DAGAR SOM GÅR

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre veckor. Tiden går så fort. Vi gör så lite, precis som det är meningen. Stickan är på förskolan som mest tre dagar i veckan, tisdag till torsdag klockan 9-14. Annars är vi hemma. Skrotar runt, tittar på regnet som slår mot rutan, för fy vad det regnat, och är det uppehåll kostar jag på mig en kaffe på trappan.
Processed with VSCO with hb2 preset
Det ger mängder av tid att fundera, mest kanske på den där mössan jag aldrig stickar klart åt bebisen. Som ett tecken. Den gör sig påmind. Jag borde. Är det för att jag är så nervös den här gången, eller är det på riktigt för att jag inte har tid.
Förlossningen kommer närmre varje dag. Det betyder också att tiden med Stickan krymper. Så jag håller honom hemma ibland, en extra dag där och då, för att bara vara vi. Ligga på soffan och vila. Snusa i hans hår. Ta ett bad mitt på dagen. Gå genom skogen på vägen hem. Cykla för att handla lite extra länge och låta honom inte bara köpa en utan två croissanter, eller som han säger ”sang!”.

Snart är vi fyra i vår familj. Precis som när jag växte upp. Det är en svindlande tanke. Att vår enhet växer och blir stadigare. Att Love och jag allt mer blir ett.

Och vet ni, det är nu, precis nu, som jag inser hur jag längtar. Jag längtar efter oss.

VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

NU DJUPANDAS MAMMA

Medan barnet äter tamponger, bjuder hunden på majskrokar och river ut allt ur de (tydligen barnsäkrade) lådorna djupandas jag. 

Och som ett brev på posten (på riktigt låg den i brevlådan idag när jag skulle tråka efter kuponger på blöjor) fick jag idag Charlotta Lannebo & Ellen Ekmans (Lilla Berlin) första bok om Olle & Bolle och deras mamma som djupandas, sätter ungarna framför paddan, tar ut dem i bilen för en lugn stund och ställer sig på en iskall balkong för att pusta ut. 

Så skönt med något bortanför det fluffiga härliga De flesta andra barnböcker förmedlar, utan istället en bok att (visserligen inte än) kunna samtala över. ”Olle & Bolles mamma behöver också lugn och ro och får dåndimpen ibland”, precis så kommer jag säga om två år när Styrbjörn är lite mer intresserad av samtal än att äta tamponger. 

Tills dess djupandas jag och låter köksattiraljerna ligga kvar på golvet ett slag till. Lite stök har inte skadat.

HEJ FRÅN SJUKSTUGAN

Det må se mysigt ut, men de senaste dagarna har varit en pers! Efter att Stickans lite traumatiska entré i världen har vi varit välsignade (oj Let’s go all HejSonja!) från sjukdom och baciller. Men självklart var det så dags nu, denna månad som plötsligt bytt namn från februari till vabruari. 

Nu hostar vi ikapp och varje gång Stickan somnat av ren utmattning så nyser självklart jag och väcker honom. Som plåster på något slags sår la vi våra sparade pengar på en Apple TV, så nu sitter vi här, parkerade under filtar i soffan och läker. För hur hemskt jag än tyckte att tjejen i akutens väntrums ”åh det gör ont i mammahjärtat” var så är det ändå så, det värker i mig när Stickan hostar, när slemmet samlas och är svårt att då upp, när han tappat andan och blir alldeles röd av ansträngning. När han skriker sig till sömns för att halsen gör ont och när febern återigen tickar upp över 40 grader. 

Jag har kommit i kontakt med en ny sida av mig själv. Den hariga mamman. Mamman som åker till akuten med vad som visar sig inte vara något annat än en sjuhelvetes förkyldning. Men det får vara så, försöker jag intala mig. Det är så här med förstfödda, försöker jag tänka. Jag är inte en hemskt feg mamma, försöker jag inse. Det handlar bara om att lära sig. Och inse att en har ett mammahjärta.

HORAN OCH LUCIAN

Vi vaknar självmant tidigt i vår familj numera. När klockan är sju är vi i regel redan ganska pigga, sitter i soffan och tittar på Gomorron Sverige. Styris ligger och tar igen sig, Stina har krullat ihop sig och jag har satt mig i skräddarställning och vikt upp datorn. De senaste dagarna har jag jobbat med ett och samma blogginlägg. Förlossningsberättelsen. Det kanske kommer, eller så gör det inte det. Men just nu har annat tagit mitt fokus. Horor och Lucior närmare bestämt.

