NEJ TACK JAG VILL INTE HA BILDER PÅ KÖNSORGAN SKICKADE TILL MIG

Härmed undanbeder jag vänligt, men bestämt, folk att sluta skicka bilder på sina eller andras kön till mig. Detta oavsett om de är håriga eller ohåriga, friserade eller vildvuxna.
Att jag skriver om hur jag filosoferar kring könshår och modet i könshår gör inte det tillåtet för främmande män (ja, alla är män) att skicka bilder på deras eller andras könsorgan till mig.
Jag förstår inte vad som gör det givet att det är OK att hålla på så här, varför det känns okej att maila främmande männsker och varför kvinnor ska utstå det här. Ja, det är ytterst få män jag hört som fått sexuella bilder av kvinnor skickade till sig, när det inte handlar om booty-calls och sexinviter från itne fullt så främmande som någon som läst något en skrivit om könshår en gång.

Vill ni diskutera könshårsmode är ni välkomna att göra det, men bilder undanbedes.

DÄR STÅR JAG MED MITT KÖNSHÅR OCH KÄNNER MIG ÄNTLIGEN NORMAL, TROTS ALLT.

VÄLKOMMEN TILL DAGENS SAMTAL OM KÖNSHÅR.
Först en bild jag förstår att en del pratat lite om. Är det fejk eller inte osv? (mindre intressant tycker jag, mest intressant att det EJ är samtalsämnet för Girls S03E03’s sista tre minuter, vilket det hade varit i ca alla andra TV-program på jorden.)
Skärmavbild 2014-01-23 kl. 13.02.27
Vi kan börja med en brasklapp: jag borde definitivt träna mer än jag gör.
Men nu ska vi prata om senast jag tränade. Jag promenerade till gymmet på Tulegatan och hittade inte ens till skohyllan innan jag fick be om hjälp.
Sen tränade jag och kände mig stark efter några kilometer på löpbandet (fy va trist det är) och sen låtsades jag att jag lyfte skrot och använde lite maskiner på antagligen fel sätt.
För målet var att få använda duschen. (När jag bott i Stockholm det senaste har badrummet varit obrukbart, därav mina frekventa besök på Sats)
Och när jag stod där, tvättade håret med billigt schampoo och balsam så funderade jag på könshåret. Det blir ofta så när jag duschar offentligt. Det är som att det varit en hobby sen jag började simtävla, att se hur andra gör.
Jag delar den här fascinationen med en vän som plötsligt frågar >hur gör du med ditt könshår?< till någon som inte direkt förväntar sig frågan vid tillfället.

Igår pratade jag med Emmy om det. Om hur det varit och är så laddat.

Jag minns när det där första hårstrået kom. Jag tog bort det med pincett. Jag hade liksom ingen aning om att det skulle komma så fort. Jag var inte beredd och kände att det inte riktigt var min grej. Jag hade svårt att identifiera mig som den kvinna min mamma sagt att jag skulle vara med bröst och könshår. Jag kände mig mest som ett töntigt barn.

Könshår var något min lite äldre kompis Sagrika hade. (Det hade jag lagt märke till när vi duschade efter att vi badat i poolen en dag i Indien och jag frågade mamma lite om det efteråt, när det var dag för mig och sånt)
Senare kom allt könshår, och jag behöll det. Det var som ett kvitto på att jag var på väg att bli någon. Och vips skulle alla börja ta bort det.
Jag minns inte när det startade, men jag minns att jag gått från att känna mig onormal utan, till normal med och sen till äcklig som inte gjorde något åt det.

När jag varit i färd med att klä av mig naken inför personer för första gången har det alltid gett mig ångest. Tänk om han vill att jag ska vara rakad. Tänk om alla andra i omklädningsrummet ser mig som äcklig. Alla möjliga sorters tankar.
Men någonting har alltid (i alla fall nästan) vunnit över mig. Kanske min mammas förvåning blandat med avsmak när hon läste om ”det senaste” i GP för flera år sedan när jag fortfarande bodde hemma och högljudd deklarerade >DE TYCKER ATT ALLT SKA BORT!!!! FY VA ÄCKLIGT!!!<
Och nu har jag nästan helst sluta bry mig. Jag är ganska normal trots allt.

