16 ÅR MED SAMMA SOFFA

Idag bestämde vi oss för att sälja vår bruna skinnsoffa. Soffan som flyttat med mig i 16 år. Helt otroligt ändå. Det personifierar hela min inredningsstrategi (ja, jag har ändå en sån) och framför allt vill jag verkligen att den ska personifiera min konsumtion. Jag har visserligen inte köpt soffan, utan fått den, den stod innan den stod i mitt flickrum på min pappas kontor.

Men 16 år med samma möbel är ändå någonting att fira. För hur ofta händer det inredningsintresserade idag egentligen? När slit & släng är ett starkare trade mark än hållbar kvalité? ”Förändra med färg” som så lätt blir ”förändra med än fler köp du egentligen inte kan motivera”.

Vår nya soffa har vi beställt från Norrgavel, efter att ha suktat och lagt undan i fler år insåg vi att det är just ett sånt köp som kan vara i 16 år till, minst. För nu har vi gjort det medvetna valet, ingen halvmesyr, ingen kompromiss. Handgjord, snickrad på beställning och både lång och djup. Och förhoppningsvis har vi den längre än 16 år. Och klädseln går att tvätta hemma i maskin, som sig bör när det ska ammas & annat i en soffa.

Nu ska jag slänga mig i mitt gamla åbäke och minnas, lite ont gör det ändå, att göra sig av med den.

FYRA PLAGG PER ÅR

Ganska länge nu har jag försökt att liksom inte bara shoppa loss. Inte handla för att slappna av. Att behandla secondhand som vår primära butik har vi jobbat på länge, men ibland jagas jag av att jag ”bara måste ha” en viss alldeles ny tröja eller kjol eller så.

Så när jag läste att Emilia Vicenta tänkte ta en månad för att prata om secondhand, loppis och återbruk så kände jag att jag hakar på. För precis som Emilia älskar jag ju fina saker. Jag vill omge mig av fint. Jag vill klä mitt barn gulligt och jag kan få ett otroligt habegär av att se en snygg tröja på någon annan och vilja kopiera stilen rakt av. Men samtidigt så skaver det ju. Innan har jag ju skrivit om ifall det går att älska inredning och samtidigt värna miljön.

Jag försöker flyga så lite som det går, och det går ju at tomte flyga alls, ungefär. Jag försöker ta tillvara på vad vi har i trädgården, handla ekologiskt och släcka ljuset när jag går ut från toaletten. Men just mitt intresse för att köpa saker. Men också det sjuka i att jag lätt kan känna någon slags ro när jag går i affärer, när jag drar kortet, när jag tar påsen i hand. Det måste bort.

Inspirerad av Signe Siemsen tänkte jag att jag skulle försöka lova mig själv att bara köpa fyra konventionella plagg per år, ett per säsong. Resten loppis, eko, schysst producerat eller omsytt. Sy själv får jag självklart göra, ärva, köpa loppis, låna. Men inte gå till kedjorna och storhandla.

Med några undantag:

Strumpbyxor

Underkläder (men allra helst GOTS-certifierade då, även om trosor är världens djungel och de måste vara sköna och bra under kläderna)

Kanske lyckas jag inte alls. Kanske blir det ett nytt liv.

DET HELIGA LOPPISLÖFTET

Hösten och matpaniken verkar inte ha grabbat tag i så många än, fick kanske två tips igår. Så det blev sushi till middag.

Det närmsta har jag lokaliserat tre större och urtråkiga inköp.

En råsaftcentrifug för att lyckas göra något annat än kompott av alla äpplen, kombinerad tvätt- och torkmaskin och en frysbox. Vårt heliga loppislöfte gör i alla fall inköp två något svår. Det verkar inte finnas så många kombinerade maskiner på blocket. Råsaftcentrifug har jag inte sökt efter än och frysboxen har jag hunnit efterlysa i vårt områdes köp- och säljgrupp och lagt in en bevakning på Blocket. Bevakningar på Blocket är min bästa grej just nu. För tillfället bevakar jag följande

Hennes Dagbädd (till gästrummet)

Frysbox

Fönster med karm (vi vill ju hitta våra gamla fönster men det verkar nästintill omöjligt)

Bortskänkes Göteborg (kanske dyker nåt upp)

Pardörrar (för att på sikt kunna byta ut vår 40-talare)

Ytterdörr (för vem vet, kanske finner vi en perfekt ytterdörr någon annan kanske felbeställt)

Det finns dagar då jag febrilt googlar nya varor, tänker att ”nu beställer vi bara den jäkla tvättmaskinen” eller åker till Ikea och får en alldeles ny säng. Men det tar emot, och det är jag glad för. Det innebär att delvis min snålhet, men också loppisvanan har infunnit sig. Vår lista över saker vi behöver och som vi ska titta efter på loppis växer och krymper med tiden, en potatisskalare rikare blev vi i helgen till exempel. Och en stor emaljbalja perfekt för alla äpplen med.

Vår toppmatade 45cebtimeters-maskin funkar faktiskt än, så vi mååååste inte byta, även om jag inbillar mig att vi skulle bli lyckligare då. Men det är ju precis ingenting annat än inbillning.

LYCKA ÄR EN LOPPAD STOL OCH EN BLOMMA SOM LUKTAR GOTT

Åh jag önskar så att den loppade stolen inte skulle skänka mig sån glädje och välmående, men så är det. 

