JAG HAR ALLTID RÄTT

Det blir enklast så. Att ha rätt alltså.

Speciellt har jag rätt när det gäller mobbning. För det vet jag så himla mycket om. Egen erfarenhet kan man säga. Egen erfarenhet är alltid bra.

Det fanns liksom en tid då jag tyckte att allt var jobbigt, en tid då jag önskade att jag skulle vara någon annan. Någon som inte var jag. Fast allt skulle inte vara annorlunda. Jag skulle ha samma mamma. Och samma pappa. Och samma syster. Men jag skulle ha fler syskon. Ett helt gäng syskon. Bröder. Storebröder och några storasystrar också.

Det jag ville ändra mest av allt var mina läppar. De skulle vara smalare och finare.

Och mina lår skulle vara smalare.

Sen skulle min gympapåse vara från Adidas eller Nike. Och mina jeans skulle inte vara från Lindex utan från JC.

Och sen när jag var 15 skulle jag vara kysst sen flera år tillbaka. Jag skulle ha hånglat redan när jag var 13, det var liksom det som var tanken.

Det blev aldrig sådär.

Mina läppar är lika stora som innan, men de matchar kanske ansiktsstorleken lite bättre nu. Mina lår är nog lite mindre och eftersom jag inte tränar tänker jag inte så mycket på gympapåsar.

Och kysst det har jag blivit nu, men det tog ett tag.

Jag önskar ibland att mitt liv såg annorlunda ut. Men det gör det inte.

GOD HELG

Idag vaknade jag av kyrkklockorna, det finns så många kyrkklockor runt där jag bor att det nästan låter som om att de var hemma i min lägenhet, men jag gillar det. Jag har under en ganska lång tid försökt bli kristen, jag har en liten vägg hemma fylld med Jesus-ikoner och under några söndagar förra året gick jag på gudstjänster för att bekanta mig med samfundet.

Det är ganska många som skrattar lite åt mina försök till kristendomen. Mats Nyberg bland andra. Och jag kan förstå att det kan verka skrattretande, för det är ju få mediakåta unga som söker sig till kristendomen för tillfället, kyrkan tappar så att säga. Men i alla fall. Jag tror att det hade vart bra för mig. Varje dag väger jag för och nackdelar, jag får ångest över att välja glass, jag ber jämt och ständigt att min pappa ska leva i evighet, etcetera etcetera, listan kan göras jättejättejättelång, och jag tänker att det kanske vore lättare om jag trodde på Gud, om jag kunde förlita mig på någon annan, och inte beskyllde mig själv hela tiden.

Så hej Gud, kom till mig!

Nu när jag tänker på det kom jag på att jag nog blev lite berusad första gången i kyrkan, eller tillsammans med kyrkan, och inte vid nattvarden utan vid ett körläger i Danmark, vi gick flera kilometer och köpte alkohol för alla våra mat- och godispengar. Sen gömde vi allt i min sovsäck. En öl pyste ut vill jag minnas. Och så fick jag mitt livs första puss på munnen av någon annan än mina föräldrar. Caroline.

GLÖMDE ATT MEDDELA:

Elsa hälsar att man får hångla i skolan. Så nu vet ni det Jag undrar om det gäller på jobbet också. Jag ska fundera på det ett tag och se om jag hittar någon som är snygg här på byrån.

Och efter närmare eftertanke tycker jag nog inte ens att det är okej att hångla någonstans, dessutom är det ett så hiskeligt fult ord. HÅNGLA. H-Å-N-G-L-A. Sammansatt med andra ord tycker jag att det blir finare, typ som tonårshångla, för det känns lite drömmande.

Nej, här ska det inte hånglas alls faktiskt.

HUR MAN ORKESTRERAR

Pratar vi om nu i skolan. Fantastiskt.

När jag var åtta började jag spela cello i Göteborgs UngdomsOrkester. I samma orkester spelade Aron han spelade fiol och han hade blont hår och någon slags pottfrisyr. Han hade nästan alltid svarta jeans och vit tshirt. Han gav mig min fösta kyss, på en opumpad luftmadrass på ett golv på en kursgård. Jag var 14. Eller jag var nog 15 när jag tänker efter.

Och när jag tänker efter lite till minns jag att jag fick min första kyss av Caroline. Men min första kyss av en pojke fick jag av Aron.

För några år sedan när jag åkte upp till Stockholm träffade jag Aron på tåget. Han hade fortfarande pottfriss, vit tshirt och svarta jeans.

Och i efterhand tycker jag att det är lite fascinerande ändå att jag faktiskt blev kysst så tidigt som när jag var 14. Det kunde ju ha dröjt minst fyra år till med tanke på vilken orkester-tönt jag var.