HEJ MALIN!

Nu kommer det ett brev till dig här, och du kanske undrar varför jag skriver det här, vi pratar ju om det ofta, du och jag, människor som lever genom sina bloggar och har olika liv i bloggen och i verkligheten. Hursomhelst, så skriver jag det här för att jag vill att hela världen, i alla fall de som läser dethär, ska veta hur mycket jag gillar dig, och hur mycket du betyder mig. Och vad du kommer saknas mig när du åker till Bergen.

Det finns få dagar som jag varit så glad som två dagar. Samtidigt har det varit så att jag har bitit mig i tungan lite, för mitt i alla lycka har jag känt ett stung av något annat. Saknad kanske. Eller bara oro. Vilka de två dagarna är? Jo, den första jag tänker på är när Daniel och du liksom blev ihop på riktigt. Jag var så glad. Så glad att jag ringde Rachel och hon utbrast ”nu kan man ju börja tro på kärleken igen” precis så var det. Samtidigt så tänkte jag. Nej, nu kommer Daniel stjäla en massa tid från mig. Från dig och mig. Den känslan hade jag i några sekunder. Sen försvann den. Och istället infann sig ett leende någonstans i mitt ansikte, antagligen på läpparna. Dag två då? Jo, det är dagen då jag fick reda på att du kom in på dendär konstskolan i Bergen som jag inte har koll på alls. Då föll min värld lite. För tre år är en evighet och jag tänker att allt kanske kan förändras. Vi kan bli andra personer. Träffa nya människor, bestämma något, byta väg, ångra oss, ja, vad som helst. Men samtidigt tänker jag att det är det häftigaste som hänt oss. Vi har båda gjort någonting som vi verkligen velat. Och det tror jag är viktigt. Eller jag vet att det är viktigt.

Förra året när du fyllde år skrev jag en sång i mitt kök till dig, jag minns hur jag satt på bussen och rimmade. MALIN-STALIN. Det slog mig först senare att du är långt mycket bättre än 10000 gånger bättre än Stalin, men du vet hur det är med låtar, man skriver det som låter bäst. Huvudsaken är ju att det gick fram hur mycket jag gillar dig. Och vad du betyder för mig.

Vissa dagar tänker jag på den dagen i Lidköping när jag träffade dig först. Jag minns min gröna luvtröja och mina svarta manschester-jeans och jag minns hur jag kippade efter andan när jag såg dig. Och jag minns hur vi fnissade och hur mycket kaffe vi drack och jag minns hur vi chattade på MSN och att du kallades för Hiroshima. Och jag minns att jag i hemlighet började kalla mig för Nagasaki, trots att jag inte var i närheten av att vara ett bombnedslag. Och så tänkte jag på kvällen när vi möttes och gick på Sverrirs födelsedagskalas. Jag minns hur jag då ångrade att vi inte bestämt oss för att träffas innan. Och jag minns en lunch vi tog och hur jag kände att jag kunde prata med dig om allt. Och att jag ville att det aldrig skulle förändras. Jag minns att jag tyckte att du lite såg ut som en katt och att det var vackert. Och jag minns hur vi satt mitt i natten utanför stugan och tittade på stjärnorna och han Lasse, du vet, var med också. Och vi spelade Maffia.

Det har gått ett tag nu, snart två år, två år av dagar som gått då jag aldrig, inte för en dag, inte tänkt på dig, tänkt att jag ska ringa, ringt och sen efteråt suckat lite och tänkt att jag har sån tur.

Av hela mitt hjärta och hela min kropp, och blod, och stoftet inuti mig önskar jag att vi kommer sitta under en filt så många fler gånger i våra liv och lösa korsord, spela kort, eller utmana varandra på Bejeweled att det inte finns dagar att räkna. Biljonerstriljoner eller något sånt kanske. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att det inte blev någon sång. Det blev dethär. Ett brev om dig. Till dig. Från mig. Grattis på födelsedagen!

Och sist, en sak jag skrev till någon annan en gång, men som jag önskar var till dig.
From the beginning, towards the hopefully never coming end.

PERSONER JAG GILLAR ATT CHATTA MED OCH LITE VARFÖR

Sverrir, för han pratar så mycket om kött.
Alexander för att han svarar även om han sover.
Hanna för hon svarar alltid med gulliga smeknamn och gör hjärtan och sånt.
Oskar för han är så rolig och skickar en massa konstiga bilder och är så smart för han fattar hur alla killar tänker och förklarar när jag tänker fel.
Anna för hon är lika hopplös som jag och pratar killar och blommiga overaller och kaniner och annat som jag gillar. Och så har vi hånglat med samma kille men det spelar ingen roll för jag bryr mig inte om det och inte hon heller.
Evelina för hon kan skriva okej, och så bryr man sig ändå inte för man vet att det inte bara är ett trött okej, utan verkligen ett okej.
Marcus för att han hittar saker på google så fort och för att han stavar fel en gång och säger att det var för att han sovit.
Madde för att hon skriver på samma sätt som jag och också är supersnabb.
Britta för hon är min minipsykolog trots att hon bara gått en termin hittills.
Magnus för att han förstår när jag skojar och kallade honom för Sanches och för att han är smart och förstår sig på kärlek trots att vi inte förstår egentligen.
Malin för att hon också älskar skype och liksom skickar bilder med photobooth och är som jag på alla andra sätt också och för att hon är min bästaste vän och jag hatar att hon ska flytta till Norge.

