Hejdå 2018

Summera året. Det finns något otroligt skönt i det ändå. Städa ut det gamla, rensa, börja om, andas morgonluft. Något jag egentligen borde göra fler gånger under året.

Men nu är nu och då kan jag i alla fall passa på att sammanfatta det som varit. 2018. Året jag trodde allt skulle förändras. Så blev det också, men på helt andra sätt. Efter att ha varit föräldraledig i 14 månader gick jag tillbaka till Djungeltrumman som fått nya ägare, och sen följde fem månader av funderingar, extremt mycket jobb och sen valde jag att byta bana. Ett av de svåraste beslut jag tagit, men samtidigt så enkelt.

Så i februari var det hej nytt jobb! Och det var ju verkligen nytt eftersom det var en arbetsplats som inte funnits innan, med det varken organisation eller funktioner. Vilket blev hemskt tydligt efter ett tag, och det var där, i juli som jag insåg att ålder och erfarenhet är värt så otroligt mycket. För kanske var det lite tack vare det som jag ändå orkade stå ut. Kämpa vidare. Fast nu i backspegeln var det ju varken någonting att kämpa för eller speciellt enkelt. När jag väl lämnat tillbaka min dator och tagit bort min email kunde jag äntligen sova en hel natt. Det var då det slog mig, att jag inte sovit. Att jag om nätterna vaknat för att älta, åter gå igenom händelser i huvudet, försöka förstå mig på vad jag gjort fel och när allt sprack. Det fysiska i att lämna ifrån mig allt som tillhört arbetsplatsen gav mig ro.

Och inte ens en månad senare stod jag plötsligt framför SVT:s entré igen. Vilket i sig var lite lustigt och konstigt eftersom vi redan då visste att vi ganska snart skulle vara fyra och inte tre i familjen.

Sen när det kommer till jobb och vardag så rullar ju allt mest bara på. Det där alla sa om att andra graviditeten går superfort verkar stämma, plötsligt är vi i vecka 26 och det är alltså bara sex veckor kvar tills vi är i vecka 32, då Stickan kom.

De senaste veckorna har varit bland de bästa. Eller nej, hela 2018 har varit fantastiskt, bortsett från perioden av total vånda över jobb och liv, och allt det tvivel det medförde. Men ändå har det hänt någonting det senaste. Stickans prat har kommit igång, han vill kramas, mysa och prata jämt. Han ber om saker, fixar mycket själv och vill helst bestämma exakt vilka skor han ska ha när.

Nu är det 2019. Och så snart jag blivit frisk från den här magsjukan ska jag börja inreda min keramikverkstad, boa till bebisen och verkligen njuta av det här sista med bara Styrbjörn. Tiden vi fått, tiden vi får, och kanske framför allt, tiden vi tar oss.

WINDS OF CHANGE

Det blev visst tyst här ett slag. Kanske inte så konstigt för det har låtit desto mer i min hjärna. Och svindlat i mitt hjärta.

De senaste veckorna har jag tänkt och funderat, grubblat och ältat kanske mer än någon gång tidigare. Vem är jag, vad gör jag, varför är jag, varför gör jag? Hur kommer allt sig egentligen? Hur mycket är våra egna val och vad är tillfälligheterna?

När hösten kommer så kommer jag vara hemma med Styrbjörn, förhoppningsvis läsa färglära och journalistik, men jag kommer inte gå till en arbetsplats varje dag.

Det känns lite skrämmande. Lite sådär himlastormande, nästan med en sugande känsla i magen. Men det blir en bra sak att prova på. Och inget behöver vara för evigt.

Det kommer bli bra. Rent av fantastiskt. Jag kommer att försöka utveckla min keramik, skriva mer, tänka mer, men framför allt känna mer.

Hela mitt liv har jag upplevt att jag känt för mycket. Lagt band på mig, tyckt mindre, försökt ta mindre plats. I höst ska jag sluta med det. Jag ska ta mer än tre genomtänkta andetag varje dag.

Och framför allt ska jag vara med mitt barn, inte stressa mellan förskola och jobb hela tiden.

ATT VARA EN LÄTTSTÖTT JÄVEL

Jag minns hela min uppväxt. Hela min skolgång. Hela mitt liv. 

