MIN SPRETANDE GARDEROB ÄR EN ÅTERSPEGLING AV MITT INRE

Det är onsdag, en onsdag som jag trodde skulle ha stor roll i mitt liv, dagen för mitt barns mässlings-vaccinering, en skolavslutning och lite odling och plantering. Men det blev en onsdag bland många, jag ligger med benen i luften och lyssnar på P3 Serie -Darknet och tittar på den lilla minikaktusen som växer på den större kaktusen (borde det inte heta taggtus!?). 

I helgen ska vi på bröllop och det har utlöst en klädpanik utöver det vanliga. Ska jag ha en hemsyddklänning eller det dyraste jag äger? Det lutar åt det dyraste. Inte för att det är just det dyraste, utan för att den också är en sån klänning som aldrig används annars. Just epitetet ”min dyraste klänning” kommer enbart av hur ångestfyllt men samtidigt lustfyllt det där köpet var, som ett minne av en tid som inte längre är min. 

Men klädpaniken har suttit kvar, jag försökte mota bort den genom att sy ett gäng byxor och tröjor åt Styrbjörn i helgen, men det hjälpte föga. När jag öppnar garderoben drabbas jag nästan alltid av ”jag har inget att ha på mig”-paniken. Men efter att ha chattat med Emily om just garderoben slår det mig. Att garderoben bara speglar mitt inre, att den spretar är enbart ett symptom på min osäkerhet. Jag överköper för att hitta någonting som får mig att känna mig fin och bekväm. Och att jag varje gång jag öppnar garderoben drabbas av känslan av att inte ha någonting att ta på mig, betyder bara att jag misslyckats. Mina kvicka, ogenomtänkta köp är bara minimering av bränder. Inget långsiktigt.

Det ska bli ändring, och bättre ändring än vad det hittills blivit i mitt badrumsskåp, jag lovade ju ett mer miljövänligt badrumsskåp, men världens största goodiebag från Kicks satte paus i den frågan. När sommaren lider mot sitt slut ska jag sortera, välja bort, tänka smart. Och fram tills dess: inte införskaffa onödigheter. Inga kjolar till enbart ett tillfälle, inga jackor som bara passar till en grej och inga klänningar som påminner om något jag redan har. Och så ska allt ”skönt och fint att ha som gravid” läggas undan. 

P3 GULD – WHAT TO WEAR

Denna mamma ska på fest. Guldfest.
Så nu tänker jag på vad jag ska ha på mig. Som en rolig grej kan vi gå igenom tidigare år.

Nej det gör vi inte, för alla bilderna verkar ha försvunnit. 

Men jag har haft på mig allt från ärtgrön Maria Westerlind (mitt första P3guld ca 2004) till ljusrosa vintagedröm med skinnjacka och jättefula skor ackompanjerat av kräksjukan och prisvinnande pojkvän. Ett annat år hade jag en superfin och alldeles för dyr Malene Birger och förra året klädde jag mig i Helena Lundström.
I år hade jag tänkt klä mig i pyjamas, men post graviditets-kroppen klär inte riktigt i den stassen så bra. Brösten blir väldigt stora, mer av ett par tuttar än ett par bröst så att säga.

Underbar(t dyr) klänning, fantastiskt sällskap. Inte så kul på bild. samt dålig matchning av ca allt. Emmy ser ju flawless ut här. Väskorna kunde vi gjort något åt kanske. Eventuellt varit mer ruttade på röda mattan-bilder och slängt av oss alla ytterkläder utom de dyra klänningarna.

Så frågan återstår: vad i garderoben passar mina bröst i.

LUCKA 19 MITT BÄSTA PLAGG

Mina hängslebyxor. Inköpta för 600 kronor på Weekday för flera år sen och är ett sånt plagg jag bara hatar att jag inte köpt två av. Jag älskar de här bycorna, känner mig alltid fin, snygg och kool i dem. Kan ha dem med olika överdelar, överallt och hela tiden och det enda jag tycker är trist nu är att knapparna är lite hårda när Stickan ska bäras i sjalen. Men annars: det bästa jag äger. 

ATT GLIDA PÅ HEMSKHETER

Jag har för första gången någonsin tävlat om något öppet på internet. I min desperation att få världens snyggaste skor valde jag att på Cecilia Blankens blogg tävla om att vinna ett par The Lynn. Eftersom jag aldrig vunnit något, men mängder av gånger sett hur andra vinner kände jag att jag verkligen hade räknat ut ekvationen. Det gäller att få sympatier.

Så jag gjorde det, jag skrev hjärtat ur kroppen, eller nej, jag gjorde inte det, för jag drabbades av den där jag-vill-inte-vara-för-kletig-skräcken. Så jag backade ur och blev en sån där som bara radar upp svårigheter och sen förväntar mig att någon annan ska förbarma sig över mig. Och dessutom tänkte jag att ett par skor skulle rädda mig.

