Ikväll gråter jag inte för att min kille inte är här, utan för att så många far så illa och förnekas

Att vara mobbad innebär en kris.
Någonstans, någon gång, inser du att du är mobbad.
Det kan komma år senare, när en psykolog förklarar att du mobbats.
Eller några dagar efter att huvudet tryckts ner i toaletten.

Men någon gång kommer den, krisen och insikten.
För innan dess: förnekelse.

Det finns mängder av anledningar till förnekelsen.
Som att inte ligga sina föräldrar till last.
Som att inte vilja vara ”den”.
Som att inte vara svag, för ingen ska förlora.

När insikten kommit händer det att en vågar prata om det. Det händer att orken att prata om det finns.
Kanske med en förälder, en rektor, en lärare, någon annan vuxen, eller kanske en vän som finns någon annanstans.

Och det är liksom nu det blir så svårt.
Att först ha förnekat det hela, sen hittat fel och skuldbelagt sig själv.
Jag får inte vara med för att jag har konstiga jeans.
Jag har ingen att vara med för att mitt namn är konstigt.
Det är för att jag inte ser ut som alla andra som de skriker efter mig.
Eller för att min pappa inte har något jobb.

Det är ett helvete att komma till insikt om att en mobbas.

Men helvetet kommer över en igen när det förnekas av andra.
Att det inte hänt.
Att det var ett pojkstreck.
Att det egentligen är avundsjuka.

Eller som på Debatt ikväll.
Där en förälder säger till en kille som berättar om tortyr att hon minsann vet att ingenting händer på Lundsberg.
Då gråter jag. För där sitter han, modiga modiga killen, och vågar berätta och så har en vuxen människa mage att förneka honom hans upplevelser, hans ångest, hans liv.
Du borde tamejfan skämmas männska! Inte för att du skickar dina barn till Lundsberg utan för att du förnekar en ung människa hans rätt till hans historia.

 

JAG FÖRSTÅR ATT NI VILL STÄNGA LUNDSBERG, MEN VI BEHÖVER PRATA OM DET HÄR

Först ska jag förklara några saker.
Jag tycker inte att det är okej att bli bränd av ett strykjärn och kalla det för nollning. Att ritualiserade kränkningar viftas undan. (Nu ska nollning på skolan tydligen vara förbjudet, men sker tydligen ändå, varför kan ifrågasättas: ja.)
Jag tycker inte att det är okej att det finns skolor som verkar få styra sig själva, helt utan kontroll.
Jag tycker att det hela är avskyvärt. Från misshandeln till rektorn som säger att en misshandel är ett pojkstreck till att det fått fungera såhär hur länge som helst. Det gör jag.

MEN.
Det är, tro det eller ej, inte första gången någon säger pojkstreck om ett orespektabelt beteende. De gånger jag själv oftast hört det har det handlat om när en pojke tagit mig på snippan mot min vilja. Eller när en kille drog ner mina byxor inför hela min klass. Eller när jag inte längre vågade gå ut om rasterna för rädslan att bli knuffad/utstött/retad. Det var hela tiden pojkstreck. Det var också ett pojkstreck att kalla mig jävla hora.

Det är för det inte okej att vara rektor och säga att det är ett pojkstreck att bränna någon med ett strykjärn.

MEN
Det finns något provocerande med riksintagen. Med Gränna, Lundsberg och de andra skolorna. Jag håller med. Skolkamrater och grannar till mig har gått på skolorna. Jag tyckte de flesta kom tillbaka lite vidrigare än innan. Det finns något provocerande att staten ger bidrag till en klick människor som själva skulle kunna ge bidrag till sig själva. Jag håller med om det.

MEN
Vi får inte glömma att det finns mängder dåliga skolor i Sverige. De är inte riksintag utan kommunala skolor. Eller friskolor. De ägs av företag eller av kommunen. Men de har en sak gemensamt: det går barn där som ska lära sig saker. Det går barn där som ska respekteras. Det går barn där som varken lär sig saker eller respekteras.
En del av de barnen säger ingenting till någon om det som händer i skolan.
En del av de barnen säger vad som pågår, men ingen verkar bry sig.
Och en del av de barnen säger vad som händer men har vuxna runt sig som inte vågar eller kan uttrycka att deras barn far illa. För alla har inte orden, eller utrymmet eller förutsättningarna.
Alla går inte på Lundsberg och alla har inte föräldrar som det lyssnas på.

Lundsberg borde stängas: ja.
Föräldrarna som, trots att de vet vad som pågår, och som trots det skickar sina barn dit, de borde ifrågasättas. Vem vill egentligen skicka sitt barn i famnen på kamratuppfostran och nollning? Vilka anser att det är okej så länge ingen bränns med ett strykjärn?

Men vi ska inte heller glömma att det finns fler pojkstreck. Det finns fler skolor där pojkstrecken stängs av i en vecka, om ens det. Att det finns fler skolor och fler elever. Fler elever som bör ses om. Och fler skolor att stänga. Och när det görs får vi inte glömma att varje elev måste ha en ny skola att gå till.