Nu har jag säkert glömt någon, men så är det. Huvudsaken är att jag älskar att chatta. Åh det är min bästa grejj känner jag nu. Gud vad roligt det är. Chattelichatt!

EN FILMINSPELNING SENARE

Är jag hemma. Och pustar ut. Vi hade fotbollen i bakgrunden och Pyret var världens stjärna. Blickstilla satt hon. Nu är det fotboll igen och jag ska dricka saftsaftsaft. Det är mitt absoluta favoritnöje har jag kommit fram till. Att dricka saft. Och så var jag på mappvisning också, det var så himlans trevligt och intressant att jag inte vet vad.

HEJ OCH FÖRLÅT

Ibland är man allt bra dum alltså, som när det händer så mycket att man inte hinner eller tänker på att bry sig om någon annan än sig själv. Jag skäms över det nu.

Så jag går tillbaka och tittar på hur det var när jag inte var så egoistisk. Och hoppas att hon tänker på hur mycket jag tycker om henne.

Etthundraåttionio. >Sen var det Mäklarna vetni, skitbra serie, jag är med i den. Jäääävligt roligt.< Han ser ut som en gris. Mannen som sitter i röd kavaj i skinnsoffan. Malin och jag tittar på honom med förakt och jag kan se i hans blick att han mer än gärna velat ligga med henne. Han frågar om vi är syskon. Hans ultimata fantasi är antagligen att ligga med två mörka systrar. Vi är inte systrar.

Tvåhundrafyrtiotvå. Malin och jag har bestämt att om jag måste börja med cellgifter och strålning ska vi inför kameran raka min skalle. Och så ska vi klippa ihop det och så ska det bli en film. Fejkade självmord på Konstfack- släng er i väggen.

Tvåhundranittiofyra. Malin sitter på golvet och bygger. Hon bygger mycket Malin. Jag sitter bredvid och skriver. Så det smattrar. Jag hoppas att alla de kultiverade på hennes målarskola förstår att jag skriver något viktigt. Att jag inte sitter på Facebook och chattar utan att det är något verkligt. Ett testamente. En generationsroman. Det är jag som är geniet.

Fyrahundratolv. Jag vill bli lycklig nu. Åh Malin vad lycklig jag vill bli.

Fyrahundratrettiofyra. Det finns små vittnen om att allt inte är som det ska. Små små saker som berättar att någonting inte fungerar. Det var aldrig någon som ville vara som jag i lågstadiet. Eller i mellanstadiet. Eller i högstadiet. Rachel ville vara lite som jag i gymnasiet. Men mer blev det aldrig. Det är därför jag tycker det är skönt att vara lik någon nu. Det är därför jag kopierar och försöker. Det är därför jag anstränger mig. Och det är därför jag ibland kanske hittar på. För att passa bättre in. För att vara mer lik dig. Förlåt mig Malin.

Femhundranio. Inför Malin skäms jag inte för något. Men jag vaknar och föraktar mig själv varje morgon.


Resten kan ni läsa först den 10de augusti.

ETT LITET HEJ TILL

Jag tänkte fortsätta försöka hålla kvar er som kommer från Sandra, så att ni slipper kastas in i mina konstiga skriverier om New York och Arvidar och Felipisar.

