NÄR TALANG OCH PERSONLIGHET INTE ÄR KVINNLIGT

Det finns ett gäng yrken som förpassas män.
De flesta yrken förpassas män.

Inte nog med att det är färre kvinnor inom många yrken, avbildas de än mer sällan i många yrken. Fotografer är män. Musiker är män. DJ:s är män. Journalister är män.
När bara män ses och hörs i en yrkesgrupp är det inte bara ett helvete för framtiden, det är också en nedervärdering av de kvinnor som jobbar med yrket i dagsläget.
Att kvinnor aldrig hörs, ses eller talas med gör att jobbet inte känns värdigt.

När unga tjejer aldrig får förebilder stängs dörrar.

Därför blir jag jublande glad när jag hör att reklambyrån DDB Stockholm ska anställa tjejer.
När jag gick på Berghs och tänkte bli copy hade vi färre kvinnliga föreläsare på två år än vad vi flesta har fingrar på högerhanden.
När Guldäggsgalan 2014 summeras säger KOMM:s ordförande Jessica Bjurström att vi måste putta upp tjejerna på scen.
Hon har rätt.

Det är nästan uteslutande män som vinner reklampriser i Sverige. Det är nästan uteslutande män som snackar reklam i Sverige. Det verkar bara vara män som gör reklam i Sverige.
Men vi kvinnor då? De som fortfarande jobbar? De som slutat? De som gör någonting annat? De som kände att det inte var någonting för dem?

Varför har de slutat? Varför gör de någonting annat? Och varför var det ingenting för dem?

När DDB stockholm letar kvinnor blir jag jublande glad.
Sen läser jag var VD:n Jerker Fagerström säger.
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.08.08
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.13.05
”Vi är alltid på jakt efter de bästa talangerna, och personligheten är alltid avgörande. Men nu vill vi även att fler kvinnor jobbar hos oss…”

Där har vi problemet. Medan mina fellow mans-reklamare alltid kunnat vara sköna snubben, reklamaren med halsduk inne, reklamaren som kommit på crazy-idéer om att byta namn på chokladkakor, eller kanske, ja, vad vet jag? Nåt annat.
Så har jag känt mig tvungen att vara duktiga flickan. Aldrig ta för mycket plats. Alltid avväga hur jag säger, vad jag gör, vem som tittar. Fått höra att personligheten är för stor för att rymmas bland de andra. Trots att kompetensen är hög.
Sett hur kapabla kvinnor gått från att känna att de kan förändra världen till att skriva resebroschyrer åt kommunen.
Sett hur kvinnor går ner i tid, byter jobb, går över till kundsidan, slutar göra reklam.

De har säkert inte lika stor eller härlig personlighet. Säkert inte heller samma talang.
Då är det ju skönt att män som Jerker Fagerström finns. Som kan tänka sig att anställa dem ändå.

PS. Slump i rekrytering existerar inte.

HÄR FIRAS INTE ETT SKIT FAKTISKT

Men jag tänker lite på det, som vanligt kan vi säga. Och så pratar vi om det, vid frukostbordet bland annat. Och så minns jag, för plötsligt dyker Jessica Bjurströms ansikte upp och det gillar jag ju, lite som en kompis. Vi pratade om just det där en gång, jämställdheten i reklambranschen. Jag hade förfasats över hur få kvinnliga föreläsare vi hade haft på Berghs. Jag tror det var ungefär fyra styckna, varav de flesta var i designhistoria eller rent av för att prata om sex i reklam. Det var lite olustigt kände jag. Så vi pratade om det. Och om hur Berghs reagerade. De tyckte det var bra att någon påpekade det, och tyckte att jag kunde sätta ihop en dag med bara kvinnor. Jag anordnade också en mappvisningspepps-dag, men den kunde Berghs inte ställa upp på, eftersom bara tjejer var välkomna. Det blir så lätt så. Att det går att ställa upp på att föreläsare och kursansvariga alltid har snopp, men att när tjejer ska lyftas fram lite mer än vanligt, då blir det farligt. Tråkigt tycker jag. Men jag hoppas att Berghs såg den här.
Vi firar inte Internationella Kvinnodagen idag. Vi samtalar och tänker. Tänker jag i alla fall.

ETT HELT LIV FYLLT AV PERSONER MED BRÖST

Jag säger det igen! Jessica Bjurström alltså! Jag tänkte fylla i någonting hon sa idag, jag trodde att ordet kvinna skulle komma, det gjorde det inte istället sa hon >en person med bröst<. Det tyckte jag var lite häftigt. En liten aha-upplevelse så att säga.

Andra aha-upplevelser idag är när Lina Thomsgård lanserar Rättviseförmedlingen!

Sen postade jag nyss en handfull brev, det kostade mig 130 svenska kronor, sammanlagt i år har jag alltså postat brev för närmare 2500kronor. Det känns som ett steg i rätt riktning. Ett steg mot framtiden.

Idag har jag även tänkt att skriva ett brev som jag postar via internet, det ska vara ett fint brev, men utan en massa krusiduller. För är det något jag är bra på, så är det krusiduller, det ska jag försöka sluta upp med lite, prova på en ny stil, ungefär som när jag igår hade jeans, prova något nytt.