ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

SKRIVARFEJS

Bild 2014-02-18 kl. 12.06

Här försöker jag se ut som att jag funderar på något. Det gjorde jag ju ca 15 sekunder innan fotot togs, och kanske såg jag ungefär såhär ut då. Antagligen inte. Det går ju inte att ta omedvetna bilder i photobooth, så resultatet blir helt enkelt vad jag gör det till.
Men det mest intressanta i bilden är ändå (förutom ringarna under ögonen) mitt hår.
Det hade idag inte tvättats sen fredag morgon. Det är otroligt mitt nya organiska schampoo, nu får jag tvätta det bara för att tvätta det, inte för att är smutsigt.
Min mamma tycker att jag ska hålla koll på No Poo, men jag hänvisade till detta mirakulösa schampoo och slapp.
Förutom att idag skicka in min bok till Cecilian har jag också skrivit lite frilansjobb, och sett klart House of Cards.
Är det dags för True Detective nu undrar jag, men jag är inte så sugen på fler män just nu.
Jag vill ha fler kvinnor i mitt liv.
De har alltid varit en bristvara.
Jag har varit en sån som prioriterat männen i mitt liv. Pojkvänner, killkompisar, pappa.
Det är först nu senare som jag insett att männen ändå kommer dö först, så eftersom jag har problem med både yngre män och med ensamhet är det ju dags att satsa på tjejer.
Gärna i både serie-format och i verklighet då.
Jag börjar nu med de senaste avsnitten av GIRLS. Trots att den inte kommer under mitt skinn på det braiga sättet.

JAG ÄR INTE BRA PÅ MATTE, MEN DET ÄR FÖR FÅ TJEJER.

Insåg att jag missat att posta mitt inlägg om Knarrholmen och tjejerna.
När det festivalades som bäst ute på ön satt jag hemma med en sovande valp och hade tid att räkna.
Idag är Evert på veterinären och jag sitter istället på mitt kontor och kan räkna hur det ser ut på Kulturkalaset, hittills. På GT håller vi koll på det, för förra året såg det inte alls så kul ut.

I år affischerade de stort,  Knarrholmen, och det värmde lite extra i hjärtat, min kille sköter maten och är så innerligt engagerad att vi knappt pratar de två veckorna innan och under festivalen. Så det kändes kul att se vimplar vaja längs med Linnégatan och busskurerna informera om att både Hästpojken (2 män) , Lorentz & Sakarias (2 män), Kleerup (1 man) och Jens Lekman (1 man) ska spela. 

Jag läste fyra namn innan jag såg El Perro Del Mars namn. Där! Där var en kvinna! Åh så skönt, då kommer det nog fler tänkte jag, och läste vidare: Erol Alkan (1 man), Nordpolen (1 man).
Där tar de stora namnen slut.
Slutsats:
Av de som syns mest är alltså 1/9 kvinnor = 11,11%
Ja, jag har alltså valt att räkna de som syns. Inte hela band, inte bara sångarna.
RÄTTA MIG GÄRNA OM JAG HAR FEL, JAG VILL SÅ FANTASTISKT GÄRNA HA FEL.

Vi fortsätter läsa:
Kate Boy, Mazarine street, Young Galaxy, JJ (DJ-set), Anton Kristiansson, Lilla Namo, Carbon based Lifeforms+Solar Fields, Holograms, Postiljonen, Xenia Kriisin, Iberia, Wintergatan, Raketen, Gobi Bear, Vanligt Folk, Crystal Boys

Nu är det ju svårt att känna till alla dessa indieband, svårt att veta vilka som är kvinnor, och vilka som är män, så jag tog reda på detta för oss allihop.
Här har jag utgått från vilka som syns på deras pressbilder och hur det verkar efter en enkel googling.
Kate Boy (3 män, 1 kvinna)
Mazarine street (5 män)
Young Galaxy (3 män, 2 kvinnor)
JJ (DJ-set) (1 man, 1 kvinna)
Anton Kristiansson (1 man)
Lilla Namo (1 kvinna)
Carbon based Lifeforms+Solar Fields (3 män)
Holograms (4 män)
Postiljonen (2 män, 1 kvinna)
Xenia Kriisin (1 kvinna)
Iberia (1 man, 1 kvinna)
Wintergatan (3 män, 1 kvinna)
Raketen (2 män, 1 kvinna)
Gobi Bear (1 man)
Vanligt Folk (3 män)
Crystal Boys (5 män)
Som en bonus bjuder P3 in Division of Laura Lee (4 män)
och JJ (1 man, 1 kvinna).
Detta ger oss:
11 kvinnor
42 män

Vi har också två akter som inte finns med på affischen, båda dessa är kvinnor och DJ’s,
Bella Bo (1 kvinna)
Alexandra Dahlström (1 kvinna)’

Sen har vi tre akter längst ner,
Boulier De Lotto (4 män)
Quizadillas (5 män, 5 kvinnor)
och
Tryckartältet (3 män, 1 kvinna)

Och så lägger vi ihop detta med våra tidigare siffror.
TADA!!!!!
19 kvinnor
54 män
19/73=26,02% kvinnor

Tur då att Mazarine street ställde in så det blev 27,9% kvinnor ändå.
PS. Snälla rätta mig om jag har fel. Det vore underbart.
Nu ska jag fortsätta räkna på Kulturkalaset, så kan vi hålla tummarna att de bokar bättre än 20/80 i år, vår lilla stad som ska se om oss och värna om vår framtid.
Än så länge ser det inte så värst kul ut alls.

