TILL KATRIN Z

Jag minns inte hur det kom sig, men jag tyckte att mina lår var tjocka. Jag tänker på det fortfarande ibland. Jag bär aldrig jeans, för tycker att jag ser rund ut då.
Jag försöker träna och springa och ta trapporna.
Jag försöker äta sunt och balanserat.
Jag skippar chipsen och godiset.
Men jag blir inte nöjd.
Och varje dag ser jag artiklar och böcker och tips om hur jag blir smalare, sundare och mer perfekt.
Ibland är det inte artiklar, böcker eller tips.
Ibland är det hån.
Som det Katrin Zytomierska skrev i sin blogg häromdagen.
Katrin Zytomierska väljer att rättfärdiga sitt vikthån med att det är mängder av personer som mailar henne varje dag och ber henne om hjälp att gå ner i vikt.
Men lika många som mailar Katrin om att de vill ha hjälp att gå ner några sunda kilon i vikt, lika många är det som är som jag. Såna som inte kan låta bli att påverkas av det smala idealet. Såna som känner skuld vid middagsbordet, eller när lampan är släckt varje kväll.
Lika många, eller antagligen fler, än de som mailar Katrin om hjälp söker årligen hjälp för ätstörningar.
Men hon kanske hellre har det så, kan släppa några böcker, rädda några från fetmans klor och dessutom tjäna lite pengar på det, vad vet jag.
Jag vet bara att jag inte vill ha fler tips om hur mina centimetrar ska minska, eller hur det ska dallra mindre. Jag vet bara att jag vill må bra, och vara nöjd med mig och min kropp, oavsett hur den ser ut.

Att McDonalds och Lekmer har förstått att det finns de som känner som jag, att det finns de som inte tycker att Zytomierskas påhopp och utspel är varken roligt, eller smart, eller ens fascinerande provocerande hedrar dem.  Det visar att de inte bara är varumärken som skiter i människors värderingar, och vilka de kopplas ihop med. Fler borde göra som dem. Förslagsvis även Finest.se.