Vilken kommentar som vann? En peppig en utan något depp eller medlidande-sökande. Och där stod jag, halvöppnad med ångest. Ångest över att jag öppet sökt efter medlidande och dessutom plåster på såren. Men samtidigt: vad spelar det för roll? Egentligen, i det stora hela. Det är som med jobbsökandet. Helt okej att vara ”out there” oavsett om det gäller att en är utan jobb eller att en faktiskt hatar sin garderob, misströstar varje dag och önskar sig ett par skor för att rädda upp det hela när chocken efter att jag-har-fått-barn-och-det-alldeles-för-tidigt lagt sig.

Jag är värd ett par skor. Men jag kan köpa dem själv. Jag ska bara spara föräldrapengen i flera månader först. Men sen, så, lagom till rean, då jäklar.

NÄSTA EKO-UTMANING: badrummet

Om det inte vore för att den här lille ungen hade haft turbofart hade vi aldrig behövt konsumera ett gäng nya kläder till honom utan jag tror att vi hade lyckats med vårt mål att inte köpa så fasligt mycket nytt utan ärva och loppa det mesta. Okej, så här i efterhand vet jag ju också att det kan vara lite för kul att köpa småsmåsmå plagg, men jag väljer alltid ekologiskt. Det är svårare än jag trodde att få till den där hållbara konsumtionen när det kommer till Styrbjörn (mat och att välja bort plast är så mycket simplare och mer lättillgängligt). 

Just de här stövlarna loppade jag i söndags, för 80kr och som jag väntat ut dem, vänt och vridit på otalet likadana men i alldeles för dåligt skick, lite för torra, för små, för stora eller för slitna på klacken.  För till mig själv och till hemmet är det så mycket enklare (vi har en gemensam loppis-lista i telefonen där vi skriver in sånt vi letar efter och behöver ha och om det är möbler även vilka mått) än barnets ibland skriande behov av rena och hela bodys och overaller (i bra material) att hitta ett par gröna gummistövlar har jag ju kunnat vänta på och helt enkelt slagit lovar runt vattenpussarna, men att barnet ska vara varmt är lite svårare att komma runt. Och så ska jag erkänna att jag dukar under när det kommer till små söta plagg och det är enklare eftersom det går snabbare och smidigare att ta sig till HM och direkt få till rätt storlek än att åka ut till Emmaus och hoppas på en omlottbody i rätt size.  

Men så är det förbrukningsattiraljerna och det reella sopberget vi bygger i vår egen soptunna ger mig ångest på riktigt: blöjor, servetter, pysventiler. Badrummet helt enkelt. Och just där har jag haft ekologiska problem sen innan.

Jag är helt enkelt för såld på min BB-cream från Khiels (spf 50 och lagom täckande) min olja från samma märke, färgglada läppstift, perfekta rouge från Bobbi Brown und so weiter. Gammal vana och äntligen en jag-vet-vad-jag-får-känsla som jag har ytterst svårt att bryta och förändra. Styrbjörns konsumtion av blöjor och torklappar har dock gjort mig lite mer uppmärksam på just det här och nu har jag bestämt mig: det är dags. 

Så det är dags att hitta en ekologisk BB-cream (med högt solskydd), ekologisk mascara, natt- och dagcreme mm, men ett mer hållbart tänk när det kommer till att ha färre produkter hemma. Det enda jag inte vågar byta ut är mitt schampoo eftersom jag äntligen efter år av hårbottensproblem funnit lösningen. 

Och nästa utmaning är att först ta slut varenda tub jag redan har hemma. För när beslut väl är tagna här hemma har jag alltid svårt att inte skrida till verket direkt. Jag vill liksom inte vänta med att skrapa trappan och ta bort all färg. Jag vill på direkten smälla upp en vägg i källaren nu när vi väl kommit på att vi ska sätta upp en och jag hade gärna tapetserat hallen IDAG om det inte vore för att det är så himla dyrt. Så ja, att klämma ut det sista ur kanske fem öppnade body lotion-förpackningar känns tråkigt men nödvändigt. 

Under tiden tar jag mer än gärna emot tips på bra och prisvärd ekologisk hudvård och smink i kommentarerna. 

Och kanske vill du som läser också hänga på och byta ut, byta upp och byta logik! Gör det (och berätta hur det går)! 

PÅ BRÖLLOP I NÅGOT LÅNAT OCH NÅGOT BLÅTT

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

ATT KLÄ SIG FÖR BRÖLLOP

Jag drömmer om detta, men Love var inte sugen på en vit Liberace-dress och koboltblå skjorta under. Dessutom saknade André platåskor så det föll.

Sen inser jag plötsligt att jag ser ut såhär numera: 


Och kräver någonting som är lite mer täckande än en lite längre t-shirt.