EN KALKON PÅ GRÖNBETE // FÅ VARA SIG SJÄLV ETT LITET TAG

Vissa saker bara måste jag prova. Trycka på knappar i hissar och öppna luckor som ingen vet vart de går.
Och prova utklädningskläderna på jobbet. Idag en kalkondräkt jag gärna hade tagit med mig hem.
Tror bestämt jag ska komma tidigt imorgon, ta på mig den och sen sitta och vänta på producent-Sofi och låtsats som ingenting alls.

IMG_5365

Jag måste nog köpa lite utklädningskläder. Och framför allt våga ha på mig dem. Ställa till med en maskerad och inte vara så fruktansvärt stel och medveten hela tiden. Släppa loss och våga.
Det har tagit nästan tre år innan jag vågade vara galen när Love var med, dansa fult, bete mig konstigt, vara jag. Nu finns det liksom ingen hejd, jag är precis så knäpp och jobbig som jag är naturligt. Jag skedar alldeles för nära, väser i hans öra, petar på honom för att hålla honom vaken, håller hov och tjatar i ett. Och ibland så fuldansar jag i min randiga sparkdräkt och gör miner som jag inte vågat göra på fler år. Såna som jag slutat göra för att jag såg ful ut när jag gjorde dem. Skrattar högt gör jag också, och hjärtligt. Så där som en ska göra.
Jag slappnar av. Jag är jag.
Det är nog den bästa av gåvor.
Att låta någon vara sig själv.

ATT GÖRA SLUT PÅ LÅTSATS ELLER ATT VARA IHOP ELLER ATT INTE VARA IHOP PÅ FACEBOOK

Jag experimenterade i veckan, på Facebook tog jag bort att min kille och jag var ihop. Och reaktionerna lät liksom inte vänta på sig. Det ringde, det sms:ades, det flög frågor överallt och alla ville veta vad som hänt, och varför.

Det kändes som att så många trodde att det var jag som var offret, det liksom förutsattes att jag var den som blivit dumpad och satt ensam hemma och grät. Jag lekte lite med tanken där och tänkte ibland svara på mailen och smsen med ”Asch, han kom på mig när jag var med någon annan, men det gör inte så mycket tyckte ändå inte om honom riktigt.”

Min pappa hade direkt sagt till min mamma att det var ett experiment. Och det gladde mig, att han kände mig så väl att han förstod att det aldrig kunnat vara så att jag skulle berätta något på sociala medier innan jag berättade något för familjen. Min mamma trodde det var ”fel på datorn” och försökte övertyga grannar och bekanta om det, men vågade inte riktigt fråga. Det ingick i experimentet att inte förbereda vare sig familj eller nära vänner, och de flesta hörde av sig till någon av oss och frågade oroligt om hur det stod till. Det hade pratats om det när vänner träffades och kollegor frågade varann om det var sant eller inte.

Någonstans kändes det mest absurt hur en förändrad status kunde leda till så mycket.

Men det fick mig att fundera, över hur viktigt det där kan vara.
När vi bestämde att vi var ihop, Love och jag, vilket bara var några dagar efter att vi träffats gjorde vi det till en stor grejj det där med den officiella statusen. Vi satt i rummet jag bodde i hos mina föräldrar. Och så bytte vi direkt, båda två samtidigt. Sen gick vi ut, och direkt i dörren grattades det till att det nu var ”officiellt”. Och det var ju det som var det skönaste. Att slippa att folk frågade om vi var ihop eller inte, vad vi kände och tänkte och ältade. Plötsligt visste ”alla” och det var en säkerhet i sig.
Jag tänker på det lite som på förlovning och giftermåls-grejjen, att det är fint för en själv, för att det är bestämt och stort, men också för att jag liksom vill visa att den här personen, den har faktiskt valt mig, precis som jag har valt den.
Sen vill jag inte göra det för andra, men för oss alla tillsammans.
Folk frågar det så ofta, varför jag vill gifta mig. Och jag vet egentligen inte varför. Men jag vet att jag vill och jag tror att det är en kombo av lite olika saker.
Till exempel:
Säkerhet (kan fixas med samboförord och sånt med, och det har vi redan)
Statement-grejjen
Romantiskt-blaha
Lite större än något annat jag gjort, typ.
Och någonstans kanske ett sätt att liksom låsa Love till mig, vad som än händer kan jag ändå luta mig tillbaka o ba ”en gång var vi gifta”, det där förutsätter att jag är olycklig och greppar efter halmstrån, försöker förringa någon ny människa i hans liv, och inte sur och förbannad och helst vill glömma hela kalaset.
På tal om kalas: bröllopsfesten. Det kan ju också vara en anledning.
Sen är det ju det som kanske är viktigast, eller för mig, bara en ren förutsättning: att jag älskar honom.