I vanliga fall bor jag alltså i Stockholm, på Söder, i en ganska stor etta som jag älskar över allt annat på jorden, den har en balkong med såntdära fuskgräs på så att jag kan låtsats att jag är ute på landet egentligen, trots att det är mitt i stan. Jag går min sista månad på Berghs nu, jag ska bli copywriter. De senaste dagarna har jag drabbats av en backlash, men jag tror att det kommer tillbaka. Jag älskar att komma på nya saker. På riktigt. Hemma har jag också mina favorit saker. Jag har väldigt många saker faktiskt, jag har ett helt vindförråd också, fullt med saker. En gång råkade jag låsa in nycklarna till förrådet i förrådet. Då fick jag tillverka en mojäng för att dra ut dem. Den mojängen tillverkade jag av: en galge, en sopkvast, lite tejp och en klädrulle. Klädrullen använde jag mest för att få mojängen att se lite rolig ut.
Så, jag då alltså, jag är 22, ganska snart 23, det gör mig stressad. Det gör så att jag börjar oroa mig: borde jag inte ha barn snart? borde jag inte ha pluggat klart snart? borde jag inte vara överlycklig snart? borde?borde?borde? Så istället för att oroa mig sisådära jättemycket gör jag andra saker. Som att spela fotboll. Mitt korpenlag heter FC Afrika och vi ligger i en division väldigt långt ner. Nu kanske ni tänker att jag måste vara den enda vita tjejen i det laget, men icke sa Nicke. Vi är alla vita medelsvenssontjejer.
Mer då? Jo, jag har några vänner som jag gillar, och några som jag inte gillar, just nu är jag mest i skolan, så då får man prioritera lite annorlunda. Men det leder också till bra saker, som att man hittar kompisar. I skolan har jag hittat Felipe och Arvid. Och några andra. På annat håll har jag Malin, och Evelina, och Jonas och Britta och ett gäng andra. Alexander. Ni kan titta bakåt om ni vill veta mer om mina vänner, jag skriver ganska mycket om dem. Hanna tillexempel. Henne skriver jag en massa om, det är mest för att jag gillar henne så mycket, men samtidigt skäms lite för att jag gör det, för vi har inte känt varann så länge. Jag tänker ofta >kan du verkligen gilla henne så mycket? ni känner varann knappt!<, men oftast så struntar jag i det och bara kör på. Hanna bor i San Fransico nu. Hon har en blogg.
Annars då? Jag hatar byxor. Jag har nästan aldrig byxor. Idag har jag byxor. Det känns konstigt. Men jag har det. I alla fall. Oftast har jag klänning.
En gång var jag kär, jättejättejättekär. Han var så fin och hade ett födelsemärke i ansiktet. Det tyckte jag väldans mycket om. Jag tycker fortfarande om honom, men jag har slutat fantisera om att han ska ångra sig och sitta i min farstu mitt i natten. Man kanske skulle kunna säga att jag kommit över honom.
Jag föddes i Göteborg. Jag gillar Göteborg, men Göran, som är en av mina finaste vänner, beskrev det bra. Jag växte ur Göteborg. Han tyckte aldrig att min flytt var konstig.
Jag samlar på kontaktannonser, jag älskar att läsa dem på söndagsmornarna. Jag älskar söndagsmornarna. Förra söndagen var helt fantastisk faktiskt.
Det är allt jag orkar skriva just nu. Ni kan få några bilder på mig och på annat som jag gillar.

Dethär är min profilbild på Facebook, det är många som gillar den bilden, mest killar, jag tror att det beror på att jag ligger i en säng. I herrskjorta. Och knästrumpor. Jag har glasögon på riktigt. Men jag ser utan också.

Här en en bild från ett kalas jag hade. Jag älskar att ha fest. Det är det roligaste jag vet.

Och här är från skolavslutningen. Jag sitter bredvid Elsa. Och Hampus står bredvid mig. Vi är och sjunger kareoke.

Dethär är Malin, vi brukar lösa korsord.

Och här är hos Rachel. Jag gillar det fotot. Det är tagit med en Olympuskamera jag köpte för 20kronor på loppis.

Berätta nåt om er själva vetja!

VAD ÄR DET SOM GÅR OCH GÅR OCH GÅR MEN ALDRIG KOMMER TILL DÖRREN?

Idag var det vi. Herregud vad vi gått alltså, ni förstår inte mina vänner, vi har gått över hela stan!

Efter ett lite sent uppvaknande åkte vi med tunnelbanan in till Canal och mötte upp Malin, det var fin för vi skulle inte ha setts på så himlans länge annars, sen gick vi och åt mat och sen promenerade vi runt och runt och runt. Vi hamnade på Beacons och jag köpte ett par sprillans Coverse för 16.25, det var ett kap tycker jag. Jag har dem på mig nu. Och nu väntar vi på att det ska bli kalas.

Ni får några bilder att titta på så länge, egentligen vill jag bara sova, men det går inte riktigt just nu.


Här är vi på bron över från Manhattan till Williamsburg.

Och här är mina vapendragare på bron.

Malin på bron

Arielle på tunnelbanan

PERSONLIGHETSFÖRÄNDRING 2.0

Idag har jag gått och gått och gått. Fatih och jag gick säkert en mil. Sen gick jag och mötte Azra. Sen tränade Malin och jag. Vi gick också. Så nu är benen som spagetti och jag har precis skrivit en text. Nu ska jag översätta den texten till svenska. Och sen ska jag skriva ett brev. Ett riktigt brev. Och förklara lite. Berätta något. Inte ursäkta mig. Men öppna mig.

Det är jag dålig på. Det och sanningen.

Och så är jag lite ledsen. Eller melankolisk snarare. Imorgon ska jag sitta i en studio och prata. Det ska bli roligt. Nu ska jag sova.