VECKOMATSEDELNS UPPGÅNG OCH FALL

Jag har gång på gång tänkt att vi måste börja matplanera bättre. Det är där jag tror att vi gör våra största synder mot miljön. Utan planering slängs det mer, och utan planering går det mer pengar för att vi jämt bara blir sugna på saker, och inte riktigt har någon framförhållning i det hela.

Så den här veckan, vecka 36, får bli sista veckan utan plan. Och funkar det inte den här gången heller, då kanske vi får gå över till någon matkasse. Kanske att vi borde börja handla på nätet, fast då kan vi inte handla på Lidl längre, och det är utan tvekan min bästa affär. Maken till mängder av eko-val har i stort sett bara Konsum.

Ska vi försöka göra det här ihop? För något år sen fick jag mängder av tips från vänner om bra middagar. Kanske att det passar sig att göra det igen. Vi trillar lätt ner i vanliga-vardagen, med korv stroganoff, pasta bolognese, pizza, broccoli-pasta, linsgryta, potatis- och purjolökssoppa och så vidare och så vidare (rätterna med köttiga namn är vegetariska, köttet utbytt mot olika substitut). Kanske är det därför som veckomatsedeln faller i vår familj, att repertoaren är för liten och fantasilös?

Jag tänker att jag det närmsta ska göra en variant av de här Zucchini-biffarna för vi har två gigantiska zucchinis hemma som min moster odlat, den här pizzan jag förut slängde ihop lite när som men plötsligt glömt av och någon typ av chiligryta.

Posta gärna ditt bästa vardagsrecept i kommentarerna!

JAG ÄLSKAR FORTFARANDE ATT AMMA

Det är inte ofta jag skriver för att click-baita, men så hittade jag att t av mina fem mest lästa inlägg handlade om stigmat amning, så jag tänkte, vad sjutton, det är väl bara att skriva lite till. Eftersom jag börjat jobba har ju också amningssituationen förändrats.

När jag började räkna ner på riktigt tills dagen då det var dags att börja jobba var det som att Stickan förstod, plötsligt skulle hans mamma inte vara hemma och då inte heller hans bröst. För där är vi. Att de mer eller mindre är hans. Men hur som, de där sista dagarna hemma gjorde han ingenting annat. Det var huvudet i urringningen så fort vi satt still, att han dessutom själv kan lyfta eller dra ner min tröja har inte gjort det lättare direkt. Han stod i duschen när jag tvålade in honom och likt en kalv skulle han amma.


Och mitt i alla dessa ensamma funderingar hittar jag återigen till Elsa Billgren, inte så konstigt kanske då våra barn är födda ganska samtidigt, och tydligen ammar de också. För att de inte vill sluta. Och just det får mig att fundera: varför är det så jäklar krångligt det här? Och det slår mig, efter ett tags funderande att det med största sannolikhet beror på att alla lägger sig i så.
Att mammor/mormördrar liksom tänker att det är helt okej att säga att ”ja, men nu är det väl ändå dags att släppa mamma fri” eller att gäster och bekanta storögt frågar ”ammar du fortfarande?” eller de härliga som ba ”åååh jag ammade tills mitt bar var tre”. Valet att amma offentligt har självklart öppnat upp ett gäng dörrar till de här diskussionerna, de flesta verkar tänka: gör hon det, får hon prata om det. Men det är samtidigt så konstigt för inte tudan pratar någon om näspetning, skrevklining eller höga kroppsljud bara för att någon gör det. Nej det förpassas till saker-vi-är-tysta-om-facket. Varför kan det inte vara så med amning? Varför måste både Elsa och jag känna att vi drar oss för amningen av rädsla av vad andra ska säga? Jag kan verkligen dra mig för att amma, men ska jag göra det får det ju vara av anledningar som att jag inte vill, jag orkar inte, pattarna bara gör ont, eller att jag helt enkelt har fått nog.

Jag blir liksom så otroligt provocerad av att andra känner att det är okej att diskutera, först hetsas mammor till att amma av BVC, sen är det plötsligt tvärtom ät mat! tre mål om dagen! sluta amma! sluta nattamma! ge inte flaskan! låt honom skrika! Allt jag vill är att få ett lugnt och stabilt barn, ett trygg individ som vet att båda hans föräldrar, och några till runt omkring alltid kommer att finnas där. Att vi kommer göra allt vi kan för att allt ska bli så bra som möjligt. Om det då blir att amma lite innan läggning, vem tusan är någon annan än vi att lägga sig i?

RECEPTBYTARDAGS!

För oss blir den här veckan vår andra vardagsvecka, Love har börjat jobba igen och jag är hemma med Stickan och Stina, om två månader ska jag börja jobba igen, men fram tills dess tänkte jag vara den bästa av partners och försöka ha lagad mat hemma lite oftare än vad jag haft det senaste. I semestertider blir det så vansinnigt svårt tycker jag, att komma ihåg att laga, laga tillräckligt till lunch dagen efter och att det dessutom ska passa oss alla tre.

Men min inspiration är på noll. Eventuellt till och med på minus.