Och för att vara ärlig känns det skönt att vara ihop igen, inte bara i hemlighet, utan också på Facebook.

Vill ni lyssna gör ni det här.

ÖVERROMANTIK I HISS

Eftersom jag aldrig gjort det förr var jag tvungen att prova: fota en puss. Nu är det gjort, kanske händer igen, för det var ganska svindlande ändå, beviset på kärleken på en bild liksom. Vi kommer inte använda hissen i nya lägenheten, men vi får väl hitta en annan helt enkelt. Nu är det första januari och jag vaknade lite kärare än innan, trodde knappt det var möjligt, men det var det. 

Hej Ensamheten!

En gång sa jag att jag gärna velat bo i ett hus, kanske ett ruckel, och att jag skulle döpa det till Evigheten. För det vore så fint att bo i evigheten. Jag tänker på den ganska ofta, evigheten. Mest för att jag vill bli kär i någon in till tidens ände, in till evigheten. Det tycker jag vore något hemskt fint.

Idag har jag tänkt på ensamheten. Egentligen vet vi idag nog inte vad ensamhet är riktigt, jag vet att Gunnar på trappa vet vad ensamhet är, för han har gjort nästan allt själv en lång, lång tid. Men jag, 23 år och numera bosatt i New York. Vet jag verkligen vad ensamhet är? Kanske, kanske inte. Älskar, älskar inte. Jag tycker om att vara själv. Det gör mig lite stolt, för jag har varit så rädd att jag inte gillat det, jag har oroat mig över att jag inte skulle kunna vara ensam.

Jag har en vän som jag håller högt, han heter Jonas, han brukar servera mig glass och så brukar jag sitta tyst ibland och ibland brukar jag prata. Det spelar inte så stor roll. Jonas frågade mig hur ofta jag umgås med en och samma person länge. Jag hade inget bra svar på den frågan. För jag umgås inte alltid så mycket, eller jo, det gör jag. Men så satt jag och tänkte idag när ag läste CarlJohan De Geer att jag är med mig själv, och att jag gillar det. Jag gillar natten. Jag gillar att invänta natten ensam. Med mig själv som sällskap. Jag gillar att gå på barer ensam och jag gillar att inte behöva prata med någon. Jag gillar att prata för mig själv, för det är skönt att prata med någon smart, och jag gillar att filosofera över livet och över det som kanske kommer sen.

Men det vore ju fint att dela ensamheten med. Ibland i alla fall.

ATT LEVA SITT LIV GENOM NÅGON ANNAN

Jag gjorde det förut, och igår tänkte jag lite på det, varför jag tänkte på det? För att jag träffade Sandra. Sandra är en av de finaste människorna jag vet. Hon är smart och rolig och hemskt duktig. Vi träffas inte så mycket längre, för vi umgicks när jag var tillsammans med någon. Dendär någon var bästa vän med Sandras Någon, så då blir det ju ofta att man kanske inte ses så mycket mer.

Igår pratade Sandra och jag lite om livet, hon kom från jobbet när jag fortfarande jobbade, vi kramades och hon sa att jag ska tänka att jag själv gjort allting jag går igenom nu. Att jag har mig själv att tacka. Att det jag som skriver så att fingrarna blöder och att det är jag som har gjort så att jag ens har en chans att göra allt jag vill göra. Det känns häftigt. Det känns så häftigt att jag inte vet riktigt vad om jag ska vara ärlig.

