RECENSION 2 x FERRANTE

Först och främst måste jag filosofera lite kring ljudbokens vara eller inte vara. Jag måste erkänna att jag liksom lite föraktat de som sagt att de ”läst” böcker när de i själva verket ”lyssnat” på böckerna. Jag tycker liksom inte riktigt att det är samma sak. Läsning av text ger dig en så mycket större frihet att tolka texten, tonerna, färgerna. Se nya scener, binda ihop dem med din egen värld och föreställning. Med ljudböcker spelar uppläsarens ton och tryck så stor roll att en del av den där tolkningsmöjligheten försvinner.

Jag är därför lite ledsen att jag inte läst Ferrantes romansvit om Elena och Lila,  utan lyssnat på den. Samtidigt är jag otroligt glad att jag ens haft möjlighet att ta del av böckerna och utan ljudboken hade jag inte kunnat det, eller jo, såklart, men i ett helt annat tempo, med korta lässtunder då och då, medan jag ammar, diskar eller gör någonting annat, men inte sträckläsa som jag helst vill.

Med det sagt: recensionsdags!

Elena Ferrantes romaner om Elena och Lila, vännerna med en sån blossande kärlek och konkurrens att kärlekshistorien aldrig blommar ut utan enbart är som små knoppar på en rhododendron-buske om våren. Elenas tävlingssinne och Lilas konstanta hävdningsbehov gör att de aldrig kommer så där riktigt uppriktigt nära, utan enbart värderar varandra högt, utan att kunna samtala kring det mer öppet.
Jag finner mig själv reflektera över mina egna relationer till mina vänner, gång på gång inser jag att jag är en blandning mellan Elena och Lila, att jag lamslås av konkurrens, att jag samtidigt vidhåller min egen genialitet att jag ibland har svårt att förstå att det faktiskt finns de som är bättre än jag. Samtidigt som jag konstant pikar mig själv, nedslås och bryter ihop i prestationspanik.

Det finns något befriande i sättet Ferrante beskriver vänskapen väninnorna emellan, hur de följs åt genom livet utan att vara speciellt nära, samtidigt som de inte är speciellt nära med någon, förutom sig själva. Att vara förtrolig med någon annan än sig själv i 50-60-talets Neapel verkar vara en idiotisk, för att inte säga livsfarlig, idé. Och kanske gäller det inte bara Neapel på 50-talet, kanske gäller det även idag, mitt i sociala medier-stormen, där selfies är det bästa bekräftelse-elexiret som finns och där det enda som verkar muntra upp olyckliga är kattklipp på Youtube.

Kanske är det för att Elena och Lila är skrivande människor som jag identifierar mig så mycket med dem, eller så är det för det underliggande, kvinnokampen. Kampen om utrymme, kampen om bildning och gillande. Kampen kvinnor konstant tvingas till för att överleva i ett (yrkes)liv. Det finns bara ett visst angivet utrymme för kvinnor (till skillnad från mäns mansspreading-möjligheter), och just det utrymmet gäller det att lägga beslag på, kosta vad det kosta vill. Men efter att ha tagit del av Ferrantes vänskaps-epos slår det mig att det inte får kosta vad det kosta vill, vi måste värna våra relationer, vi måste se att vänskapen är det viktiga och att vi aldrig kommer att komma vidare om vi vänder oss själva ryggen.

Efter att ha funderat över mina egna relationer har jag insett vikten av de jag har, att jag har vänner som jag kan diskutera med, inte behöver vara överens med och som jag vet att jag kan dela allt med, utan att för någon sekund oroa mig för hur de tolkar mig, mina reaktioner eller relationer. Men jag måste fortsätta jobba på det, jag måste fortsätta se att jag aldrig blir starkare eller bättre av att inte hylla eller uppskatta andra.

Elena och Lilas liv följs åt, visserligen i ett 60-tals Neapel, men könsrollerna verkar inte ha förändrats så mycket när allt kommer omkring, kanske lite mindre blodigt, och mer självklart när det kommer till bildning för alla. Men skulden inför kärleken, inför förändring och attraktion är de samma. Horan och Madonnan, och i mitten, de, som likt Lila inte verkar kunna kategoriseras alls.

Min största invändning är till första bokens titel, Min fantastiska väninnan. I original Min geniala väninna och den borde behållits, för Lila och Elena är ingenting annat än geniala, så direkt fantastiska är de inte, men geniala, det är de. Och den titeln hade gett ett bättre bild av boken, mer rättvis och sann, för Min fantastiska väninna och Hennes nya namn är böcker om bildning, om genialitet och om vänskap. Hur orden och kunskapen är makt. Alltid. I alla relationer.

