RECENSION : DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

LUCKA 12: 10 BLOGGAR JAG ÄLSKAR

Tio bloggar jag älskar. Oj, jag älskar inte 10 bloggar, men jag läser, njuter och förfasas, kanske inte ens 10 stycken inser jag nu. Sen tidigare har jag berättat om att jag ofta läser Emma Sundh (som jag ju stulit den här misskötta utmaningen av), Emma Elwin, Sandra Hjort, Chez Wood, Elsa Billgren, och Annika Leone, men jag kan kosta på mig att ge er fem ytterligare!

Just nu läser jag Blondinbellas blogg och äcklas lite över hur hon köpt ytterligare en sprillans bil, denna gång en SUV. Det känns så oansvarigt, otroligt miljöovänligt och mest bara obehagligt att vara så ung, så med men ändå så otroligt oinsatt och världsfrånvänd. Och då ska tilläggas att jag faktiskt vänt i frågan om Blondinbella och börjat gilla hennes nya image. Det här förstörde det så att säga. Trots att hon försöker äta mindre kött.

Jag läser Camilla Läckbergs blogg för att få en annan bild av föräldraskapet, de vågar lämna bort sitt barn, de har mat- och sovschema och de flaskmatar. Jag försöker utmana mig själv att inte irriteras över en del av deras val, samtidigt som jag håller med om vissa saker. Om att barn ska få konsekvenser och förstå att allt de gör inte är okej.

Sen brukar jag spara Cecilia Blankens blogg för att få läsa lite mer i en klump, jag skulle nog vilja vara Cecilia, en natt drömde jag att de skulle få barn igen, eller om det var en hund. Hon verkar sannerligen vara väldigt närvarande i mitt liv inser jag nu.

Sandra Beijers blogg läser jag också så där i ett kör, jag sparar och gottar liksom ner mig i hennes liv, vi är ju bekanta sen gammalt och det kan bli lite konstigt att läsa någon som en ändå känner lites blogg, det blir ju som om att jag känner henne sååååå mycket bättre än hon känner mig.

Hej Regina! Agnes blogg läser jag mycket för att vi är i smama situation ungefär, med hus och barn, men mest för att hon är så pysslig och inspirerar mig till att också göra småsaker hemma och verkligen ta mig tid till det.

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.

EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Idag har jag läst, det gjorde jag igår också, men idag blev jag klar med Egenmäktigt Förfarande.


Jag hade länge tänkt att låna boken på biblioteket, men eftersom jag aldrig kom mig iväg dit var det lika bra att köpa den.
Sagt och gjort, igår köpte jag den i bokaffären nere i mitt område (jag försöker hålla mig så nära hemma som möjligt, det vore roligt om stadsdelen blev mer än Condecco och söndagsmiddagar för 89:-. Så jag gynnar helt enkelt de i närområdet.

I alla fall, nu är den läst.
Jag uttryckte mitt motstånd ganska tidigt, jag smsade Cecilia om att jag inte riktigt visste vad jag kände.
Det är nackdelen med att dra ut på ett bokköp, alla andra har tyckt någonting.
Och ska jag vara ärlig är jag trött på äldre-erkända-män-vs-unga-ambitiösa-kvinnor-som-förlorar-sig-romaner.
Det första som slår mig är att jag konstant slungas tillbaka till 30-40-talet och plötsligt dyker det upp en mobiltelefon. Det irriterar mig. Jag kanske borde ta det som att kärlek är oföränderlig, men det är svårt. Så där besatt förälskad går det att vara  oavsett tidsålder. Kanske betedde sig dinosaurierna på precis samma sätt. Det är visserligen svårt för mig att veta just det där om dinosaurierna.
Det blir en sån där bok jag inte släpper, men konstant tänker att jag borde sakta ner takten på läsningen. Jag ville liksom dra ut på det, hinna tänka mer, men när jag kunde lägga den ifrån mig var jag någonstans ändå mätt. Jag hade nog inte orkat läsa mer om mig själv.

För så är det.
Jag har varit precis sådär kär som Ester är i boken. Jag har gått varv efter varv efter varv runt kvarter för att se om personen som bor där inne bara kanske skulle ta en promenad. Jag har suttit i trappen mitt emot och väntat tills det tänts i trappan på andra sidan gatan bara för att förstå att det är någon av personens kanske 15 grannar som är på väg ut.
Jag har erbjudit allt, min kropp eller bara en omgång TV-spel.
Och jag har fått nej, men ändå hört av mig igen.

Jag har varit Ester. Fast kanske inte så stark ändå, jag har förlorat mig mer. Jag har aldrig klarat av att anklaga någon för egenmäktigt förfarande. Jag har snarare sagt att ”du kan ju höra av dig när du vill” och sen gått med hoppet som en brosch på jackan.