Hur jag alltid fått höra att jag upprörs för lätt.

Hur jag ska ta det lugnt.

Hur jag inte ska ta åt mig.

Hur jag inte ska ta allt så seriöst.

Jag har så länge och så ofta barnmat mig själv för att inte kunna ta lätt på saker. Irriterat mig på hur svårt jag har för att förstå ironi.

Kanske är jag hypersensitiv, men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om att uppröras. Att då uppröras. Att inte sluta uppröras. Men främst: inte sluta regera när en upprörs.

Varje dag ser jag rasistiska åsikter på sociala medier. Bland vänner, bland bekanta. Ibland är det mer ett rasistiskt språkbruk snarare än ren rasism.

Det har gått så långt att jag inte ens reagerar alltid. Det har blivit vardagsmat. Något så normaliserat att jag inte ens lägger märke till det. Men ibland reagerar jag inte för att jag inte orkar. Jag orkar inte med påhoppen jag riskerar att få tillbaka. Men än mindre orkar jag med känslan av att någon läser och i tysthet anser mig ha en pinne i röven. Att någon anser att jag saknar humor, sinne för ironi, förståelse för nyanser. 

Jag kastas tillbaka till hur jag hela min skolgång ombetts att ”inte ta allt så jävla seriöst”, välja mina strider. 

Men jag är inte sån. Jag väljer inte strider, jag krigar för allt. Och det som gör mig mest förbannad är inte att önskningarna om att jag ska välja strider fått mig att inte alltid reagera, nej, det som gör mig mest förbannad är att jag blivit så rädd för att ses som en humorbefriad tråkig människa att jag ibland, trots att jag reagerat på något inte säger ifrån, inte tar diskussionen.

Med så ligger jag här, med mitt barn bredvid mig, ser hur ytterligare någon använder sig av uttrycket ”importera människor” och det tänder till i mig. Jag vill skriva så att fingrarna blöder. Jag vill opponera mig, jag vill undervisa, upplysa, bevisa att det är ett rasistiskt uttryck och att Sverige behöver invandringen. Men jag hejdar mig och frågar om det är värt tiden. Jag tittar ner på mitt barn, barnet som har en ny vana att nypa mig i armen om kvällarna precis innan sömnen sänker sig över sinnet, och så inser jag: för hans skull är det värt det. För mitt barns skull och för mitt barns framtida vänners, skolkamraters och omgivnings skull. 

Ingen av oss lätt irriterade. Lätt upprörda, ”känslostyrda” alldeles för seriösa människor får sluta reagera. För om inte vi, vi med glöd och upprördhet tar diskussionen, vem ska då göra det? Och allt det kostar är ju lite tid. Vinsten är så otroligt mycket större, när allt kommer omkring. 

EMORENTIA: DÄR SITTER DU, OCH INTE SJUTTON SPELAR DET MIG NÅGON ROLL ALLS

Det är så lustigt förstår ni, att saker kan sluta spela roll.

Den där killen en trodde att en aldrig skulle glömma, vips! så spelar han ingen roll alls. En fnissar mest när en ser hans ryggtavla och minns kanske hur han petade näsan någon gång och åt upp kråkan när han trodde att en inte såg. Eller nåt sånt.

Det blir lätt så, folk försvinner, spelar mindre roll. Också den där vännen som en trodde skulle spela mest roll i hela världen, tala på en bröllop eller så. Vips! Puff! Fjong! Borta, inte minnena, men vikten kanske. Den kanske har bleknat och försvunnit, nötts ut som ett par Converse, som alltid får sån där bananform när de knutits för hårt för många gånger och vandrat för många mil på gator och vägar.

Först tänker ajg att det är tråkigt, det hugger i hjärtat när jag ser foton på gamla vänner och gamla killar, men sen, asch, vad tusan, det spelar väl ingen som helst roll. Det kommer ju nya. Och vad gör det om en förlorar någon på vägen. De riktiga, de har en ju kvar.

Det är bara det att jag tänkt så sen högstadiet, när alla grät över splittringen från bästisarna i och med gymnasiet, ja, då tänkte jag att jag väl allt skulle träffa dem jag gillade, men nej. Och jag tänkte så om gymnasiet, men nej. Och nu tänker jag så igen. Men nej.

