När jakten på ”Säker Stil” inte är annat än Säker Konsumtion

Sen i januari har jag haft ett köpstopp. Det har inte varit ett totalt stopp, utan ett ganska snällt sådant. Det handlar mer om reflektion än att inte under några som helst omständigheter konsumera.
Men reflektionen känns viktigare än någonting annat. Det har fått mig att tänka över både mitt köpmönster, mitt titta-i-affärer-mönster och mitt stora loppisberoende. Och så har det fått mig att se över min garderob. Som gravid har jag färre val än någonsin, och som icke-gravid är min garderob överfull. Trots det sneglar jag mot modereportage, erbjudanden och influencer-inspo dagarna i ända.

263356

Foto:Beata Holmgren

En av de här influencersen är Ebba von Sydow och hennes ”Säker stil”, när hon och Emilia de Poret började jobba fram konceptet tycker jag att det var intressant, att skapa en säker stil för just en själv är någonting fler borde göra, även jag, då skulle jag kunna behålla min stil och bygga en garderob som klarar sig genom år tänkte jag positivt. I säljtexten av boken sammanfattas deras Scandichic-epos med orden ”Denna inspirerande handbok erbjuder en konkret, långsiktig och välfungerande lösning”.

Men nu, några år senare är jag ingenting annat än besviken. Säker Stil visade dig snarare var Säker Konsumtion. Likt Blondinbellas Economista har det gått från en ambition att skapa någonting hållbart till att snarare hetsa till fler köp. Och den långsiktiga lösningen som marknadsförde boken har snarare visat sig vara tips på snabba klipp på rea, trender som är heta just nu, säsongens hetaste varor och andra, inte så värst långsiktiga lösningar.  Och kanske är Kristin Nords ord ”Det är också en bok som andas blondhet.” är en mer ärlig beskrivning.

Det går knappt att ”investera” i mode. Kanske i en eller annan väska. Någon sko i limiterad upplaga (sneakers som säljs för tusentals kronor kan ge lite avkastning). Men det går inte att investera i bomullstoppar, linneskjortor från Uniqlo eller krämer från Clinique. Det är ingenting annat än konsumtion och den som låtsats som någonting annat ljuger.

I tider av mijlömedvetenhet och konsumtionsstress känner det så otroligt osäkert att tipsa om fler och fler snabba köp. Bara de senaste 25 instagram-inläggen från von Sydow innehåller samarbeten, tips och reklam för Mat.se, Uniqlo, Adlibris (dels omärkt reklam för egen bok) x 2, shoppingkväll i Fältöversten, Klarna, Naturnes Barnmat x2, Clinique. De senaste 25 från de Poret är bland annat reklam och samarbeten med Klarna, Hövding, Shoppingkväll på Fältöversten och Uniqlo. Bara samarbetet med Klarna, går att diskutera efter att bland annat SVDBreakit och Dagens Arena skrivit om hur fler hamnar i skuldfällan tack vare deras ”förmånliga” fakturering. Att både uppmuntra till konsumtion och till att använda tjänster där du handlar för pengar du ännu inte har är en kombination inte alla skulle vilja ha på sitt samvete.

Att influencers behöver tjäna pengar är ju ingenting konstigt. Samarbeten är bra för det, till för det. Till för att skapa ekonomi i en värld beroende av just ekonomi. Men det gnisslar illa när det maskeras i att hitta en Säker Stil.

P3 GULD – WHAT TO WEAR

Denna mamma ska på fest. Guldfest.
Så nu tänker jag på vad jag ska ha på mig. Som en rolig grej kan vi gå igenom tidigare år.

Nej det gör vi inte, för alla bilderna verkar ha försvunnit. 

Men jag har haft på mig allt från ärtgrön Maria Westerlind (mitt första P3guld ca 2004) till ljusrosa vintagedröm med skinnjacka och jättefula skor ackompanjerat av kräksjukan och prisvinnande pojkvän. Ett annat år hade jag en superfin och alldeles för dyr Malene Birger och förra året klädde jag mig i Helena Lundström.
I år hade jag tänkt klä mig i pyjamas, men post graviditets-kroppen klär inte riktigt i den stassen så bra. Brösten blir väldigt stora, mer av ett par tuttar än ett par bröst så att säga.

