OM VÄGGAR KUNDE TALA

idag gjorde vi sådär som vi, eller jag, lovat att jag inte skulle göra: börja med allt samtidigt. Vi, eller jag, tog tag i en del av den massiva strukturtapeten i hallen för ett tag sen, och det är ju så härligt när sånt lossnar, men projektet att få det riktigt bra är stort och ganska tungt och ibland behöver en lite avkoppling! Och vad är bättre avkoppling än att riva ut lite skåp för att hitta lite tapeter? Nej precis, ingenting. Så idag har vi burit ner en del av köket på ovanvåningen, allt för att upptäcka att väggen är i ganska dåligt skick och att golvlisterna behöver kompletteras, och ja, att golvet slarvslipats någon gång långt tillbaka. Men! Lyckan var ändå att hitta ett gäng lager (självklart med en hel del struktur) tapet att drömma sig bort bland! Längst in den första jugendtapeten, och över det en otroligt gullig liten rostapet, kan det vara 40-tal?

Hur vi ska göra med det här nu återstår att se, vi funderar på att i framtiden göra något så okristligt som att sätta upp en vägg för att utvinna ytterligare en barnkammare. Vilket visserligen är helt onödigt just nu eftersom Stickan sover kloss an oss i dubbelsängen…

LUCKA 5: JAG I EN HELT ANNAN STIL

Egentligen räcker att att fota mig själv i vilken klädsel som helst just nu. Mina nya jättepattar gör att jag ser ut som, ja, inte mig själv i alla fall.
När vi kom hem från sjukhuset och jag insåg att de fått utföra någon slags halvtaskig brazilian på mig när det var dags för kejsarsnitt och jag såg det, och mina nya stora enorma bröst i spegeln insåg jag att jag numera var en porrstjärna. Borta var plattbröstade vildvuxna jag och hej sa något förföriskt som kunde platsa på reklamplats på Pirate Bay. _INTE_KUL_

Men! Nu till utmaningen idag, att fota sig själv i en helt annan stil. Jag tänkte at eftersom jag numera har en ny stil varje dag, om vi bortser från brösten behöver jag ju också plötsligt använda skjortor för att snabbt langa fram brösten eller blusar och tvådelat. Borta är mina klänningar och byxdressar. Så tänkte jag istället att vi kunde kolla in hur jag såg ut i en annan stil i ett annat liv.

I december 2011 såg jag ut såhär:

Väldigt gullig av mig.

Och i augusti 2010 så jag ut såhär:

I en lånad skjorta i ett ärvt tonårsrum.

Och nu: varsågod att lägga av ett gapskratt:

2009. Vems är glasögonen? Varför har jag _SÅ_ mycket saker hemma? Pappas gamla pyjamasskjorta också. Och igen: glasögonen.

Men jag såg också lite normal ut 2009. Jag hade basker! Men! Jag har också bruna linser! Och planerar i gamla kastruller.

Och så hade jag otroligt långt hår:

Tack och lov att förändring sker snabbt. Eller ja, på sex år i alla fall.

INTE NOG MED ATT TÖNTAR INTE HAR SMEKNAMN, DE LYSSNAR PÅ CELINE DION OCKSÅ.

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

LÅT DET GÅ FORT // NYA LÖFTEN

Istället för att ha nyårslöften, som alla andra, valde jag oktoberlöften.
Gå mot strömmen på ett alldeles intetsägande sätt med andra ord.
Vad jag har lovat mig själv är att jag ska börja blogga igen.
Börja om.

Så det gör jag nu.

Vi renoverar. För att vi ska flytta. Vi ska flytta till ett gult radhus med liten trädgård och altan och vind.
Såna saker som vi önskat oss jättelänge. Plötsligt är det vårt. Eller plötsligt och plötsligt. Det var ju inte direkt plötsligt. Det var efter en gastkramande budgivning som huset blev vårt.