Saker förändras och folk förändras och det gör väl inte så mycket. Bara en har några att ty sig till tänker jag. Och det är ju skönt att skratta åt han som var en sån jubelidiot eller känna att vännen som aldrig ringde ändå inte saknas så värst. Det är skönt att känna att saker som sårat går över.
Att tiden läker, även om jag inte trodde det från början.
Även om jag tyckte att pappa var ett litet pucko som sa att ”står en och gråter, kommer tusen åter” när det tagit slut någon gång.

EMORENTIA!

Det började som en bloggpost när jag verkligen ville gråta ut offentligt. Jag har haft så svårt för det, helt klart mixade känslor. Är det OK eller inte? Vad tycker folk nu? Är jag en tönt eller bara löjlig? Bidrar jag till andras ångest, blir det koolt och accepterat, eller är det bara vedervärdigt och beklämmande?

Hur som helst, det är bra med känslor, och jag känner mig ofta mindre ensam när jag vet att andra också känner saker.

Idag var det premiär för Emorentia i P3 Känner.
Lyssna på det här!

Vill du inte höra om min dödsångest behöver du inte. Det var skönt att få prata om det i alla fall!
PS. Till imorgon behöver vi få in roliga nicknames från siter och gamla hotmailadresser! Hit us p3kanner(at)sverigesradio.se

JAJAJIPPIE! JAG HAR FÅTT ETT NYTT JOBB, NU SKA JAG VARA PROGRAMLEDARE I P3!

I två veckor har jag ljugit när folk frågar vad jag gör och hur jag sysselsätter mig om dagarna. Jag har inte alls suttit hemma och gjort ingenting. Jag har inte deppat ihop och inte bara lekt med mina undulater.
Nej, jag har planerat. Jag har planerat det radioprogram jag ska leda tillsammans med Ninos Chamoun och Rasmus Persson.
Programmet heter P3 Känner och kommer handla om känslor och funderingar. Helt perfekt med andra ord.
Varje dag sänder vi, även på helgerna.

Nu ska jag äta middag och fira att jag inte längre varken behöver ljuga eller hålla en hemlighet. Det är jag ändå rätt dålig på när det kommer till saker som inte är direkt livsavgörande.

ÅH EN SÅN HÄRLIG DAG!

Inledde dagen med att tillverka en spellista till min förra lärare Anna, hon gillar min musiksmak och jag tänkte, vad kunde då vara en bättre födelsedagspresent. Nu oroar jag mig för att hennes Facebook-vägg översvämmades så kraftigt att hon aldrig kommer se den.

Nu svarar jag på lite frågor om vänner och kärlek och hur en gör när två vänner är kära i samma person. Tänk om alla bara kunde prata med varann tänker jag ibland, men kommer illa kvickt också ihåg hur svårt det är att prata om känslor. Det blir lätt så sötsliskigt eller helt tvärtom. Kallt och hårt och inte ett dugg mysigt.

Jag läste ut En Dag alldeles nyss, och Karin hade lovat mig något stort och ett sug i magen, men jag tyckte nog aldrig att det kom. Nu sitter jag här och känner inte alls så mycket. Det känns tråkigt, jag hade hoppats på en bok som skulle ta upp alla sinnen ganska länge. Nu tänker jag istället läsa Erica Jongs Rädd att flyga, en riktig klassiker.
Det har inte blivit så mycket böcker som jag önskade, jag läser mer rapporter och bloggar och det jag själv skriver. Det är tråkigt. Jag vill ju läsa mest hela tiden och sitta mindre vid skärmen. Men det går inte riktigt ihop när jag älskar att jobba.

Det har varit sol idag också. Tänk va, allt på samma dag. Och jag fick sätta en fantastisk rubrik som jag tycker kan vara bland det finurligaste jag skrivit.

På torsdag släpper vi Mint. Det ska bli spännande. Det är roligt att se ens pressmeddelanden förvandlas till artiklar. Någon gång i framtiden kanske jag blir världens bästa PR-person. Men det är ett ganska bra tag kvar tills dess.