Och visserligen är det fantastiskt skönt med igenkänning, men åh vad lyxigt det vore att läsa något om en helt skrupelfri kvinna.

Nu tänker jag låna min vän Sebastians ord:
”För den som är kär fungerar varje kärleksskildring som ett horoskop.”
Och för den som heter Emerentia går det bra att läsa vilken sida som helst i Egenmäktigt förfarande för att känna sig träffad och analyserad. 

SYSSLOLÖSHETENS TYSTNAD OCH LITTERÄRA KLASSIKER

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

DET TAR SÅN KORT TID ATT BLI GALEN

I och med mitt nya liv tillsammans med hunden Evert har jag tid att läsa igen, tid att läsa så som i att jag-kan-inte-ta-med-iPaden-ut-i-solen-för-jag-ser-ändå-ingenting-på-skärmen.
Det betyder att jag har tid att läsa en massa. Helst om mord. Jag älskar mord. Kanske för att det ligger så långt från min egen verklighet. Jag menar: jag hade ju på allvar inte ens förstått att det var ett skott som avlossades utanför om det nu gjort det. Hur hade det låtit här mitt i Linnéstan liksom om någon blev skjuten? Precis. Ingen aning.

Hur som helst, det här med äkta, riktiga, olösta mord, det är inte alltid så hälsosamt.
En period när jag låg hemma i lunginflammation läste jag för mycket om Palmemordet. Jag läste allt, jag snöade in, jag läste böcker, trådar på internet, blogginlägg, hela hemsidor som privatspanare snickrat ihop. Jag läste det jag kom över. Jag såg film och dokumentär och jag tänkte på mordet på Sveavägen, precis utanför min skola, nästan jämt.
När vi reste till Paris bar jag med mig Lars Borgnäs bok om Catrin Da Costa, och samma sak hände då. Jag kund einte släppa boken, och parallellt med boken sträckläste jag tråden om mordet på Flashback. Det kryper liksom under huden på mig. Jag fastnar.
Jag önskar att jag kunde fastna i andra saker lika mycket, att jag någonsin kunnat fastna på samma sätt när det kom till att läsa läxor, eller tabeller eller det jag behövt läsa för att få bra betyg, men då är motivationen som bortblåst. Jag kanske borde bli nästa Leif GW, få en anledning att anlägga en mage, andas tungt och bära väst, och samtidigt kunna berätta allt om mördare utan att egentligen veta så särskilt mycket.

Ibland försöker jag läsa nåt som inte är så verkligt, som Gift för nybörjare av Eiríkur Örn Norddahl som jag läser nu. Den handlar om gift, och om Halldór som blir så besatt av giftet att han till slut kokar te av det och dricker det. Och det är ungefär ända gången jag riktigt fastnar för en bok, en bok som inte handlar om mord, men om någon som också blir besatt.

Jag borde börja läsa något annat. Eller så ger någon mig bara ett nytt olöst mord att läsa om, så blir jag också nöjd. Det är ju ändå snart sommar, och som andra svenskar borde jag läsa en deckare, eller två.

Snälla, någon av er har väl nåt intressant mord att dela med er av? Va?

HEJ IGEN DAGBOKEN/BLOGGEN

Nu är jag tillbaka, det var ett tag sen, det tog liksom andan ur mig alltihopa, vilken kanske inte var så konstigt. Nu sitter jag i vardagsrummet och tänker, jag har suttit på samma plats varje dag och tänkt ganska mycket det senaste, som en slags rit, att sitta här i soffans ena hörn och fundera, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Jag står för det jag skrev och det jag tyckte, men jag känner inte att jag behöver fundera så mycket mer över det egentligen.
Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, kanske för att det var så längesen, kanske har jag bara inget på hjärtat, eller det har jag ju, jag ska på bokcirkel imorgon, jag och alla andra som ska dit har läst Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver, en annorlunda bok som jag ibland tyckte blev lite tjatig, men som jag ändå var tvungen att veta slutet på. Nu ska jag välja en ny bok och sen inte glömma att skriva om förra boken i min röda bok som jag antecknar sånt i. Jag skriver om alla böcker jag läst där och om vad jag gör om dagarna och hur allt känns, ungefär som här, fast inte lika pråligt.
Jag har också skaffat mig en revisor, han heter Jakob och verkar väldans smart, det gör mig glad, för det känns vuxet och moget. Imorgon åker jag till Stockholm och inför det är jag lite nervös, varför vet jag inte, men det ska bli skönt att komma ”hem”.
Hejdå dagboken, jag ska börja skriva här igen, det lovar jag.