”

UPPDRAG: HITTA EN TEXT SOM INSPIRERAR PÅ TVÅ TIMMAR

Vilken text inspirerar mig mest?

Förut var det Samma Nätter Väntar Alla, den är fortfarande svindlande vacker, men jag lyssnar inte på den längre, nu inspireras jag mer av små korta fina lappar som jag fått från min gymnasiepojkvän och som jag hittar lite överallt.

Det finaste jag vet är den här meningen:
From the beginning, towards the hopefully never coming end.

Någon dag vill jag använda den igen och ge bort den i ett litet fint paket. Ett litet rött paket med vita snören.

Mina bröst är mjölkvita, som de alltid är efter en sommar tillbringad i bikini. Jag ligger under täcket nu och persiennerna är nerdragna. Jag hostar lite och så tänker jag hur det vore att vara begravd. Om kroppen verkligen inte kommer känna någonting alls efter det att jag dött. Det känns som en ganska lustig sak. Att förlora allt. Men mest att själv gå förlorad.

Det var ett försök att skriva som Sylvia Plath i Glaskupan. Det gick inget vidare det.

Och så en bild som inspirerar mig.

Bild 7

Jag vill se ut såhär. Jag vill sitta på en fontän och skratta.

Inspirationen

Nu har jag äntligen gjort som Evelina bad mig, leta reda på inspiration.

Här kommer den. Och ja, hybrisen är stor. Men fint ska det bli.

Nu ska jag hem med Pyret, duscha, sen ner till Liseberg tillsammans med att Gothia-Cuppare. Fruktansvärt, men sant. Kristofer Åström spelar med Rainways och jag ska se det för första gången på superlänge.