IT’S A GOOD DAY TODAY, TOO GOOD TO LET SD STAY

Det där var finurligt ändå. Rubriken.

Låten jag tänker på är den här:

Själv är jag glad och peppad och lite stressad. Kl 15 riggar vi (jag och mina naglar) valvaka.
Min första valvaka. Jag är pirrig. Känns stort.
En GIF på det va?

ORIGAMI!

Idag vek jag en hellskotta massa djur. Närmare bestämt en krokodil, en val, en undulat och några andra som inte blev direkt lyckade. Det resulterade i en film. En halv-taskig film som jag duplicerat säkert 100 gånger för att få den lika lång som Andrés remix av Museum of Bellas Artes. 8 minuter och 57 sekunder är det, låten, och det är en av mina favoriter. En så pass stor favorit att de trogna gästerna på Stearin antagligen redan är helt ofantligt trötta på den, men jag struntar i det, och spelar den ändå.

NYÅRSKALENDERN LUCKA 9: BERÄTTA OM EN AV DINA FAVORITLÅTAR

Berätta om en av dina favoritlåtar.


En! En! En! Otroligt, det är så hemskt svårt, men jag väljer i alla fall Long as I can see the light.
Den är så fin och bra och sorglig men ändå glad och hoppfull och allt perfekt på samma gång.
Men mest är det för att det på något sätt blivit min och Loves låt, första gången vi chattade skickade han den till mig och hänvisade till saxofonsolot som världens bästa.

Nu lyssnar vi sällan på den, nästan som om att vi sparar den för framtiden, eller jag vet inte, men jag är rädd för att jag en dag inte ska rycka till när jag hör den. 
Mina föräldrars låt är I wan’t to break free med Queen, när pappa hör den spelas på radion ringer han upp mamma, så skrålar de ihop i telefonen, så vill jag också ha det. Men just nu sparar jag den för de bästa av dagar.

TACK OCH ADJÖ!

Att säga hejdå och ta farväl har aldrig varit min starka sida. När jag ska lägga på ett samtal väntar jag in i det sista. När jag ska säga hejdå till någon jag tycker är fin står jag helst och skrapar med foten i marken flera minuter och tittar stint ner och undviker att möta hans blick. Sen, om det vill sig riktigt väl så kommer någon han känner så slipper jag stå där och säga hejdå utan kan bara vända mig om och gå med en vinkning och ett leende. Men det händer inte så ofta. Om jag pratar med någon om något viktigt kan jag aldrig bestämma mig för hur mycket jag vill säga. Om vi pratar om nätterna och står utanför min port springer jag efter fler gånger och säger hejdå om och om och om igen.

Det finns en sång om det. Den heter Genom Tunna Tyger och är väldans fin men lite annorlunda än den var första gången jag fick höra den. Men där säger Vampyren i alla fall att jag ringer och lägger på och sen ringer jag upp och säger förlåt. Jag är sån. Jag vet inte var det kommer ifrån.

För några år sen tvingades jag säga hejdå utan att säga hejdå till en av världens finaste människor, Jesper Andersson, Jesper var i Stockholm och skulle gå på fest när han och Malin omkom i en olycka. Efter det vill jag aldrig säga hejdå. Och efter det är jag hemskt rädd att lämna och att lämnas. Tänk om någon försvinner utan att jag hunnit berätta hur mycket jag gillar personen.

Så just därför känns det så konstigt att avsluta saker. Att ge upp. Eller komma till insikt. Men just därför känns det så obehagligt skönt att ha raderat ett telefonnummer ur min telefonbok som jag aldrig mer vill använda. Och jag har inte ångrat mig en sekund. Hittills.

ÅNGESTEN ÅKE SÄGER HEJ TILL ALLA SINA KOMPISAR!

Sen förra onsdagen har jag längtat efter denhär onsdagen, det är ju väldigt skönt att längta, men samtidigt jobbigt, man går ju liksom och spänner sig hela dagarna.

I alla fall, idag var Hanna Wittmark och pratade om mappen och allt vad det innebär att söka jobb, och allt kändes ju toppen, men så efteråt möter vi en skåning som vi kan kalla Max, han har energi till 1000 och så säger han att han aldrig hade gjort som jag, skicka en låt, att jag antagligen bränt några broar på vägen. Nu mår jag dåligt. Så dåligt att jag helst bara går och lägger mig. Vi skiter i det här nu tänker jag, vi struntar i reklam och göra något annat istället. Som att sova, äta, gå och träna.

Jag vill åka hem till Göteborg, lägga mig i fosterställning i mammas och pappas nya säng och inte göra någonting, jag vill att pappa ska lägga sig bredvid och att mamma också ska göra det så att de bara ska berätta att jag är jättejättejättefin och inte alls bränt några broar. Så jag tänker att jag gör det nu. Fast i tanken. Nu åker jag till Göteborg.