THE KEEPERS

Sen några dagar dras jag med den konstiga kombinationen otroligt torrt svalg samt snor. Jag är förkyld. Det jag trodde var heshet pga satt ett nacho i halsen var helt enkelt vanlig sjukdom. Det betyder att mycket tid, eller ja,  så mycket tid som det tillåts med en 9-månaders unge som inte kan, men väldigt gärna vill, stå, framför TV:n. Och det senaste har jag lagt närmare sju timmar på The Keepers, historien om hur jakten på rättvisa för en mördad nunna slutar i en svindlande historia om sexuella övergrepp.

Mordet på nunnan Cathy Cesnik har gäckat hennes föredetta elever sen 1969 då hon fanns död i en skogsdunge. Hennes bild hittades i korsningen vid hennes hus och hade spår efter någon som körde bil med båda fötterna. När vittnen efter närmre 50 år börjar träda fram visar det sig att skolans rådgivare har förgripit sig på flera av de kvinnliga eleverna. Nu spelas helvetet upp. När jag inte tror det kan bli värre blir det just det. Värre. En gynekolog dras in och skriver ut olika rengöringar för flickorna, och skolans rådgivare erbjuder sig att hjälpa flickorna med dem. Allt med den katolska kyrkans jakt på synd och skuld som evig piska.

Jag slukar nästan hela serien på en dag. Sista avsnittet ser jag tre gånger. Jag får inte ihop det. Sen jag började sätta mig in i fallet Sture Bergwall, inte bara läst om honom och av honom utan också varit i viss kontakt med honom har jag haft svårt för bortträngda minnen. Även om min magkänsla säger att mycket går att förtrycka i sitt eget inre, att vissa saker är för jobbiga att tänka på dagligen har jag svårt för hur vissa saker bara plötsligt ska komma upp till ytan. Att det grumliga ska bli mer klart och det ganska plötsligt. Jag hoppas lite att de översätter lite slarvigt i The Keepers, att det inte enbart handlar om Jane Does bortträngda minnen utan också saker hon helt klart alltid haft i huvudet, men inte velat tala om. Som att Fader Maskall inte bara förgripit sig på henne, utan också visat upp liket efter Cathy Cesnik som ett hot. Cathy dödades för att hon ville ange Maskall och de andra män han inbjöd att utnyttja flickorna.

Men någonstans skaver det. De bortträngda minnena. För om jag inte tror att Sture Bergwall har kunnat framkalla minnen, bör jag inte tro att någon annan kan det heller.

Men det finns en stor skillnad mellan The Keepers vittnen och Sture Bergwall, de är fler. Och de får inga droger eller mediciner som tack för varje minne, de får istället enbart förödmjukelse. Kyrkan i Baltimore ville inte erkänna att Fader Maskall har förgripit sig på något barn och de får själva stå med skammen. Och andras ifrågasättande, även de kvinnor som startat gruppen för att ge Cathy Cesnik upprättelse ifrågasätter deras erfarenheter till en början, men i takt med att de allt hellre vill hitta Cathys mördare väljer de att tro på vittnesmålen.

Det finns alltid två sidor, och det finns alltid två sidor av en dokumentär. The Keepers kunde varit längre, minst tre avsnitt till. De hade kunnat gå till botten med allt lite mer, inte bara suttit i köket och pratat. Hittat fakta, ställt följdfrågor. Det är följdfrågorna jag saknar mest i The Keepers. Kanske ställer de dem i en säsong två.

KVINNOR FÅR ALDRIG BARA VARA STARKA OCH GRYMMA

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

JAG KÄNNER INTE DIG, MEN JAG KÄNNER FÖR DIG, STURE.

Jag känner inte Sture Bergwall på annat sätt än att han ibland retweetar saker jag skriver på twitter, eller tipsar sina följare om texter jag skrivit.
Men förra året bestämde jag mig för att göra det som Sture Bergwall önskade att journalister och media skulle göra, bara kalla honom för Sture Bergwall, och inte för det namn han använt under tiden han varit påverkad av droger och tagit på sig mord han inte begått.
Under en radiosändning pratade Alexander Gustafsson och jag om att kalla saker vid dess rätta namn, vi pratade om oönskade smeknamn och rätten att välja sitt eget namn.
Som tack fick jag en bok och en hälsning från Sture Bergwall.
Av någon anledning känns det stort på ett personligt plan. Så stort att jag smsar till både Love och Maria att han friges. Så pass stort att jag får gåshud när det tillkännages.
Och förutom att fria Sture Bergwall ber de under presskonferensen idag att kalla Sture Bergwall för Sture Bergwall. Att kalla Sture Bergwall för han rätta namn, hans eget namn.
Jag är stolt över att jag gjorde det redan förra sommaren.