Underbar(t dyr) klänning, fantastiskt sällskap. Inte så kul på bild. samt dålig matchning av ca allt. Emmy ser ju flawless ut här. Väskorna kunde vi gjort något åt kanske. Eventuellt varit mer ruttade på röda mattan-bilder och slängt av oss alla ytterkläder utom de dyra klänningarna.

Så frågan återstår: vad i garderoben passar mina bröst i.

LUCKA 19 MITT BÄSTA PLAGG

Mina hängslebyxor. Inköpta för 600 kronor på Weekday för flera år sen och är ett sånt plagg jag bara hatar att jag inte köpt två av. Jag älskar de här bycorna, känner mig alltid fin, snygg och kool i dem. Kan ha dem med olika överdelar, överallt och hela tiden och det enda jag tycker är trist nu är att knapparna är lite hårda när Stickan ska bäras i sjalen. Men annars: det bästa jag äger. 

ATT GLIDA PÅ HEMSKHETER

Jag har för första gången någonsin tävlat om något öppet på internet. I min desperation att få världens snyggaste skor valde jag att på Cecilia Blankens blogg tävla om att vinna ett par The Lynn. Eftersom jag aldrig vunnit något, men mängder av gånger sett hur andra vinner kände jag att jag verkligen hade räknat ut ekvationen. Det gäller att få sympatier.

Så jag gjorde det, jag skrev hjärtat ur kroppen, eller nej, jag gjorde inte det, för jag drabbades av den där jag-vill-inte-vara-för-kletig-skräcken. Så jag backade ur och blev en sån där som bara radar upp svårigheter och sen förväntar mig att någon annan ska förbarma sig över mig. Och dessutom tänkte jag att ett par skor skulle rädda mig.

Vilken kommentar som vann? En peppig en utan något depp eller medlidande-sökande. Och där stod jag, halvöppnad med ångest. Ångest över att jag öppet sökt efter medlidande och dessutom plåster på såren. Men samtidigt: vad spelar det för roll? Egentligen, i det stora hela. Det är som med jobbsökandet. Helt okej att vara ”out there” oavsett om det gäller att en är utan jobb eller att en faktiskt hatar sin garderob, misströstar varje dag och önskar sig ett par skor för att rädda upp det hela när chocken efter att jag-har-fått-barn-och-det-alldeles-för-tidigt lagt sig.

Jag är värd ett par skor. Men jag kan köpa dem själv. Jag ska bara spara föräldrapengen i flera månader först. Men sen, så, lagom till rean, då jäklar.

PÅ BRÖLLOP I NÅGOT LÅNAT OCH NÅGOT BLÅTT

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

ATT KLÄ SIG FÖR BRÖLLOP

Jag drömmer om detta, men Love var inte sugen på en vit Liberace-dress och koboltblå skjorta under. Dessutom saknade André platåskor så det föll.

Sen inser jag plötsligt att jag ser ut såhär numera: 


Och kräver någonting som är lite mer täckande än en lite längre t-shirt.

SNE/MITT/SNE/MITT/SNE/MITT// JILL JOHNSON OCH JAG

Jag har haft mittbena i flera år, men plötsligt idag flög håret över på ena sidan och jag tänkte att det kanske var dags att byta bena. Jag har ju läst at det är mode med snebena dessutom. Kanske vore något att vid 25 börja följa hårtrender. Något nytt för mig som första gången hos frisören visade upp en bild på Jill Johnson och då var jag hos frisören första gången när jag var 17.
Kanske att det är passande att prova på en ny bena imorgon, jag ska nämligen träffa SVT och det skadar ju inte att känna sig fin tänker jag. Om jag nu känner mig fin i snebena. Och inte bara som att jag är poptjej och 16 igen.
Huvva vad svårt ändå.
Bild 2013-04-14 kl. 20.43 Bild 2013-04-14 kl. 20.44 Bild 2013-04-14 kl. 20.45 #3 Bild 2013-04-14 kl. 20.45
Haha, min näsa alltså, två hål i väggen, som min pappa sa och måttade med en stickpropp.