NÄTHATET

Det är så skönt att det kommit upp, att de går att ta på och att folk plötsligt verkar vara intresserade av att prata om det här. Första gången någonsin behöver jag inte skämmas, inte titta under lugg, inte fundera över hur folk kommer reagera. Om jag kommer få höra ”men det är inte så farligt, kom igen nu” eller som det var när jag var yngre ”han tycker bara om dig”.
Jag är trött på att hatet viftas bort som avundsjuka.
Jag är trött på att sexualisering viftas bort som kärlek och förälskelse.
Jag är trött på att mobbning viftas bort med ”de ser dig som ett hot”.
Oavsett hur hotad jag känt mig, hur kär jag varit eller hur avundsjuk jag upplevt mig vara, så har jag aldrig hatat med den kraft jag idag stöter på dagligen.
Jag har aldrig skrivit ett mail om att någon annan ”borde berikas i varje hål, så kan vi se sen hur du känner inför flyktingstormen”  jag har inte heller skrivit ”jag skulle vilja sära på skinkorna och se hur det ser ut där”. Det har inte fallit mig in. Inte funnits i min natur, inte känts direkt motiverat.

Från dagen jag började göra min röst hörd och synas har jag fått höra att ”det kommer komma några käftsmällar” och sen har någon mumlat ”vänd andra kinden till”.
Jag har vants in i att det är helt okej att dra ner mina byxor inför klassen, eftersom det är ett tecken på kärlek. Eller grannpojken som var så fixerad vid kvinnligt kön ”för att det var spännande”. Det var varken kärleksfullt eller spännande för mig. Det var skämmigt och sexualiserande. Jag minns hur jag inte ville prata om det, teg ihjäl det. Precis som med näthatet.
Jag har fått höra att det ”kommer med jobbet” och därför aldrig dryftat det.
Jag ser mig själv, och andra kvinnor, säga till GP att ”jag inte kan ta det seriöst med en lista” eller ”om de irriterar sig så på mig, då har jag gjort något bra”. Det där hotfulla och obehagliga blir alltså vårt kvitto på att vi gjort avtryck. Att vi lyckats agitera, att vi klarat av att hålla ut och framhäva vår egen åsikt.
Samma som i skolan alltså, att få byxorna neddragna, brösten nypna i, snippan ofredad, det har bara ändrat form, till en lista och till mail och brev.

Jag skulle kunna skriva ner allt som folk sagt till mig, allt jag hört, allt jag läst, men det spelar inte så stor roll.
När jag var med i Vem Vet Mest vände tongångarna, från att ha hatats för att var PK, eller att ta flyktingar i försvar, ställa politiker mot väggen, fick jag plötsligt höra hur snygg jag var, gullig, genuina ögon, smart. Men så kom det, efter ett slag. Hur mycket de ville stoppa kuken i mig. Hur mycket de ville sära på mina skinkor. Jag hörde hur jag själv sa ”men nu har det ändå vänt, det är ju skönt att de tycker om mig” det slog mig direkt hur jag, precis som alla andra i mitt liv, ursäktat deras dåliga beteende. Hur jag, som avskytt och känt mig kränkt, plötsligt sa att det var okej.
Jag har ändrat mig. Det är inte okej. Jag vill inte höra de där sakerna. Oavsett om det ”kommer med jobbet” eller inte. Jag vill få tycka vad jag vill, jag vill få se ut hur jag vill och jag vill kunna säga det högt. Utan att någon vill sära på mina skinkor, berika mig i varje hål, se mig våldtas eller trakassera mig om nätterna.

Men för att jag ska kunna göra det krävs en förändring som jag inte riktigt vågar hoppas på, för det tar tid.
För att mina döttrar ska kunna göra det krävs att ingen säger att tafsande, nypande, mobbning och sexualiserande är tecken på att någon tycker om dem, deras lärare till exempel skulle kunna sluta ursäkta de elever som tafsar, sexualiserar, hånar och mobbar som kärleksfulla personer.
För det här är ingenting annat än hat, kompisar.

BAKTERIER I SNIPPAN=NO FUN!!!!!!