Jag hör hur Dalmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Han kollar in i kameran när han gör det och runt omkring skrattas det. Jag slungas tillbaka till skolåren. Det totalt medvetna i att trycka ner någon och ett gäng som står bakom och skrattar. Allra oftast handlar ju såna här yttringar om kultur. Det är acceptabelt att kalla Annika Strandhäll för hora, precis som det verkar vara okej att skrika hora på läktaren när vi kollar fotboll eller när en inte gillar en tjej av valfri anledning.

Det är inte mer än rätt att Dalmon Haffo får gå, men saken är att Thomas Tobé måste rensa mer. Han måste ta tag i puckona bakom, de som skrattar, Dalmons kollegor. De som inte direkt ifrågasätter vad fan han håller på med. De som inte går fram och inför kameran säger emot honom.


När jag just den här morgonen går igenom mina mail hittar jag ett från Åhléns. I jakt på rabatter och erbjudanden sprättar jag numera upp varenda kuvert och läser varenda mail direkt. Mitt i all hopplöshet inför män som öppet kallar kvinnor för horor knockar Åhléns mig. Kanske är de en del av Forsman- och Bodenforssamhället och den nya medvetna reklammakandet, men faktum kvarstår: det ser ut att vara en pojke med kort hår som dessutom är rasifierad som får lov att vara Lucia. Det är framtiden. Den är här. Jag jublar. Mina amningshormoner gör att det kommer en tår. Min son kommer kanske kunna vara pepparkaka, Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller snögubbe eller något annat passande för säsongen. Kanske kommer han få välja själv. Och det är just bilder som den här som kommer göra det möjligt. Normaliserandet behövs. Oavsett vem som är avsändaren.
Samtidigt väntar jag på mobben. Erik Almqvist kan ju inte bara kalla kvinnor för horor utan att få något kännbart straff utan hela hans svans kan välta ett helt Lucia-tåg bara för att Lucian inte är vit och blond.

När det sägs att det politiska klimatet har hårdnat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, det råkar nog bara vara så att det fastat på film först nu. Vi glömmer plötsligt hur grisar kallas för judesvin i en ”rolig” historia hos SD och hur det är helt okej att kalla valfri kvinna för hora på Kungsgatan i Stockholm och sen hämta ett järnrör. De som sa sig vara moderater när jag växte upp hade inget problem med att kalla någon för hora och på skolgårdar runt om i Sverige kallas mängder av människor för horor dagligen.

Var och en skäms för sig själv, brukar min mamma säga, men det gäller bara pinsamma mammor för faktum är att när du infinner dig i ett sammanhang har du en skyldighet att ta avstånd från idioti, rasism och förtryck.

När din kollega kallar kvinnor för horor ska du inte skratta med.
När din kollega tycker att inga andra än vita flickor ska få vara Lucia ska du säga åt hen.
Det är ditt ansvar. Och gör du inte det borde du få sparken du med.

PÅ PAUS

Efter några veckors paus här och i livet börjar jag efter att idag ha varit ute på en halvrask promenad i Skatås känna att jag är tillbaka.

Att få barn sju veckor tidigt har varit en pärs. Omtumlande och stressigt, oroligt och ångestdrypande. 

Vi fick stanna på neonatalavdelningen ett tag, har varit inskrivna i hemsjukvården sen dess och försökt komma underfund med både Styrbjörns liv och vårt nya.

Mitt i allt förlorar våra vänner sitt barn och vi fastnar i en oro vi aldrig känt på innan. Vi tittar så att han andas varje minut. Skrämmer honom ibland bara för att se honom rycka till och drar ibland bort hans filt av samma anledning. Det känns som om att vi kämpar mot klockan. Rädslan över att han skulle dö i magen har ersatts med en skräck att han ska dö utanför. Kanske är det bara så här det är att vara förälder tänker vi. Eller så är det någonting annat, övermänskligt.

Men Styrbjörn är stark och mår bra, det är bara mamman det är fel på. Redan på sjukhuset fick jag skrivas in igen och få dropp med vätska, jag var så uttorkad att jag rörde mig långsamt. Och när jag kom hem lyckades jag med att få inflammation både i snittet och i kroppen min. 

Ibland går jag runt på paus och bara väntar på att någonting mer dåligt ska hända. Kuratorn på Östras ord ”försök att njuta” ekar i huvudet, min mamma påminner oss om att lukta på honom. Och det gör vi nu när alla slangar och sladdar är borta och han inte längre luktar plast och sjukhus.

Imorgon skrivs vi ut från sjukvården. Då börjar livet på riktigt och Styrbjörn blir 37 veckor (4 ute i världen) och ansvaret ligger helt på oss. Det är svindlande. Han är vår. Och han lever. Nu ska vi lukta och njuta.