ATT GÖRA DET EN INTE BRUKAR

Emerentia liten 1

Som att hoppa av en station innan hemstationen på vägen från jobbet. Eller gå en annan väg från affären. 

Eller prata med någon en inte pratat med tidigare. 

Eller söka ett jobb en egentligen inte vågar söka. 

Jag har inte åkt buss idag, har inte varit i affären och inte träffat någon ny spännande person. 
Men jag sökte ett jobb igår. 
Och har ägnat dagen åt att tänka att nu sitter någon och skrattar åt den där ansökan där jag valde att skicka med ett kort av mig själv som barn istället för en bild på mig idag. 
När jag fortfarande vågade klä ut mig, hålla låda, bete mig och inte tänkte efter så mycket. 
Egentligen borde jag kanske ha skickat det kortet till mig själv istället. 
Som en påminnelse om att vara jag. Att hålla fast vid mig. 
Kanske borde jag ha hittat det fotot tidigare, tittat på det mer, hittat personen med pappas farmors hatt, mammas alldeles för tjocka läderjacka och en käpp som gitarr, igen i mitt vuxna jag. 
Kanske är det inte försent. 
Kanske får jag det där jobbet ändå. 
Och får jag det inte har jag fotot i alla fall. 
Emerentia Leifsdotter Lund, en sång- och dansman. 
 Emerentia liten 2

2013 PHOTOBOOTH

Okej, blev visst bara från oktober, gu va trist.
Evert bet mig i fingret.
Bild 2013-10-29 kl. 17.26 #2
Jag sportade öppen mun, stora tänder och peace-tecken.Bild 2013-10-30 kl. 18.23 #4
Stora tänder och stor hatt. Ganska stor näsa också.Bild 2013-11-11 kl. 21.34 #2
Stora glasögon, mindre hatt, fin tavla.
Bild 2013-11-12 kl. 17.47
Gullig hund, ullig tröja, trött blick.
Bild 2013-11-16 kl. 13.14
En perfekt keps, stöddigt tuggummi och irrig blick.Bild 2013-11-21 kl. 16.36
Yoga och någon slags Lisa-inspirerad sjalett.
Bild 2013-11-21 kl. 21.13
Billiga lakan och dödstrött.
Bild 2013-11-29 kl. 14.08
Sjuk och finnig.
Bild 2013-11-30 kl. 15.35
Trött och sliten. Den där tröjan alltså. 65 kr på Myrornas. Har burit den ca varje dag sen dess. Det är sant. Bild 2013-12-04 kl. 09.49
Galet stora näsborrar. De där lakanen hängde visst med ett tag. Kanske pga vi ej har tvättmaskin i sthlm. Bild 2013-12-18 kl. 14.47
Och idag. Tänkte föreviga mitt hår, det kändes bra, såg sämre ut än känslan dock. Bild 2013-12-28 kl. 13.15

NÄÄMEN JAG SITTER BA HÄR O SCANNAR IN GAMLA BILDER PÅ MIN PAPPA

Jag var inte så bra på farsdag, ingen present, ingenting, ett sms och sen ett samtal mitt tv-inspelningsstressen när jag väntade på centralen och såg mer ut som en backpacker än en kool sociala medier-redaktör.
Men idag sitter jag här och scannar in bilder på min pappa och hans kollegor från 40 år tillbaka. När min pappa var lika gammal som jag är nu startade han med andra ord ett av de företag han fortfarande driver.
Ja. Jag har ångest. Så jag tog på mig tänkar-/jagsersnygguthatten och låtsades vara någon annan.
Bild 2013-11-11 kl. 21.34 #2
Och så min pappa ca år 1986, innan jag var född och påtänkt, då var han en man med mikrofon i hand.
Pappa

LITE KVINNLIG ENERGI

Jag läser om en mansdominerad bransch och reflekterar knappt över det, jag ser få kvinnor på byråernas gruppfoton, illustrerade eller fotograferade, det spelar ingen roll. ”Jag är tjej och mer än okej” sjöng jag i min anställningssång när jag sökte jobb förra gången. Jag funderar på att nästa gång jag letar jobb erbjuda mig själv som en jämställdhetsbonus. Så att de får lite bättre siffror helt enkelt. Kvotering så att säga. Hur vore det egentligen tänker jag. Hur vore det om jag blev kvoterad in. Vore det så hemskt egentligen? Eller är det bara en aspekt till av mig, mitt kön, könet som liksom råkar komma på efterkälken så att säga, bara haka på, en sladdis.

Mitt kön är ett sladdbarn, sa jag just det? Behandlas det fantastiskt och vackert som den orkidé det är? Nej, inte så värst kommer jag på, jag använder inga anpassade tvålar och brukar försöka att glömma att jag är tjej. Jag grät när jag fick reda på att jag skulle få bröst. Det kom en sån ångestklump i den nio-åriga kroppen att jag grät. Men brösten kom och med det tafset. Från början grann-pojken, varenda gång han kom i närheten nöps det i de små myggbetten. Och sen, nu, i framtiden, på andra sätt och kanske är det främst baken som är utsatt just nu.