RECENSION: FÄRJAN

Boklyssnandet går vidare. När jag syr lyssnar jag alltid på böcker och de senaste kvällarna har jag valt ljudboken istället för TV. Och det senaste har varit Mats Strandbergs Färjan.

Jag tänker mest på Rederiet och den där gången jag åkte Finlandsfärja med Hedda och Swing och jag grät i panik och ångest hela taxiresan hem när vi gått i land i Sverige igen. Det var det värsta jag gjort. Som en löneresa på Ryan Air upphöjt till 1000. Fulla människor innan vi gick på, halva resekassan spenderad redan i terminalen. Jage med tex freens vagnar och så vidare. Mitt människoförakt fick sig en utmaning, eller snarare ett uppsving.
När jag istället bara tänker på Rederiet minns jag scenen jag som 10-åring tyckte var ursexig när kapten Rolf Dahlén hade en kärleksaffär med en gravid städerska. Ingenting av det där har Färjan, eller allt snarare. Plus vampyrer.


Det enda jag kan tänka är att jag kanske hade valet läsa den här ändå, låta den krypa lite mer under skinnet. När jag lyssnar på den försvinner jag ibland bort i andra tankar, men kanske hade jag då blivit för skraj. Att vara ensam igår kväll var en lite större pärs än vanligt, kan jag tillägga. Samtidigt så har jag så otroligt svårt att kapitulera och tro på människoätande galningar. Dock funderar jag på hur den gör sig på film, om folk svimmar under Raw, vad gör de då när Färjan går upp på bio?
Det som sätter skräck i mig är deras utsatthet, hur hela färjan fylls med skräck. Hur ensamma de är, utan kontakt med omvärlden. För visst, det var ”I rymden kan ingen höra dig skrika” som lanserade Alien-filmerna, men ingen hör dig skrika på Östersjön heller, verkar det som.

Och en resa på Östersjön känns bra mycket mer realistiskt än en resa i rymden.

Nu väntar vi bara på maj-månad så att vi kan hugga tag i den här.

PS! För den som vill läsa mer om vad ni kan läsa om, tryck på kategorin RECENSIONER, så dyker allt jag tyckt till om upp!

MER ATT LYSSNA PÅ: MANNEN SOM SLUTADE LJUGA

Efter att Styrbjörn kommit har jag blivit en storkonsument av ljudböcker. Varje promenad ackompanjeras nu av en röst. Romaner, fackböcker eller mittemellan spelar inte så stor roll, men lyssnar, det gör jag.
Nu senast på Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga.
Den handlar om en av mina största fascinationer i livet: Sture Bergwall. Eller snarare: projektet Thomas Quick. För om Thomas Quick var någonting, så var det ett projekt. Sture Bergwall och Margit Norells gemensamma.

I Mannen som slutade ljuga harvar vi inte med skyldig eller inte-tugget (det behövs ju ändå inte) och inte heller någon större spänningshöjare, vi fruktar aldrig för offrens liv, vi oroar oss aldrig. Vi vet precis vart vi är på väg. Men ändå upphör boken inte att förundra mig. Dan Josefsson redovisar hur Sture kunde gå från att vara småtjyven som förgripit sig på några unga pojkar till en fullfjädrad mördare som åt, styckade och gömde sina offer.
När jag hemma går runt och lyssnar på boken och skymtar förbi min egen spegelbild i spegeln ser jag hur jag går runt med ett förvånat, men samtidigt förskräckt ansiktsuttryck. Hur kunde en enskild människa besvärja så många. Hur kunde Margit Norell bli så otroligt central i en hel behandlingsform, och hur kunde hon attrahera smarta människor och få dem att själva fabricera hela barndomar? Jag kan bara inte förstå det. Margit Norell är högntressant som person i sig själv, hur hennes lilla studiegrupp har innehållit personervälkända personer som Hanna Olsson men också Monica von Sydow (P3-dokumentär fans vet precis vem denna Monica är) får mig att vilja slå upp wikipedia, trycka på länk efter länk och bara fortsätta färdas i Margits egenkomponerade värld där alla verkar ha haft en fruktansvärd barndom full med övergrepp.

Det enda jag saknar nu är någon att diskutera boken med.

Boken är lång och kräver sin koncentration, men en sån behållning. Vill du hellre snabbt komma över ungefär samma sak kan du kolla på Dan Josefssons dokumentär här. Eller så gör du som jag: tittar och läser parallellt. Ja, så gör du. Du kan också lyssna på P3 Dokumentär om Sture.

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.