ETT TREDJE OMKLÄDINGSRUM, DET KAN VÄL I ALLA FALL INTE SKADA?

Det finns ju saker som en inte gillar, det kommer det alltid göra.
Själv gillar jag inte choklad och jag gillar inte tubsockar.
Men skadar det mig att andra äter choklad och går i tubsockar?
Nej.
På södra Latin i Stockholm ska de bygga ett tredje omklädningsrum, ett rum för de som inte känner sig bekväma i de andra omklädningsrummet.
Jag tänker igen att jag hade velat gå på Södra Latin när jag gick i gymnasiet, det var inte min dröm bara för att mina kompisar i Stockholm gick där, utan för att jag tyckte att de som gick där, de verkade bli såna fria individer. Starka och egensinniga. Jag avundades dem.
Eftersom jag är i Paris läser jag inte allt, men jag kollar min twitter och jag ser hur Isabella Löwengrip rantar över hen, könsneutrala kläder samt över transor. Jag läser snabbt att hennes kille Odd tänker att det ska börja spelas in porrfilm i omklädningsrummen nu.
Jag hittar artikeln som ligger till grund för deras oro, deras skrik och deras rop på allmänhetens stöd i deras egna tankar och känslor kring det här.
Och ja, jag blir förbannad. Jag blir urbota förbannad. För jag undrar varför de håller på så här, två unga personer med världen framför sig, som inte alls tjänar på att grusa andras framtid.

Det tredje omklädningsrummet är en fantastisk idé. En tillflyktsort för de som kanske inte känner att de passar in, för dem som gymnastiklektionen faktiskt bara var en pina och för dem som kanske hellre byter om med sina vänner, oavsett könstillhörighet.

För gymnastiklektionerna var en pina. Jag vet inte hur de är på Södra Latin, men under mina skolår fanns det ingen lektion där mobbning och trakasserier tillhörde lektionens gång så mycket som unger gympan. Glåpord, hån och mobbning, det funkar under gympan, för det går alltid att skylla på ”spelets gång” på ”sportens sätt” eller på något annat dumt. Att alltid bli sist vald in i ett lag, det är samma som att bli bort vald, och det kan du bli av alla möjliga anledningar. Du kan ha ”fel” namn. Du kan ha ”fel” kropp. Du kan ha ”fel” kön. Du kan vara ”fel” person i ”fel” kropp. Det finns miljoner av anledningar, men en inte så ovanlig är att du inte anses vara sportig, eller passa in. Att du inte är det som förväntas av dig. Du kanske förväntas gilla dans, men är bättre på fotboll, eller tvärtom. Men att bli bortvald i gympan är lika svårt som att bli bortvald någon annanstans. Ibland svårare. Ibland svårare i korta shorts och tighta sportkläder.
Och framför allt: svårare efteråt. När det fortsätter in i omklädningsrummet och det är meningen att vi ska stå där nakna och öppna inför varann. Då kan det faktiskt vara som svårast. Efter en misslyckad fotbollsmatch eller dansgrupp.

Till Odd: du säger att det kommer börja spelas in porrfilm i omklädningsrummet. VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN! Så är det, och så har det varit sen länge. Det byggs bås i omklädningsrum idag, för att komma bort från videofilmandet och spridandet av andras nakenhet och kön. När jag var lite stormade killarna omklädningsrummet för att få sig en skymt av snippor och ofärdiga bröst. Och det glad in speglar under dörrarna i försök att få sig en skymt av dessa snippor underifrån.
Det är ingen nyhet.

Till Isabella: vad skadar det dig, med ett extra omklädningsrum. Hur ont gör det i dig? Hur jobbigt tycker du att det verkligen är. Om du känner efter, i din själ, och inte i din hjärna. Hur jobbigt tycker du att det är?
Det kan väl i alla fall inte skada?

BLADET FRÅN MUNNEN

Med tanke på dagens P3 Nyhetsguiden känner jag att jag behöver skriva om det här. Kanske inte för att vi har pratat om det i radio, utan för att de jag pratat med när vi researchat alla verkat känna sig så ensamma i situationen.
Varför jag inte skrivit något innan, kanske någon annan undrar. Jag förstår funderingen, men det finns ett enkelt svar. Jag har blivit avrådd.
Avrådd att prata om det eftersom det kan göra att ingen vill anställa mig. För någon som tjallar vill ingen jobba med.
Nu gör jag det ändå. Och den dagen jag inte längre är på P3 hoppas jag att jag kan få ett jobb, trots detta.

Min historia.
Jag började ny på ett jobb, och var sådär nyanställd och glad.

Jag tänkte liksom att ”här är jag och jag har fått jobb mitt i lågkonjan som alla pratar om!”
Det var liksom skönt och fantastiskt och var inte en av dem som pluggat färdigt och sen inte fick något jobb utan fick vandra runt och inte göra något.

