LAKRITSKOLOR OCH SEMESTER

Smaka på det ordet. Inte på lakritskolan utan på semestern.

S-E-M-E-S-T-E-R.

Jag inleder den med att vakna tidigt och med bara en liten liten lampa ligga i soffan och läsa Utan personligt ansvar. Den påminner mig om mig. Om jagandet, om osjälvständigheten, om uppgivandet av sig själv som egen person.

Hur kunde jag, smarta männska, så många gånger ge upp allt för det andra könet? Göra mig till, krumbuktera, vrida, vända, förändra? Det är verkligen först den gången en sluppit allt det där som en kan inse att det inte ska behövas. Men jag var väl hellre förändrad än ensam.
Att bli ihop med någon lika konstig och knäpp som jag själv är det största genidrag jag hittills gjort. Slippa ursäkta, förändra, göra mig till. Socialt speciella båda två utgör en ganska bra kombo: ingen skäms.

Men åter till semestern.
Den kommer att avnjutas hemma. Det finns inget bättre än att vara ledig hemma. Tänk va. Bara gå runt och skrota, läsa lite, spela lite spel, dricka mängder med te, ta en promenad längst med Linnégatan.
För första gången på flera år har jag ett jobb att gå tillbaka till efter jul. Det finns ingen ångest eller oro över att inte ha jobb eller sysselsättning. Över att inte få in pengar eller ha råd att betala hyran.
Det borde fanimej vara en mänsklig rättighet.

MÅSTE JAG VARA EN TERRIER FÖR ATT FÅ JOBB?

Det pratas säkert jobb på 10000 seminarier under Almedalen. Kanske någonstans just nu. Blondinbella pratar om ungas sparande tillsammans med två väldigt vuxna människor från någon bank. Intressant med tanke på att ingen av dem är speciellt vuxna i sin livssituation. Kanske borde någon ung prata med dem. Vad vet jag.


Men nu handlar det om jobb.
Om generationers lathet eller eviga strävan efter mer.
Ha och ha och ha och ha.

Något jag länge velat ha är ett jobb. Relativt fast. Inte kontrakt september-december två påföljande år utan något emellan.

För att lösa den situationen har jag sökt jobb. Mängder. Personliga brev med mer roligheter och förre roligheter. Mer utsvävande CV:n och mindre utsvävande CV:n. Maxade resumélistor, referenser och rena fjäskbrev.
Men det händer ingenting.
Där sitter jag med min Berghs-utbildning och känner att jag inte är så där fantastiskt på något utan kanske bra på, inte ens mycket, men en del. Något av en medemåtta.

Men hoppet, det överger mig inte, så jag fortsätter. Söker kommunikatörsjobb som jag inte är i närheten av. Träffas över ”förutsättningslösa” fikor. Twittrar från event med förhoppning om att ”kanske blir jag upptäkt”. Vore väl mer troligt att jag kommit med i Melodifestivalen genom att sjunga med öppet fönster och hoppas att Bert Karlsson kommit förbi.

Jag har provjobbat gratis på tidningar, jag har skrivit otaliga brev, ansökt via hemsidor, via vänner, ja skötsamma hur tusan jag sökt, för sökt har jag gjort.

Och så till sanningen: det är inte ens alltid jag får svar.
Då menar jag inte att jag surar över opersonliga tack, men nej tack. Nej jag menar att jag har provjobbat gratis och sen inte ens blivit kontaktad igen trots ”vi hör av oss”-hälsning i slutet.

Det är vidrigt.
Det kan inte krävas av den som söker jobb att göra mer än att söka samt att provjobba. Det ska inte ingå i rekryteringsprocessen att se hur ”hungrig personen verkligen är”.
Provjobbet bör avlönas och sen bör personen som provjobbat få lov att veta hur det gått.
Och vad som inte fanns där, om det inte gick hela vägen.

Eller som någon just sa till mig.
Du behöver inte gå en ledarskapskurs för att veta att du ska höra av dig till folk. Det är allmänt vett. 

Jag ska inte behöva vara en ettrig terrier för att bevisa att jag vill och kan jobba. 

IT’S A GOOD DAY TODAY, TOO GOOD TO LET SD STAY

Det där var finurligt ändå. Rubriken.

Låten jag tänker på är den här:

Själv är jag glad och peppad och lite stressad. Kl 15 riggar vi (jag och mina naglar) valvaka.
Min första valvaka. Jag är pirrig. Känns stort.
En GIF på det va?

