ATT ÖVERGE ETT HEM

Åh jag vet att jag försummar den här bloggen. Jag ska bli bättre. Det är väl bara så att det är ”lite mycket nu”. Och för en gångs skull stämmer det. Det är ingenting jag hittat på, utan det är faktiskt så.

Efter att ha snabbstädat (okej, jag städade konstant i sex timmar, Love fejade till 03:30) hela huset gick vi med på att visa vårt hus på en förhandsvisning och sen rullade det på. Vi åkte ut till landet för att inte stöka ner, eller snarare: inte låta Stickan stöka ner. Vi andades havsluft, hade svårt att sova på grund av nervositet och sen satt vi och bet på naglarna i några dagar.  Men mest såg det ut såhär:

Men så i fredags hände det! Vårt hus fick nya ägare. Vi bor visserligen kvar i någon vecka eller två till, kanske tre, men vi vet vem som ska bo här efter oss.

Så, för första gången på riktigt har jag kunnat slappna av, scrollat bland tapeter, mer tapeter och ytterligare tapeter och surfat runt på auktionssajter och tänkte på drömmiga saker som gamla stolar och en kökssoffa och annat.

Mest har det varit underbart, en tillflykt, men ofta har separationsångesten infunnit sig, en känsla av otrohet. Huset där mitt barn tog sina första steg, sa sina första ord, vände sig från mage till rygg, sov första hela natten, skrattade, log och började äta själv, där vi haft första julen vi bjudit in till, mitt 30-årskalas, namngivning och inflyttningsfest, där vår hund gled över det hala golvet första gången hon kom hem, mattan hon kissade ner och skarven hon tuggade sönder. Vårt första hus. Det huset, och den platsen, ska vi lämna. Det är bitterljuvt. Ibland känns det som om att jag inte gett huset en chans, andra gånger en hisnande känsla över att få flytta till vårt dröm hus. Även om vissa förundras över hur vi självmant vill flytta till mindre yta, utan härlig vindsvåning eller källare med enkel åtkomst. Men sanningen är att jag drömmer om den där handpumpen på gården, om de knotiga äppelträden, behöva gå ut ur källaren, genom trädgården, in i farstun med tvätt. Men ibland med ett visst vemod då.

 

ETT LIV

Sen jag kom ut som amningsaktivist har jah inte gjort så mycket förutom att amma. Och äta lördagsmiddag med fyra barn och sju vuxna. Det var det härligaste jag gjort hittills i mitt mamma-liv. 

Men i övrigt har det sett ut såhär:

Promenader i Skatås med lös hund och sportklädd man (tvingade honom att inte springa pga harig) 

Ett besök hos min mormor, åldersskillnaden på 93 år överbryggades direkt.

Musikutforskande. Vi har spelat live-konserter på pianot stup i kvarten för lite sömn, och sen kom Love på att det fanns lite pianokonserter på vinyl i källaren och då öppnades en ny värld för oss. 

Tid på landet, bland granit och ljung. Och bärsele-premiär! 

Och en loppad korg perfekt för tupplurar och nattsömn.

IN I SKÅPET MED ER

Åkte tillbaka till landet. Det är så tyst här nu när ingen annan är här. Evert kan gå fritt och öva på att inte ha koppel, Fåglarna kan kvittra och skrika bäst de vill och Love kan skråla till sitt gitarrspel hela dagarna.
Idag tvättade vi det sista i det stora drängskåpet mina föräldrar köpte av bonnen på Röa för flera år sen och jag har kunnat flytta in allt vårt porslin och kastruller och karotter. Vilket också gjorde att jag med halvgott samvete kunde gå på loppis och fynda. Två fat och en dramaten och en lampa och en bok av Mare Kandre.

20130814-222434.jpg

20130814-222426.jpg

20130814-222513.jpg

20130814-222507.jpg

20130814-222500.jpg

20130814-222440.jpg

NU ÄR DET SOMMAR, NU ÄR DET SOL, NU ÄR DET KOSKIT I HAGEN.