Men plötsligt hände det.
Från att ha gått i godan ro och tänkt att allt funkat så himla bra, det gick bra på jobbet, det gick bra hemma. Det fanns liksom ingenting som talade emot mig. Trodde jag.
Tills dagen jag hörde någon prata om mig.

Det var kväll och jag hörde mitt namn där jag satt bakom min reklambyråstora-datorskärm.
Det var upptakten till något jag fortfarande nog inte kunnat greppa.
Efter hand märkte jag hur jag plockades bort ur arbetsgrupper, och den som tidigare stått på min sida, jobbade inte länger kvar.
Jag försökte ta diskussioner i det öppna, men öppna dörrar, eller mitt i kontorlandskapet, för jag hade i alla fall inget att dölja.

De flesta av dagar var jag så trött och utmattad när jag kom hem att jag inte gjorde någonting.
Jag låg i soffan eller i sängen och stirrade in i väggen.
Morgonen efter fick min pojkvän klä på mig, trä armarna i ärmarna och knyta skorna.
Men sen stod jag där, och försökte le när jag väl slått koden och kommit in genom jobbporten.
Jag försökte ta det med en klackspark, och tänka att den här nya dagen, den skulle minsann bli annorlunda.

Efter ett tag började jag gå hos en psykolog.
Vårdcentralen konstaterade att jag var inne i en depression.
Och jag skulle samtala med en KBT-terapeut en gång i veckan.
Det var ofta om fredagarna och jag orkade aldrig gå tillbaka till jobbet efter det.
Men jag jobbade hemifrån. Som alltid när jag var sjuk.
Jag var ofta sjuk. För immunförsvaret försvann tillsammans med orken.
Jag pratade med min chef om det, för att vara förutseende, lovade att jobba hemifrån de dagarna.
Att lämna in det jag skulle lämna in. Att vara med på de möten jag hade. Att inte missköta mitt jobb, bara för att jag misskötte mig själv.

En dag frågade chefen varför jag var borta så mycket. Han sa att han trodde att det var för att jag var ute och drack om torsdagarna. Det var det hårdaste slaget. För när han trodde att jag var ute och drack, låg jag hemma och grät. Eller än oftare, bara var tyst.

I efterhand vet jag inte varför jag kämpade så länge, när jag slutade högstadiet bestämde jag mig för att om jag någonsin upplevde samma sak som där, så skulle jag byta tillvaro direkt. Inte försöka vinna över någon annan, bara för att alla andra säger att jag inte skulle förlora, eller erkänna mig besegrad.
Men trots det löftet till mig själv, stannade jag alltså alltså kvar. Jag ångrar det idag. Men vad skulle jag göra. Jag kunde ju inte vara arbetslös mitt i lågkonjunkturen.

 

 

JAG HAR ALLTID RÄTT

Det blir enklast så. Att ha rätt alltså.

Speciellt har jag rätt när det gäller mobbning. För det vet jag så himla mycket om. Egen erfarenhet kan man säga. Egen erfarenhet är alltid bra.

Det fanns liksom en tid då jag tyckte att allt var jobbigt, en tid då jag önskade att jag skulle vara någon annan. Någon som inte var jag. Fast allt skulle inte vara annorlunda. Jag skulle ha samma mamma. Och samma pappa. Och samma syster. Men jag skulle ha fler syskon. Ett helt gäng syskon. Bröder. Storebröder och några storasystrar också.

Det jag ville ändra mest av allt var mina läppar. De skulle vara smalare och finare.

Och mina lår skulle vara smalare.

Sen skulle min gympapåse vara från Adidas eller Nike. Och mina jeans skulle inte vara från Lindex utan från JC.

Och sen när jag var 15 skulle jag vara kysst sen flera år tillbaka. Jag skulle ha hånglat redan när jag var 13, det var liksom det som var tanken.

Det blev aldrig sådär.

Mina läppar är lika stora som innan, men de matchar kanske ansiktsstorleken lite bättre nu. Mina lår är nog lite mindre och eftersom jag inte tränar tänker jag inte så mycket på gympapåsar.

Och kysst det har jag blivit nu, men det tog ett tag.

Jag önskar ibland att mitt liv såg annorlunda ut. Men det gör det inte.

KÄNDISDJUNGELN, IDOL, HEMMAFRUAR ELLER NÄR MAN BLIR SJUK GÅR DET BARA SKIT PÅ TVn

Jag är numera sjuk. Igen. Näsan är tät (täppt) och halsen skorrar och lungorna gör ont och astman är överjävlig.

Åh nu vill jag ha en mamma och en pappa här. Eller i alla fall en mamma och pappa som hör av sig. För det gör inte mina just nu. De befinner sig på någon slags radioskugga verkar det som, eller så ignorerar de oss bara.

Och så har jag hört att GROOVEs nya nummer kommer snart, eller det var vad Henrik sa i alla fall. Och så sa han att jag borde skriva om Nikolai Dunger. Det orkar jag inte, jag gillar Nikolai, han är trevlig och ganska rolig men nej. Jag vill skriva om andra saker tror jag. Så därför får Aftonbladet snart sitt svar på krönikan de antagligen önskade.