Så nu vaknar jag varje morgon, tittar på den lite rangliga stolen och luktar på doftrankan och njuter. 

Övrigt ytligt på dagordningen:


Denna tapet. Kanske vinner den (rent ekonomiskt men också lokalpatriotiskt) över en Morris-tapet. Tapetseras ska det. Två obeslutsamma ska bara ta ett beslut.

SOM MORMOR

Jag blev med en påse stuvar i förra veckan och har sen dess funderat lite vad jag ska göra av dem. Och eftersom det verkar som att det snart vankas tänder här, samt att vi börjat smaka på lite gröt ibland bestämde jag att haklappar och dregglisar vore perfekt. Och plötsligt hade hela dagen gått och jag har gjort åtta haklappar och sju dregglisar. Oops! Så nu har jag några att sälja, om någon skulle vara intresserad.
Det var som att mormor tog över mig, på hennes gamla maskin sydde jag söm efter söm, klippte bland hennes tyger, fållade på hennes minutiösa sätt. Och nu har vi haklappar så det räcker och blir över ett tag framöver. Och jag hann lyssna färdigt på min senaste ljudbok, Färjan. (Den återkommer jag med recension på)


Jag finner en sån tillfredsställelse i att sy av gamla gardiner, lakan (billigt på loppis och ofta bra tvättat och alldeles mjukt!) och stuvar. Klippa gamla kläder till nya saker, nyttja de sista millimetrarna. Den bästa sortens återvinning.

Det småblommiga tyget verkade ha varit en blus en gång i tiden, att Stickan ska använda den nu, fast på sitt sätt känns någonstans som det bästa av cykler, som en cirkel som sluts.

PS! Mönstren är inte direkt svåra, utan ritade rakt av haklappar och dregglisar jag redan har, det enda du behöver är en symaskin med raksöm, strykjärn och tryckknappar.

NÄSTA EKO-UTMANING: badrummet

Om det inte vore för att den här lille ungen hade haft turbofart hade vi aldrig behövt konsumera ett gäng nya kläder till honom utan jag tror att vi hade lyckats med vårt mål att inte köpa så fasligt mycket nytt utan ärva och loppa det mesta. Okej, så här i efterhand vet jag ju också att det kan vara lite för kul att köpa småsmåsmå plagg, men jag väljer alltid ekologiskt. Det är svårare än jag trodde att få till den där hållbara konsumtionen när det kommer till Styrbjörn (mat och att välja bort plast är så mycket simplare och mer lättillgängligt). 

Just de här stövlarna loppade jag i söndags, för 80kr och som jag väntat ut dem, vänt och vridit på otalet likadana men i alldeles för dåligt skick, lite för torra, för små, för stora eller för slitna på klacken.  För till mig själv och till hemmet är det så mycket enklare (vi har en gemensam loppis-lista i telefonen där vi skriver in sånt vi letar efter och behöver ha och om det är möbler även vilka mått) än barnets ibland skriande behov av rena och hela bodys och overaller (i bra material) att hitta ett par gröna gummistövlar har jag ju kunnat vänta på och helt enkelt slagit lovar runt vattenpussarna, men att barnet ska vara varmt är lite svårare att komma runt. Och så ska jag erkänna att jag dukar under när det kommer till små söta plagg och det är enklare eftersom det går snabbare och smidigare att ta sig till HM och direkt få till rätt storlek än att åka ut till Emmaus och hoppas på en omlottbody i rätt size.  

Men så är det förbrukningsattiraljerna och det reella sopberget vi bygger i vår egen soptunna ger mig ångest på riktigt: blöjor, servetter, pysventiler. Badrummet helt enkelt. Och just där har jag haft ekologiska problem sen innan.

Jag är helt enkelt för såld på min BB-cream från Khiels (spf 50 och lagom täckande) min olja från samma märke, färgglada läppstift, perfekta rouge från Bobbi Brown und so weiter. Gammal vana och äntligen en jag-vet-vad-jag-får-känsla som jag har ytterst svårt att bryta och förändra. Styrbjörns konsumtion av blöjor och torklappar har dock gjort mig lite mer uppmärksam på just det här och nu har jag bestämt mig: det är dags. 

Så det är dags att hitta en ekologisk BB-cream (med högt solskydd), ekologisk mascara, natt- och dagcreme mm, men ett mer hållbart tänk när det kommer till att ha färre produkter hemma. Det enda jag inte vågar byta ut är mitt schampoo eftersom jag äntligen efter år av hårbottensproblem funnit lösningen. 

Och nästa utmaning är att först ta slut varenda tub jag redan har hemma. För när beslut väl är tagna här hemma har jag alltid svårt att inte skrida till verket direkt. Jag vill liksom inte vänta med att skrapa trappan och ta bort all färg. Jag vill på direkten smälla upp en vägg i källaren nu när vi väl kommit på att vi ska sätta upp en och jag hade gärna tapetserat hallen IDAG om det inte vore för att det är så himla dyrt. Så ja, att klämma ut det sista ur kanske fem öppnade body lotion-förpackningar känns tråkigt men nödvändigt. 

Under tiden tar jag mer än gärna emot tips på bra och prisvärd ekologisk hudvård och smink i kommentarerna. 

Och kanske vill du som läser också hänga på och byta ut, byta upp och byta logik! Gör det (och berätta hur det går)! 

NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.