FRÅN SHANGHAI OCH TILLBAKA

nudelklocka
Jag har aldrig varit bra på tidskillnader. Blivit sur på vänner som verkat trött när jag varit pigg men glömt att jag bott i New York och de i Sverige, eller inte förstått varför min pappa trott att något allvarligt hänt när jag ringer honom mitt i natten, men det bara var ett vanligt hej-hur-mår-du-samtal men jag glömt att tiden är annorlunda i Indien är här.

Samma är det nu. Jag ringer Love prick 00:00 och sjunger födelsedagssånger men förstår inte riktigt varför han svarar med företagsnamnet först. Fast då var klockan visst 6:30 i Shanghai och han hade jetlag.

Det är som att tiden går långsammare när en är i två olika länder, som att tidszonerna gör det hela värre. Att inte ens vara i samma tid samtidigt. Det kan göra mig snurrig, det blir som ett existentiellt experiment. Har han upplevt det jag ska uppleva tidigare än jag gjort? Tänk hur det han gör där påverkar min dag i förväg. Och sånt.
Åh jorden snurrar så fort att det ibland ens är svårt att tänka alls.
Så jag försöker att inte göra det så mycket,
jag går ut med hunden, skriver ner namn och platser och händelser, spionerar på alla i parken utanför fönstret och skrattar åt en 10 meter lång nudel Love tydligen fick i födelsedagspresent, en vanlig kinesisk tradition.

Och trots att tiden går långsammare när tidszoner trasslar till det går tiden i TV-studion helt i sin egen takt. Både snabbare och långsammare än utanför, en timme på band är tre i verkligheten och när en kommer ur studion skiner visst solen och klockan är bara 11:30 trots att den känns som 17.

INGEN KAN TA IFRÅN DIG DIN HJÄRNA

Emmy sa det igår, eller OKEJ, hon sa typ det. Hon sa att jag alltid kommer att kunna skriva. Och så sa hon att jag kanske bara skull lägga ner det här med att söka jobb ett tag för det gör allra mest bara ont att få nej hela tiden. Det är så fruktansvärt nedbrytande att söka jobb som en tror en kanske har en liten chans att få och sen så blir det inte så ändå.
Så nu slutar jag med det ett slag tror jag. Ska bara skicka ett mail till.
Sen: Januari. Då ska jag bara skriva. För det kan ingen ta ifrån mig. Emmy har rätt.

SE MIG FÖR HÄR ÄR JAG (PÅ ETT RIKTIGT KASST FOTO)

Jag behöver en bild på mig själv. Äga en bild liksom. En bild som inte är från Photobooth eller som är ihopkopplad med något Public Service-program som inte står för mina åsikter (trots att jag inte tycker att jag är helt galen: gillar ju tjejer, jämställdhet, och sånt som alla normala+smarta borde gilla)
Så jag försökte ta tag i grejjen själv. Jag tror jag skickar in den översta. Kanske borde ta bort skräppåsen dock. Eller? Kanske ger det en realistisk bild av mig: jag städar inte nämnvärt. Egentligen städar jag så nämnvärt lite att min mamma (!) åkte hem till mig och städade i helgen. Tror dock en del av henne gjorde det pga jag höll på att bryta ihop mellan vanligt jobb+annat jobb+dj-jobb och ett sammanhang jag inte kände passade direkt ihop med de där fantastiska värderingar jag går och bär på.
Men jag tog på mig min HEN-keps och åkte dit. Fick frågan om jag tryckt den själv och om jag hade barn och om jag tyckte att han och hon inte skulle få finnas mer.
Jag skyllde mina otrevligheter på att jag inte fått i mig kaffe än, men i själva verket handlade det nog mer om att jag kände att jag bedrog mig själv. Eller så var jag bara trött.
Emerentia2 Emerentia1_2

NÄÄMEN JAG SITTER BA HÄR O SCANNAR IN GAMLA BILDER PÅ MIN PAPPA

Jag var inte så bra på farsdag, ingen present, ingenting, ett sms och sen ett samtal mitt tv-inspelningsstressen när jag väntade på centralen och såg mer ut som en backpacker än en kool sociala medier-redaktör.
Men idag sitter jag här och scannar in bilder på min pappa och hans kollegor från 40 år tillbaka. När min pappa var lika gammal som jag är nu startade han med andra ord ett av de företag han fortfarande driver.
Ja. Jag har ångest. Så jag tog på mig tänkar-/jagsersnygguthatten och låtsades vara någon annan.
Bild 2013-11-11 kl. 21.34 #2
Och så min pappa ca år 1986, innan jag var född och påtänkt, då var han en man med mikrofon i hand.
Pappa