Svarar på lite mail från tjejer som frågar om sex och mens och killar och fester. Jag önskar att jag haft någon att maila när jag var tonåring och fråga om råd. Någon som kunde varit lite storasysterlig mot mig. Någon som visste att mensen kan göra helvetiskt ont och någon som visste att sex när en är 16 inte alls är så fint och skönt som det kunde verka.
Jag önskar att jag kunde vara alla flickor i hela världens storasyster. Att jag kunde klämma in dem alla under mina vingar och ingjuta mod i dem. Förklara, lugna och lyssna.
Och berätta för dem om handhygien när det kommer till tamponger. För bakterier i snippan=no fun!!! som jag just avslutade ett mail med.

HOS MIG KISSAR INGA KILLAR STÅENDE (HEAR HEAR LISA MAGNUSSON!)

Ja hörrni, det är på allvar. Efter att ha torkat upp kiss ytterligare en gång runt och på själva porslinsstolen är jag trött och irriterad på dessa manliga gäster som vill kissa stående. Ni kan väl för tusan sitta ner?
Inte så mycket svårare än att dra ner byxorna, vända på sig och sen sätta sig som på en vanlig skrivbordsstol, eller köksstol, eller pall, eller vad det nu kan vara.
Om ni oroar er över att det skulle vara femininiserande eller kanske något annat, sluta med det, med tanke på att toalettdörren (förhoppningsvis och föredragsvis) är stängd får ingen heller veta, förutom jag som slipper att rengöra det gula intorkade efter era besök.
I Eskilstuna är det en partipolitisk fråga där Vänsterpartiet tagit ställning för sittkissandet och mot ståkissandet. Hemma i mitt hem behövs ingen kommunstyrelse för att ta beslutet så nu gör jag det bara: kommer ni hem till mig sitter ni ner på toaletten, oavsett kön, ålder eller politisk färg.
Tack på förhand.
PS. tänker inte tillhandahålla någon som helst toalettlektyr bara på grund av detta, nej.

ATT SÅ FÅ KAN BRY SIG SÅ MYCKET

Tänk va, vilka reaktioner saker kan ge ändå. Det är ju lustigt. Jag tänker mycket på det, jag tänkte mycket mer på det en period när Kajsa och jag pratade mycket om det. Om egon, om att såra egon och ja, vi snubblade ganska ofta över sårade manliga egon. Kajsa ville ha kända män som blivit sårade medan jag mest räknade upp högstadie-idioter och internetkändisar. Vi slöt upp kring Marcus Birro, han var en kändismännska med internetkoppling.

Men så finns de där, de som det inte riktigt är värt att skriva en tidningartikel om. De som inte är tillräckligt intressanta i sig eller som inte är tillräckligt kända var för sig. Jag tänker att jag ska presentera några av dem ändå, så kan vi klumpa ihop dem sen och göra dem till en grupp. En målgrupp kanske, för det, har jag hört, är modernt.

Till exempel: när jag skrev en mobbningstext i GP kom en gammal högstadiekille fram till mig och förklarade att hans föräldrar frågat om det var han som gjort mig illa, han bad mig att förklara mig, gärna offentligt, för att rentvå honom. Är du inte skyldig och inte heller utpekad behöver du inte bli rentvådd. Att hans föräldrar inte litade på honom tyckte jag sa, ja, ganska mycket.

Samma sak gäller män på krogen som inte kan ta ett nej, och börjar skrika hora för att en inte vill ta emot en drink. Precis som på högstadiet, fast då kom det kanske inte till en drink, utan tjejer som vågade säga nej till killarna med hårvax i luggen som vill pulla dem.

Eller när vuxna män kraxar över att en avföljt dem på twitter. Eller bara Marcus Birro som inte kan ta att någon kritiserar dem.

Jag undrar om tjejer fått öva så pass mycket mer på att inte få medhåll, eller stöd att de när de blir äldre är bättre på att rycka på axlarna. Om rycka-på-axlarna-mentaliteten jag pratat om så mycket egentligen mest är något som tjejer klarar av. Att allt inte är personligt, inte ens det privata. Att inget egentligen kan beröra, om det inte kommer från de närmsta. Det tar lite olika proportioner, och jag vet att mitt resonemang inte är helt klart, men jag tänker på vad som hänt om en kille fick motta samma hot som Blondinbella gjort. Genusnytt-are får gärna kommentera bäst de vill. Jag tänker inte ta åt mig eller för kvinnlighetens skull för den delen heller.

Och som en förtydling, när det kommer till att inte vilja följa par på Twitter handlar det om att jag inte är så intresserad av att se inköpslistor eller konversationer som lika gärna kunde skett på sms. Jag vet inte, men det är inte det jag vill läsa på twitter, så då läser jag det inte. Och jag kommunicerar inte med min kille på hans wall eller på hans twitter, jag brukar skicka ett sms. För sån är jag, jag tycker så, jag vill ha det så. Vad andra gör på internet har jag egentligen minimal chans att påverka (när det inte handlar om strategier för företag och deras corporate-sidor, jobbar jag med dem håller jag dem kort). Andra gör på internet som de vill, precis som i ”vanliga” fall, så länge de inte bryter lagen kan de få hållas, men vi väljer vad vi vill lyssna på och vad vi själva vill delta i.