Och där är vi nu. Vi ska fixa köket i lägenheten. Stajla lägenheten. Städa lägenheten. Någon annan ska flytta in i vårt.
Någon annan ska flytta in i vårt hem, hemmet där vi först flyttade ihop, där vi dividerade om fyrkantigt eller runt köksbord, där Evert var valp och kissade sönder vår vita matta. Där någon spydde i hallen på nyår, där jag skrek högt och sen grät när det visade sig att min bästa kompis var gravid. Hemmet som blev så tomt så tomt efter att Evert inte längre fanns mer och hemmet trivts, och levt i i fyra år.
Love säger att han är melankolisk. Jag också. Inga mer ”bara svänga förbi Kino på hemvägen”, inga mer ”ska bara kolla om Emmaus fått in nåt nytt”.
Men det kommer nya saker.
Tills dess ser det ut såhär:
IMG_7139
Låt det gå fort. Jag överhör om trasiga ballofixer och om skåpsluckor som är sneda. Men jag lyssnar inte.

MED DE DÄR FETA LÄPPARNA KOMMER JAG INGEN VART

Till exempel går det inte att bli Lucia. Jag har lagt det på minnet och det stör mig.
Jag vill glömma och ta bort. Radera. Börja om.
Istället sitter jag här och testar hur jag sett ut om de var ännu större.

Varför tar det så lång tid att lära sig älska sig själv, när en kan älska någon annan på en kvart?

2014 AUF WIEDERSEHEN!

 IMG_0842
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Jobbade på TV, och verkligen med TV. Gjorde TV, som på film. Var i en studio, med head-set, intervjuade barn, producerade en litenliten webbserie. Det var otroligt. Som en dröm men jobbigt. Lagade mat på riktigt. Och bakade. Och cyklade till jobbet varje dag, i ur och skur.

Genomdrev du någon stor förändring? Vi målade om i köket och hallen. Och jag bestämde mig för att ”våga vara jag”. Jag blev lite kantstött på köpet, men jag gjorde det. Jag hejjade i jobbkorridorerna varje dag på männsker jag inte kände, jag morsade och pratade och vågade liksom finnas trots att jag inte visste om jag skulle fortsätta jobba där eller inte efter årsskiftet. Och så började jag ha byxor på mig. Det var konstigt men bra för garderobsmöjligheterna.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Inte någon supernära, men jag ser dem på Instagram.


IMG_2764
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?  
Dagarna i juli när vi var i Paris och såg Tour de France. Och 30/11 då jag var med och direktsände Stjärnhoppningen från Friends Arena. Ett sånt jobb.

Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov, alla kvar, ingen saknad.

Vilka länder besökte du? Holland och Frankrike.

Bästa köpet? Något så ytligt som en väska från Dagmar. Den köpte jag åt mig själv när allt bara kändes avgrundstungt och mörkt. Den rymmer allt och är både fin och vardaglig. Och min dator.

IMG_0895
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Han jag är ihop med. Tålamodet och modet han bär. När han provar nya sker, pressar sig själv, orkar för mig skull. Står ut och står bi.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Framförhållning och planering. Jag måste fakturera oftare. Och inte skjuta på saker. Och så skulle jag vilja ha ett skrivjobb varje månad.

IMG_7222
Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrev! Lärde mig bättre franska! Spelade med skivor som Skelettkvinnorna och vanliga kvinnorna.

Vad önskar du att du gjort mindre? Läst skitbloggar och avundades andra.

IMG_2379
Favoritprogram på TV?
Årets Sockerbagare, så klart! Och Gifta vid första ögonkastet. Och Newsroom och The Affair och The Knick. Och och och. Jag har nog aldrig sett så mycket TV och serier som nu. Jag skyller på jobbet.

Bästa boken du läste i år? Utan personligt ansvar och Egenmäktigt förfarande, fast i omvänd ordning då. Fantastiskt bra båda två. Fast jag irriterar mig på Ester, hon får fanimej skärpa sig. Springa runt precis som jag gjorde 2010. Det går inte för sig.

Största musikaliska upptäckten? Love Laos. Han sitter här i arbetsrummet och skrålar och plötsligt kommer det ut en färdig produkt som låter perfekt. Och Jaqueline Ronneklew. Älskar henne.


Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag har ett jobb att gå tillbaka till efter jul! Och att jag fick ett alldeles för stort ansvar, men att jag vågade ändå. Och sen det där med att hälsa på alla på jobbet och inte tänka ”att det inte spelar någon roll eftersom jag ändå inte kommer jobba kvar…”.

Största framgång på det privata planet? Att jag fortfarande är ihop med Love! Det är ju otroligt med mitt humör och våra socialt speciella företeelser.

