ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

JA, JA, JAAAAAA!!!! + LITE LYCKLIG GRÅT

Saker en aldrig trodde skulle hända:
att jag varje nytt år köper en bra almanacka
eller att jag faktiskt är noga med att klippa naglarna.

Och så var det dettahära med att min kille, min kille som kysste mig under ett körsbärsträd på Järntorget för lite mer än två år sen snart, att han med en flaska champagne, en baguette och en ring i en gammal puderdosa i plåt friade på ett golv i Paris.

Här är trädet. Lite mindre i blom än för två år och tretton dagar sen. Men ändå. Vårt träd. En kort liten promenad från vår lägenhet.
600918_10152788657435333_1444150462_nOch som svaret på frågan nästan alla mina vänner ställt nervöst: ja, klart att jag sa ja. Dum vore jag ju annars.

DET ÄR BARA REGN HOS MIG

Det har regnat i Göteborg, det luktade blöt asfalt i Örgryte igår, och på vägen ner till spårvagnen blev jag så blöt att jag borde tagit med mig ett ombyte. Jag tog femman till Valand och tänkte att, tänk om jag skulle bo här, då skulle jag vilja tillbaka till Majorna. Så tog jag trean till Järntorget och mötte Evelina, vi beställde the på Cigarren och så kom Peter och sen kom Adam. Vi pratade om vad vi skulle kalla våra barns kön. Det kändes konstigt, det signalerar så mycket. Mus, mutta, kissen, fitta, snippa. Det kan ju liksom vara bra att veta tänkte vi. Peter insisterade på att det var något vi kunde lägga på framtiden. Istället gick vi och hyrde film, men den var så dålig att jag inte ens minns vad den hette. Sen mötte vi Mattias på busshållplatsen och sen åkte vi hem. Göteborg är så tyst om nätterna. Och utanför på gatan hör man bara mammor som pratar med sina barn och några hundar som skäller. Och så ringer väckarklockorna flera gånger om för att det egentligen borde vara sommarlov och inga måsten i världen borde finnas. Men de gör de ju. Som att man ska på bröllop i helgen och måste hem.

DN på stan påminde Emelie och mig om vår spelning på Nada 20/7, det kommer bli roligt tror jag. Vi dansar hela natten och sjunger med i sommarlåtarna. Jag undrar vad hon skulle säga om jag bara skulle spela sommarplågor.