Kanske finns det någon annan som känner som jag, att den här vardagen kom lite väl snabbt på och att det inte riktigt är greppbart. Så jag tänkte att vi skulle byta lite recept med varandra!
På Facebook delade jag med mig av mitt bästa snabbrecept på smördegspizza. Och det finns några fler här. 
Men bäst med receptbytardagar är ju andras recept, igår fick jag en hel veckas matlagning. Vi inleder med blomkålstacos.

Linnea skickade mig den här one-pot-pastan.



Deborah tipsade om en bönlasagne.


Gaia tipsade om allt på Sweet Paul Mag


Ida tipsade om rainbow power salad


Och även Chrispy Cauliflower Tacos

 

Isabelle har delat med sig av en mustig gryta.


Och en härlig pasta

Jag tycker att vi ska fortsätta med det här, posta ditt bästa recept på vegetarisk drömrätt i kommentarerna! Och berätta gärna om du lagat något av ovanstående, vad du tyckte och om du förändrade något! Sharing is caring som Sunfleet lärde oss på Way Out West.

AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT

Genom Sverige far vi, bilen full av klänningar jag kommer välja bort till förmån för en kjol och blus. Det mest amningsvänliga jag packat. För ammar, det gör vi än.

Det finns få saker som jag tänkt så mycket på som amningen. Få saker jag tyckt varit lika praktiskt också för den delen. Och mina bröst har aldrig sett så mycket solljus som dessa tio månader. Men det är inte utan funderingar och huvudbry, och några bett i bröstvårtan. 

Nu det senaste har jag känt allt mer att jag ”måste sluta” mest för att BVC pratar om tre lagade mål mat _hela_ tiden. De där tre lagade målen får mig att känna mig värdelös. Vi löser inte tre lagade mål mat hos oss, Stickan vill inte äta burkmat, han vill gnaga lite på det vi äter, men helst vill han bara få amma, och få lite välling morgon och kväll. När vi är på BVC frågar de om maten, och jag, som tidigt bestämde mig för att inte hymla, inte ljuga, säger som det är: han vill inte äta riktig mat. Vi provar och provar, men han vill inte. 

Barnet som helst bara vill stå upp växer, och lika mycket som han växer, växer mitt dåliga samvete. ”Det vore ju bra praktiskt om han ville äta mat ändå” tänker jag nästan verka dag, och langar upp patten var som helst. Som på torsdagens fotografering för Tidningen Skriva. Eller på parkbänken mitt i löpspåret. Där tampas jag, mellan bröstet och maten, och att då få läsa Elsa Billgrens blogginlägg om att amma länge är inte bara skönt, det är rent ut sagt nödvändigt för samvetet och kvalen. 

I grunden är amningen egoistisk. Jag vill amma Mitt barn. jag vill förse Mitt barn med näring. Jag vill knyta an till Mitt barn. Jag vill trösta Mitt barn. Jag jag jag, mitt mitt mitt. Att flaskmata och därför dela mer på ansvaret är inte bara mer jämställt, utan mindre egoistiskt. Jag komma på mig själv med att rättfärdiga mitt ammande med att jag behövde ammandet för chocken av att få ett sånt litet barn i en tid då barnet inte skulle kommit. Och det stämmer ju. Men det är inte heller någonting som egentligen behöver rättfärdigas. Lika lite som den fortsatta amningen behöver rättfärdigas. Men samtidigt hör jag hur andra mammor säger att de också fortfarande ammar med mer än ett uns skam i rösten, vi går alla ner i tonläge och volym när vi erkänner att tio månader efter barnets födelse är vi fortfarande ammande mammor. Vi berättar hur BVC tjatar om fast föda. För efter BVC’s genomgående tjat av vikten avamning, efter dagar och nätter av kämp och slit för att få amningen att fungera, så ska vi inte längre fortsätta. Som en av de andra mammorna sa, lite tystare såklart, nu när det väl börjat fungera och de slutat tjata om att jag ska amma tjatar de om att jag måste sluta.    

Jag försöker tänka att, Little Britain-sketchen till trots, finns det otroligt få vuxna män som (enbart) livnär sig på bröstmjölk och amning. Det är som med barn som sent blir stadiga i nacken, inte många vuxna saknar total stabilitet i nacken, nej, det kommer när det kommer. 

Och fram tills dess är det väl bara att framför allt jobba på det dåliga samvetet, för det blir ingen unge mätt av.
PS! Jag vet att stigmat kring att inte amma är hemskt stort, och jag tror att varje familj gör det bästa för dem. Och att ingen, ingen, därför ska lägga sig i deras val av matningsmetod. 

VECKANS VEGO: SMÖRDEGSPIZZA MED POTATIS OCH PÄRON

Hello fellow kamrater!

Efter någon, eller ja, några veckors paus är det dags för veckans vegos återtåg! Vi har vego hela veckan, även Stickan, men har inte riktigt lagat någonting värt att dela med sig av det senaste. En hel del mat i en färg (halloumi med pasta och créme fraiche) som inte ens lovar upp någon som går hemma hela dagarna.