Jag kan prata om könshår i evighet. Personligen föredrar jag att inte se ut som ett barn, och helt ärligt föraktar jag de män som vill att det är så jag ska se ut.
HT_american_apparel_pubic_hair_v2_sk_140117_16x9_992
American Apparel gör inte mycket bra, men någonstans välkomnar jag ändå deras nya skyltning. Och så kan vi också tänka på hur sjukt det är att ABC News väljer att BLURRA bort könshåret.
För oavsett om det är ett intresse för mig och jag kanske lite för ofta drabbas av infallet att i gemensamma duschutrymmen fråga hur folk tänker med sitt könshår, så finns det ju inget onaturligt i att ha kvar det.
Som vanligt är kvinnans kropp någon som ska trimmas till oigenkännelighet.  Eller skojas med.
1924982565001

Skoj med Joanna Krupa & PETA.

JAG VILL ALDRIG BLIVA STUR

Den dagen jag fick reda på att jag skulle få bröst grät jag. Jag fick nämligen samtidigt reda på att det skulle göra ont. Jag grät och ångesten ville liksom inte försvinna. I boken jag läste berättade en 13-årig tjej om hur ont det gjorde och hur mycket alla killarna nöp i dem.
Jag såg mig själv med bomber till bröst. Bröst som killarna tog och drog i (lite fascinerad var jag nog över det intresse det verkade som de skulle få i mig bara jag fick plättar, inte en enda gång hade någon frågat chans på mig). Jag tänkte mig stora meloner som skumpade när jag sprang. Jag såg mig som min fröken Agneta som hade de största brösten jag någonsin sett. Det tog ett tag innan tårarna sinade, men det gjorde det och snart kom nästa insikt. Jag skulle få könshår. Men det gjorde inte så mycket, konstigt nog. Det var snarare en känsla av att vara vuxen, på väg mot något större. När jag fick könshår, då skulle jag vara en kvinna. Sen skulle mensen komma också, och lite annat, men till skillnad från brösten, som gav mig ångest, kändes kroppshåret som något att se fram emot.
Med det i bakhuvudet kan ni tänka hur chocken i kroppen inte riktigt ville lägga sin när det blev allmänt vedertaget att raka bort håret. Det under armarna hade jag nog inga större problem att göra mig av med, och benhåret försvann när jag simmade (det skulle gå så mycket fortare sa de då). Men könshåret. Mitt vuxenattribut nummer ett (brösten visade sig inte bli så stora och mensen var mest min ensak och väldigt tråkig) skulle alltså försvinna ner med duschvattnet.

Med det i huvudet ser jag bibliotekarien med hår under armarna på en TV i ett hotellrum i Uddevalla. Det enda jag tänkte var att det skulle storma. Jag reflekterade aldrig över huruvida håret var äckligt eller inte, opassande eller passande. Passande var det ju, eftersom hon själv valt det och det fria valet är det största.

Vad vill jag säga? Jag vill berätta om hur jag känner inför hår. Och om hur himlans konstigt det är att vi inte kan få ha det ifred. Hur konstigt det är att tjejer oroar sig för vad killen ska säga om de inte rakat bort könshåret (inte konstigt att de oroar sig, utan hur det kommer sig att de oroar sig). Att de fruktar någon slags tystnad när det uppdagas att det finns hår ”där nere” och inte ser ut eller känns som en 11-åring.

Jag vill ta alla tjejer på Girls1st och överallt annars i famnen, hålla om dem och ingjuta lite mod.
Det är inte fel att inte raka sig, det är inte konstigt att vara 15 och okysst. Det finns inget normalt eller onormalt och i en perfekt värld får du vara precis som du vill.
Själv ville jag inte ha bröst men tänkte att könshår, det var moget det. Nu sitter brösten där de sitter och jag har vant mig vid tanken. Inte så mycket mer med det. Könshåret däremot är enklare att avlägsna. Frågan är bara varför.