Och då tänkte jag på det, hur mycket och hur länge jag levt genom andra. Hur länge jag fått bekräftelse för att jag varit med någon som varit någon. Eller inte varit någon, men det var liksom min mätare på lycka. Att vara med någon.

Därför kändes det ganska häftigt igår att sätta sig på bussen från MarreLarre, ut till Essingen och krypa ner i sängen helt ensam, och känna att det faktiskt är riktigt skönt. Och att det kommer gå bra ändå.

Och vips! en dag så kanske jag träffar någon, någon som jag kommer tycka om alldeles extra, men då vet jag att jag tycker om mig själv också.

Tack mig själv!

(Åh, nu lät jag lite som Blondinbella, men jag bjuder på det känner jag.)

NO MORE FÖRÄLSKELSER

Det är dags att ta sig i kragen Emerentia. Dags att sluta bli så jävla kär hela tiden. Det tjänar ju ingenting till.

Det tar ett leende och jag är förälskad, det går liksom så fort. Någon knäpper med fingrarna och jag är där på en sekund. Jag hungrar så mycket efter kärlek att det blir till en vana att varannan vecka byta kärleksobjekt.

Jag är alltid förälskad, jag är en hopplös romantiker. Och jag minns att det varit så så länge, jag var förälskad i min kusin Emil och jag var förälskad i Unnis bror Joel och jag var förälskad i Staffan och jag var förälskad i han killen som jobbade på båten ett tag och jag såg en kille en gång på 2ans buss en morgon och jag funderade på honom i två dagar efteråt.

Allt som oftast blir jag avståndsförälskad. Någons kompis bror som jag sett cykla på stan, eller någon i skolan med jättemörka ögon men som jag aldrig ens sagt hej till trots att vi gått ut skolan och gått in i varandra tusen gånger i trapphuset. Eller i en kompis eller kanske i någon jag träffat en gång och som var trevlig. Men sen tar det liksom stopp. Det försvinner där. Tar slut, rinner ut i sanden.

Varför jag tänker på det nu? Jo, för att jag redan hunnit vara förälskad denhär sommaren. Så pass mycket att det kändes som att jag var 14 och inte hade hånglat innan. Och nu sitter jag här och gör ingenting. Jag skriver. Och jag läser mail och brev om att det intressanta inte är männen, utan vad som händer emellan dem, eller att det är en sorglig historia om livet och jakten på att alltid synas och få någon annans bekräftelse. Det står uppmuntrande rader in emellan. Emerentia, du är du. Emerentia, du är bra. Emerentia, du är stark.

Men, så kommer sanningen

JAG ÄR INGENTING UTAN DIG.

HUR MAN DÖR UTAN ATT DÖ

Det finns människor överallt. Människor som man inte känner, och människor som man känner. Vissa man hälsar på, andra man inte ens tittar åt.

Förra året träffade jag någon, han var smart, allt han sa var så smart att jag förälskade mig i hjärnan, det var berusande, nästan farligt, och egentligen var jag kär i någon annan samtidigt, men han kom så lägligt, och jag var så ensam. Vi gjorde inte så mycket, vi var ute och drack vin, han drack öl, jag drack öl, jag fnissade, jag minns knappt hur jag kom hem, om jag kom hem, men jag minns det ändå, jag minns att jag tyckte att han förstod mig, och att jag förstod honom. Det var så konstigt, jag kunde beskriva saker, och han visste hur det var, jag kunde skriva två meningar och han kände igen sig.

Sen blev det inte mer med det, jag tillbringade hela sommaren på Reimers och solade, åt smörgåras i smörgåspapper och smsade med någon annan. Det var lite mindre häftigt, sen åkte jag hem och sen åkte jag tillbaka och sen började skolan, och nu tänker jag bara på honom ibland när jag ser något ställe vi suttit på. Men mest tänker jag inte på honom alls.

Det händer liksom att personer i en närhet försvinner, som om att de inte längre finns, de går unde rjord, gör någonting annat, de finns inte ens i periferin. De kanske finns på facebook, men mer är det nog inte.