Men igår så, denna fejksöndag, blev det någonting värt att dela både utseendemässigt och smakmässigt. Jag blev bjuden på en liknande förra helgen, och tänkte att det här kan ju inte ta sån tid, och mycket riktigt. Ungefär lika lång tid som ugnen tar att värma upp och 15 minuter för gräddning ungefär.

Smördegpizza!

Du behöver:

Två smördegsrullar

Två potatisar

Två päron

2 dl créme fraiche

1-2 paket fetaost

Lite Saint Agûr från kylen

En skalk parmesan/grana padano eller annat rivbart.

Blanda fetaosten med créme fraichen, ha i svartpeppar och lite salt. Kanske lite färska örter om du har hemma.

Skiva päron och potatis tunt.

Bred ut créme fraiche-röran över degen (som självklart ligger på en varm plåt!)

Lägg ut potatis och päron. 

Strö över lite extra fetaost (du sparade ju lite från paketet) och riven ost. Och klicka ut eventuell mögelost.

In i ugnen på 200 grader och ta ut när det fått fin färg.

VECKANS VEGO : VÄRLDENS BÄSTA IMPROVISATION-PASTA

Plötsligt händer det! Ett fantastiskt recept! Även om jag spridit mina tidigare kulinariska strapatser här, är detta i en klass för sig.

Hos oss gjorde den entré den 21, tre dagar innan lön dag två i veckan då vi bestämt oss för att inte gå och handla en enda gång. (Ny utmaning för behovs-handlare av rang) 

Den störta utmaningen mot matsvinnet tycker jag inte är varor som går ut, jag bakar mer än gärna på sur mjölk, bruna bananer eller lite klumpig grädde, nej det svåra hos oss är alla burkar där du använder ytterst lite åt gången och som sen blir stående för att till slut mögla bort. 

En röd pesto är en typisk sån grej. God i teorin, används aldrig. 

 Så, tillsammans med lök, vitlök, rikligt med finhackad persilja (jag köper storpack eller mycket på lösvikt av bladpersilja, hackar loss och fryser in det sista så det inte blir gammalt. Färskt förvarar jag det i ett glas vatten i kylen) två stänger selleri (köp Lidls ekologiska, håller bra, är billig!) och två vitlöksklyftor steker jag upp lite röd pesto. 

Peppar, salt och socker är sådant som alltid ska användas efter eget huvud, så det får du höfta på. 

När röran fräst ett tag, häll på en tetra krossade tomater (köp mängder när det är extrapris, alltid bra att ha). Sockra lite, blir det för mycket, eller även om det inte blir för mycket häller du över två teskedar kapris. 

Låt puttra och sätt på pastan, spagetti eller sån sär ihålig spagetti blir nog bäst. När pastan är lite väl aldente välter du ner den i såsen. Låt dra några minuter, garnera med basilika. 

Färdigt!

För veganskt alternativ struntar du i parmesanen över det hela. 
Ingredienserna vi lyckades ha hemma:

Röd pesto, kanske 2 msk

Persilja, en näve finhackad

2 schalottenlökar

2 vitlöksklyftor

1 tetra krossade tomater

2 tsk kapris

2 stänger selleri

4 blad basilika

Svartpeppar, salt och socker

VECKANS VEGO : CHILI CON SOYACARNE

Snart, snart, är det den 25e, men tills dess gäller det att maximera kylskåpsinnehållet. Attmaximera kylskåpsinnehållet borde alltid vara en uppgift, för varje familj, men oftast är det ju de där sista dagarna innan lön som får en att faktiskt göra det på riktigt.
Igår blev det en chili för oss, på enbart sånt som fanns hemma.
Vitlök
Lök
Majs
Sojafärs
Selleri
Krossade tomater
Sambal Oelek
Chili
3/4 äpple jag hittade på diskbänken

Fräs lök och vitlök, och chili (alternativt sambal oelek om du inte har chili) tillsätt en önskad mängd sojafärs (jag gillar inte Anammas, men i just den här rätten funkar det, eftersom det tillsätts så himla mycket andra kryddor) och har du något eller några paket taco-krydda hemma kan du med fördel ha i dem, det hade jag.
Låt allt fräsa tillsammans, tillsätt vatten och låt det koka lite, häll över dina krossade tomater, jag valde att ha i två tetrapack, men det funkar lika bra med ett.
Nu tar du i alla grönsaker, har du en stump zucchini hemma kan du ha i det, eller varför inte en snutt äpple som jag hade. Här tycker jag att det egentligen bara är kylskåpsinnehållet som avgör. Även skafferi-innehållet kan avgöra, en burk bönor eller linser hade passat perfekt i, men det hade vi inga.

Låt koka, ju längre kokning, desto bättre.
Servera med en klick creme fraîche och en stump bröd!
Gör du en större sats kan du imorgon servera det med ris, eller hälla över lite grädde och koka ihop till en bra pastasås och servera med spagetti. Återanvändning ❤

PS! Selleri är en sån himla bra grönsak, blir nästan aldrig dålig! Bra att alltid ha hemma.
PS 2! Om din chili börjar bli lite hängig, torka den! Vi har torkad chili hemma cirka alltid, det gör såna här lite oinspirerade dagar mycket enklare!