20130712-190138.jpg

Varenda sommar sen jag var 13 har jag jobbat, men inte i år. Nu gör jag ingenting. Absolut ingenting. Jag går upp i tid, sitter på baksidan av huset och äter frukost, läser GP och konstaterar att det är smart att de inte kör på en del tre när den ändå var så tunn och trist. Värre när alla här ska dela tidning dock, jag kan snart allt vad XXL sport annonserar om och BYGGMAX och allt vad alla varuhus nu heter som skickar med bilaga efter bilaga. Livet har sin stilla gång, fungerar digitalboxen kan vi se på fotboll och skrika och hytta med näven åt TV:n när straffarna inte går som vi vill. Eller så fastnar jag vid Alaska-mord mitt i natten som är en helt fruktansvärt dålig dramadokumentär. Men det är sommar och då är det meningen att jag ska somna i soffan mitt i natten och att fönstret av misstag ska ha stått öppet så att myggorna har bitit sönder mina ben och jag ska somna i solen och bli lite för bränd, för så har det alltid varit.

Jag borde bada, kanske ikväll, kanske när Love och Charlotte kommer ut och håller mig sällskap. Kanske när jag får någon som räknar ner innan jag hoppar i vattnet, någon som pushar mig lite. Då kanske jag badar. Jag gillar ju egentligen att bada, men det har hänt något. Min mamma har alltid sagt det, att något händer runt 20, då liksom lossnar badlusten, den försvinner, förtvinar och dör. Det är då du börjar prata om 20-25 grader i vattnet innan du doppar dig. Det är då du inte ens går ner till stranden för det är en för lång promenad och solen skiner ju lika mycket i trädgården. Och i trädgården, där ligger jag och försöker sola magen, det har aldrig gått, jag får ingen färg på magen, och så tröttnar jag så fort, det finns ju inget tråkigare än att sola egentligen. ”Ligga och pressa” sånt fantastiskt tråkigt påfund. Jag minns att jag tyckte det lät sexuellt när jag var liten ”ligga och pressa” att det liksom var någon skämmigt, hemligt och förbjudet över det. Jag tänkte på inoljade brunsolade kroppar och strinbikini (just strinbikini-bilden hade jag fått från någon av Sällskapsresorna tror jag, en yppig kvinna med en vit bikini med bara smala småsnören som höll ihop trianglarna, och i rumpan: bara en tråd)

Det händer inte så mycket här, det enda samtal som tagit sig igenom den dåliga täckningen här var ett från SR som tyckte att det var dags att diskutera kulturkalaset. Jag tycker detsamma, men Kulturkalaset är inte färdiga med sina bokningar förrän i augusti, så jag blirkvar här ute. Det blir så lätt så, att en fastnar här, för när solen skiner finns det inget bättre.

20130712-190248.jpg

20130712-190219.jpg

<a

LITE FOTBOLL, LITE MUSIK, LITE HUND PÅ LANDET

Jag måste tvätta håret. Jag måste tvätta håret. Det är verkligen dags.  Idag ska jag för ovanlighetens skull faktiskt inte skrota runt hemma hela dagen. Jag ska jobba. Skriva copy, rätta det sista och sen ska jag fakturera. Jag måste med andra ord se fräsch ut. Jag måste alltså tvätta håret. Men det är så tråkigt. Duscha och tvätta håret, inte det minsta roligt.
Mer roligt var att igår spela på Levande Sittplats och att IFK vann mot Kalmar. Det var, så att säga, underbart. Mindre underbart var det att jag senare skulle köpa med mig mat från Max och att jag inte fick det jag beställde och därför blev utan mat. Det var tråkigt. Nu ska jag ringa och klaga, jag älskar att klaga, det är mitt kall. Jag kanske borde börja jobba på Konsumentverket.

IMG_9772 IMG_9775 IMG_9784 IMG_9789 IMG_9806 IMG_9839 IMG_9840

HUR JAG SÅG UT PÅ 90-TALET

Så här:

Jag fick bestämma kläder själv, och frisyr. Jag hade sparat ut luggen som mamma älskade och istället satt upp de två testar som förr var en fin och frodig lugg i tofsar. Sen resten av håret i nacken.
Jag klädde mig tydligen mer vågat då än nu, två olika mönster, randigt och blommigt. Och ribbstickat. Detta fantastiska tyg: ribbstickningen. Som jag älskade det. Och så stora tröjorna blev efter några användningar.
I bakgrunden ser vi den gigantiska uppblåsbara pool vi hade på landet och badade i när vi inte orkade gå ner till stranden som låg några meter från trädgården.

Ja, det var det. Jag minns att jag kände mig snygg och frän.
Det är viktigt. Jag vill alltid känna mig snygg. Inte så konstigt kanske, men så är det i alla fall.

Nu ska jag sluta tänka på 90-talet och istället sända P3 Nyhetsguiden. Det ska bli roligt.
Tack och hej.

EN VECKA MED INSTAGRAM