Det märks vilket kön jag har, i lönekuvertet och i chansen att bli tagen på allvar.
Eller på Berghs, där jag beskrevs som arg, irriterad och att jag stövlade in i vredesmod. Jag var ju bara bestämd. Jag ville att fler kvinnor skulle föreläsa för oss. Jag ville inte ha fler handledare som hette Mats, Johan eller Kalle. Inte för att de var sämre, utan för att de var lika bra som Anna, Johanna och Karin.

Det vore inte så dåligt att bli kvoterad ändå. Om jag får samma lön. Om jag blir lika behandlad och tas på samma allvar. Då hade jag tackat och tagit emot. Tackat mitt kön.  Och det hade nog varit första gången hittills.
Tills dess, lite kvinnlig energi.

JAG VILL JAG VILL JAG VILL

Jag vill skriva hjärtat ur kroppen, jag vill skriva sådär ärligt som Kristina sa att jag kan och att det var därför hon läste mig. Jag vill skriva bra och handfast och svävande och mjukt och med en fjong och intressant och perfekt. Det går inte för tillfället. För tillfället tänker jag på annat, eller jag tänker nog inte ens, jag gör som vanligt, jag föraktar. Kom an ba! tänker jag och föraktar.
Nu kommer jag lägga in en bild på mig här för att fylla utrymmet, sen kommer jag gå och träna, för jag oroar mig för kroppen, att den ska bli gammal och hängig eller bara trött och oanständig. Jag formulerar mig i huvudet men på pappret blir det inte bra. I alla fall inte här, i vardagsögonblicken, i den vanliga rapporteringen. Jag skickar istället iväg stycken till en bok till Hedda och Hansi och Jonas. Jag våndas varje gång, men jag gör det. Nu ska jag träna. Här är en bild på mig. Den är inte ens från idag, och jag försöker få till nåt med polkagrisen, det får bli som det blir.

NYÅRSKALENDERN LUCKA 1: BERÄTTA OM DIG SJÄLV

Jag vet att jag är lite sen och att det kanske inte blir roligt alls, men jag tänkte att det var bra att göra det här i alla fall, så jag börjar nu och gör två idag och så är jag klar på nyårsafton istället, en nyårskalender, precis som det fanns när 1999 blev 2000, om ni minns!
1. Berätta om dig själv.


I somras var det 24 år sen jag föddes, nästan ett kvarts sekel sen, det är otroligt hur gammal männskan blir tänkte jag inte högt, men nästan, för mig själv när jag såg mig i spegeln den morgonen. Den morgonen vaknade jag på landet, i en stålsäng som är alldeles för bred när en är nyförälskad. Love och jag hade nästan precis träffats då, och vi gjorde inte så mycket annat än att cykla till butiken, köpa glass, cykla hem igen, fiska och läsa. Det sammanfattar nog vardagen rätt väl tänker jag, förutom att jag inte fiskar så mycket till vardags, utan kanske skriver mer.
Jag har alldeles mörkt hår som jag ofta fascineras av, det verkar andra göra också och skriver ett helt gäng olika nationaliteter i pannan på mig innan jag får orden ur munnen och förklara att det enda andra landet jag har i mig är Danmark. Då säger ofta ingen något mer och det blir tyst.
Om dagarna jobbar jag som copywriter och om kvällarna kommer jag hem, bakar lite och läser lite mer, vi har slängt ut TV:n för att umgås mer, men mest pillar vi med egna saker, som musik eller skriver eller läser eller jobbar. Jag jobbar ganska mycket, mest för att jag älskar det, och ganska mycket för att det ju faktiskt behövs eftersom en ska leva. Hade jag kunnat hade jag nog jobbat hemifrån jämt och bara strosat, eller kanske läst intressanta kurser på universitet hela livet, som Mumin-kursen eller bara vanlig hederlig Litteraturhistoria.
Egentligen gillar jag nagellack, men jag tycker att mina fingrar ser tjocka ut när naglarna är målade så jag knipsar av naglarna istället. Min pappa säger att jag har farmors fingrar, men det tror jag inte riktigt på.
Varje dag tänker jag om-om-om, det är en dålig sak, det går liksom runt i mig, jag förbereder och ser katastrofen, men undviker den. Men det betyder också att jag drömmer ganska mycket så det gör mig ganska gott att finurla på vad som hade hänt om jag gjort si eller så.
Nu ska jag ta en knäckemacka, det är mitt bästa bröd, trots att det inte gör sig så bra till frukost på sängen. Nedan ser ni ett av livets mer tveksamma tillfällen, just då: mycket nöjd med mig själv, men kompisar, det hade jag inte. 

NU ÄR DET SLUT FÖR IDAG/JAG GÅR HEM OCH KLÄR UPP MIG FÖR KEN RING

Det är en dag imorgon också, brukar mamma alltid säga för att få mig att gå och lägga mig. Jag har aldrig kunnat sova när jag bör. Men plötsligt är det som att något hänt, jag vill sova mest hela tiden. Jag längtar efter natten, inte efter att gå ut och se folk och deras nya nattliga-jag, utan bara efter att få sova. Men idag ska jag vara vaken, det är konsert på Jazzhuset och jag vill se Ken Ring i verkliga livet. En milstolpe så att säga.

Ni får en dagens frisyr:

Oj vilka påsar jag har under ögonen, dem måste jag göra nåt åt.
NU: gå hem, snart: Ken Ring.