Största misstaget? Att inte lyssna på mig själv alltid. Inte känna efter och våga tacka nej.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Lite blandat tror jag. Emo-Emerentia har nog varit framme en del och också, även om jag bestämt mig för att lite oftare tänka att det faktiskt inte tjänar något till att sura hela tiden. Även om det är skönt att sura och så, det är ju så enkelt!

Vad spenderade du mest pengar på? Skit. Allvarligt. Nu köpte jag en klänning på REAn och jag lovar verkligen att det var den enda. Nu ska jag köpa två stringhyllor men sen får det fanimej vara nog. Jag behöver inget mer och jag har en garderob med fina kläder som jag bara hittar på att jag inte kan använda.

IMG_8414
Något du önskade dig och fick?
En ljusstake från Svenskt Tenn som jag känt på i evighet och ett fridfullt hem och ett jobb. Och en mycket snällare hund. Det är nog årets vinning ändå, att vi gått från att känna att det inte funkar med Evert och jobba så otroligt mycket med honom, försöka hjälpa honom ur osäkerheten, våga träffa människor, inte få utbrott, kunna ha folk hemma. Nu är han oftast som hundar är mest, även om vi få hålla lite extra koll.

Något du önskade dig och inte fick? Det skulle jag nog inte säga. Den där klänningen på REA från Malene Birger var det sista jag någosin behövde.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Jag var på landet på dagen och sen åkte vi in och åt middag på SMAKA, som vanligt. Nästa år är fjärde året och det betyder tradition. Det är bland de bästa traditionerna jag bestämt.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag inte haft sånt förbannat humör och om jag fått vara frisk hela tiden. Om jag sluppit haft så ont i magen och besöka sjukhuset så mycket.

IMG_0491
Vad fick dig att må bra?  
Att trivas hemma. Att vara lugn och veta att allt ordnar sig. Och det att jag cyklade till jobbet, och om jag inte cyklade så gick jag. Oavsett väder. Bussen tog jag tre gånger från 26/6-18/12.

Vem saknade du? Konstigt nog min farmor, farfar och morfar, jag var för liten när de gick bort att jag har en massa jag velat fråga dem men inte hann medan de fortfarande mindes.

De bästa nya människorna du träffade? En drös på jobbet. Och att jag hittade Fia lite mer, inte någon ny, men mer.

Mest stolt över? Att jag har jobbat och lagt manken till att lära mig något nytt i veckan, allt från något litet till lite viktigare saker. Och att min kille har spelat in en skitbra EP!

Högsta önskan just nu? Att våren ska bli lång och torr och fin och att vi ska bestämma det där bröllopsdatumet som vi skjutit på och att badrummet ska renoveras.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Städa mer. Och tvätta mer. Det är alltid Love som tvättar och jag måste skärpa mig med det. Och springa mer. Och yoga mer. Och göra mig helt oumbärlig på jobbet så att de aldrig kan vara utan mig. Och vara lite mer i Paris ändå!

ATT GÖRA DET EN INTE BRUKAR

Emerentia liten 1

Som att hoppa av en station innan hemstationen på vägen från jobbet. Eller gå en annan väg från affären. 

Eller prata med någon en inte pratat med tidigare. 

Eller söka ett jobb en egentligen inte vågar söka. 

Jag har inte åkt buss idag, har inte varit i affären och inte träffat någon ny spännande person. 
Men jag sökte ett jobb igår. 
Och har ägnat dagen åt att tänka att nu sitter någon och skrattar åt den där ansökan där jag valde att skicka med ett kort av mig själv som barn istället för en bild på mig idag. 
När jag fortfarande vågade klä ut mig, hålla låda, bete mig och inte tänkte efter så mycket. 
Egentligen borde jag kanske ha skickat det kortet till mig själv istället. 
Som en påminnelse om att vara jag. Att hålla fast vid mig. 
Kanske borde jag ha hittat det fotot tidigare, tittat på det mer, hittat personen med pappas farmors hatt, mammas alldeles för tjocka läderjacka och en käpp som gitarr, igen i mitt vuxna jag. 
Kanske är det inte försent. 
Kanske får jag det där jobbet ändå. 
Och får jag det inte har jag fotot i alla fall. 
Emerentia Leifsdotter Lund, en sång- och dansman. 
 Emerentia liten 2