IBLAND STRAFFAR JAG MIN KILLE FÖR ALLA ANDRA KILLARS SYNDER

Och ibland kallar jag mig Gud.

Hemma hos oss gör min kille mest. Han går upp först, han sätter på kaffet (till sig) och tevatten (till mig. Han dukar fram vanlig yoghurt (till sig) och soyghurt (till mig) sen springer vi båda från bordet illa kvickt när allt är klart och går till jobben med disken fortfarande på bordet.

När vi kommer hem sen lagar han oftast mat. Eller nej, det gör vi lika ofta, men han städar alltid undan efter. Plockar in i diskmaskinen, tar ur diskmaskinen, ställer tillbaka karotter och kastruller.
Sen torkar han av bordet och sen möts vi i soffan där jag redan sitter. Då har han nog hunnit ut med soporna också redan. Och komposten.

Från och med idag ska vi börja spela ett jämställdhetsspel. Vi ska bygga figurer av magneter, och varje magnet förtjänar vi genom olika sysslor vi gjort. Vi har magneter i olika färger. Så att vi vet vem som gjort vad. Figurerna kommer nog bli enfärgade i min killes färg.
Jag funderar över det lite.
I min egen familj hade det varit tvärtom. Min mammas färg hade helt dominerat eller tagit över figurerna. Hon hade utklassat pappas färg på direkten. För hemma hos mina föräldrar gör min mamma allt.
Nu, hemma hos Love och mig, gör han allt. Och jag tycker att det  är ganska okej  inte bara för att det betyder att jag kan ta mer tid till mitt funderande och mitt skrivande. Till mitt ego. Utan också av den anledning att min kille bär oket få andra män burit.

Eftersom kvinnor så länge gjort allt, tycker jag att det  är okej att min kille gör allt nu. Han får väga upp helt enkelt. För andra mäns misstag och lättja. Själv lägger jag upp fötterna på soffbordet och knäpper händerna ovanför huvudet. Det brukar min pappa nämligen också göra och det känns ganska gött. Och så tänker jag att jag ju faktiskt brukar vara den som städar hos våra fåglar i alla fall. Och soffan är ju så skön.

IDAG ÄR EN ANNAN DAG ÄN IGÅR, OCH IMORGON KANSKE JAG GLÖMT IDAG

”Vi får ta en kaffe” säger hon
”Ja, kanske det” säger jag.
Det är inte mycket mer med det.
Jag är inte så intresserad av att umgås tänker jag.
Eller snarare: jag är inte så intresserad av att engagera mig.
Men det stämmer ju inte. Det är jag ju visst det, i alla fall oftast.
Jag läser bloggar och tittar på bilder. Undrar vart i allt det här jag själv tog vägen.
Om någon glömde mig, eller om jag bara själv inte längre tar någon plats.
Men det stämmer ju inte. För det gör jag ju.
Jag lever mitt och du lever ditt.
Det låter som en låttext det där. Tänker jag.
Man tänker sitt.
Ja, så är det i alla fall.

TILLBAKABLICK

Här är vad jag haft för mig det senaste. Mest djur, radio och Liseberg.

NÅGRA DAGAR ELLER SÅ

Love fick ett gäng kameror av Gunnar, som ärvt dem av sin bror.
Och jag hittade en pryttelhylla för en 20-lapp på loppis.
Jag har använt 5-kronors fyndet från Degerfors.
Hittade äntligen en kruka stor nog att härbärgera hela apelsinträdet.
Och så har jag beundrat min favvolampa. Den har några år på nacken, men när vi flyttade tog jag isär den och skrubbade rent det, det visade sig att flickan stod på en grön äng och inte på en brun parkering, så skitigt var det innan tvätten.

PRESSBILDER OCH DILLON FRANCIS

Iförrgår tog jag pressbilder (här kan vi dividera lite, jag har ju fått göra det här för att jag her en bra kamera+är ihop med en av dem+de har inte råd med att någon annan ska göra det. Jag är ingen fotograf) för Mat med Boys som sköter köken på Knarrholmen.
De blev såhär:

 

CIGARREN I GÖTEBORG

Lustigt att det är just det som googlar för att ni ska hitta hit. Det är nämligen där min kille oftast sitter och jobbar. Nu till exempel är det just det han gör, han sitter där och jobbar. Vill ni kan ni gå förbi, speciellt ni som inte känner honom och hälsa, det gör honom nog förvånad. Han har mustasch, så ni vet lätt vem ni ska gå fram till.
Annars då? Jo, tack, ostkakan var god. Nu funderar jag på att äta något annat. Eller kanske sova. Jag har ont i huvudet igen. Det har jag nästan alltid. Psykologiskt sa läkaren och jag nickade. Det var efter att hon lovat att det inte finns någon tumör där inne. Jag hade ju oroat mig för det ett ganska bra tag. Det vore just mig att gå och få en tumör. Eller så vore det inte det. Ju mer jag tänker på det, ju otroligare är det. Jag verkar vara oövervinnerlig kroppsligt, jag har aldrig brutit ett ben, inte varit svårare sjuk än en 8 veckors lång lunginflammation, kräksjukan, eventuellt svininfluensan och en blindtarmsoperation.
Åh nu pladdrar jag igen, antagligen för att jag är ensam. Jag måste bli pyssligare. Eller ha mindre ont i huvudet bara. Så att jag orkar göra mer.

DEGERFORS OCH ANNAT