NU ÄR DET SOMMAR, NU ÄR DET SOL, NU ÄR DET KOSKIT I HAGEN.

20130712-190138.jpg

Varenda sommar sen jag var 13 har jag jobbat, men inte i år. Nu gör jag ingenting. Absolut ingenting. Jag går upp i tid, sitter på baksidan av huset och äter frukost, läser GP och konstaterar att det är smart att de inte kör på en del tre när den ändå var så tunn och trist. Värre när alla här ska dela tidning dock, jag kan snart allt vad XXL sport annonserar om och BYGGMAX och allt vad alla varuhus nu heter som skickar med bilaga efter bilaga. Livet har sin stilla gång, fungerar digitalboxen kan vi se på fotboll och skrika och hytta med näven åt TV:n när straffarna inte går som vi vill. Eller så fastnar jag vid Alaska-mord mitt i natten som är en helt fruktansvärt dålig dramadokumentär. Men det är sommar och då är det meningen att jag ska somna i soffan mitt i natten och att fönstret av misstag ska ha stått öppet så att myggorna har bitit sönder mina ben och jag ska somna i solen och bli lite för bränd, för så har det alltid varit.

Jag borde bada, kanske ikväll, kanske när Love och Charlotte kommer ut och håller mig sällskap. Kanske när jag får någon som räknar ner innan jag hoppar i vattnet, någon som pushar mig lite. Då kanske jag badar. Jag gillar ju egentligen att bada, men det har hänt något. Min mamma har alltid sagt det, att något händer runt 20, då liksom lossnar badlusten, den försvinner, förtvinar och dör. Det är då du börjar prata om 20-25 grader i vattnet innan du doppar dig. Det är då du inte ens går ner till stranden för det är en för lång promenad och solen skiner ju lika mycket i trädgården. Och i trädgården, där ligger jag och försöker sola magen, det har aldrig gått, jag får ingen färg på magen, och så tröttnar jag så fort, det finns ju inget tråkigare än att sola egentligen. ”Ligga och pressa” sånt fantastiskt tråkigt påfund. Jag minns att jag tyckte det lät sexuellt när jag var liten ”ligga och pressa” att det liksom var någon skämmigt, hemligt och förbjudet över det. Jag tänkte på inoljade brunsolade kroppar och strinbikini (just strinbikini-bilden hade jag fått från någon av Sällskapsresorna tror jag, en yppig kvinna med en vit bikini med bara smala småsnören som höll ihop trianglarna, och i rumpan: bara en tråd)

Det händer inte så mycket här, det enda samtal som tagit sig igenom den dåliga täckningen här var ett från SR som tyckte att det var dags att diskutera kulturkalaset. Jag tycker detsamma, men Kulturkalaset är inte färdiga med sina bokningar förrän i augusti, så jag blirkvar här ute. Det blir så lätt så, att en fastnar här, för när solen skiner finns det inget bättre.

20130712-190248.jpg

20130712-190219.jpg

<a

DET TAR SÅN KORT TID ATT BLI GALEN

I och med mitt nya liv tillsammans med hunden Evert har jag tid att läsa igen, tid att läsa så som i att jag-kan-inte-ta-med-iPaden-ut-i-solen-för-jag-ser-ändå-ingenting-på-skärmen.
Det betyder att jag har tid att läsa en massa. Helst om mord. Jag älskar mord. Kanske för att det ligger så långt från min egen verklighet. Jag menar: jag hade ju på allvar inte ens förstått att det var ett skott som avlossades utanför om det nu gjort det. Hur hade det låtit här mitt i Linnéstan liksom om någon blev skjuten? Precis. Ingen aning.

Hur som helst, det här med äkta, riktiga, olösta mord, det är inte alltid så hälsosamt.
En period när jag låg hemma i lunginflammation läste jag för mycket om Palmemordet. Jag läste allt, jag snöade in, jag läste böcker, trådar på internet, blogginlägg, hela hemsidor som privatspanare snickrat ihop. Jag läste det jag kom över. Jag såg film och dokumentär och jag tänkte på mordet på Sveavägen, precis utanför min skola, nästan jämt.
När vi reste till Paris bar jag med mig Lars Borgnäs bok om Catrin Da Costa, och samma sak hände då. Jag kund einte släppa boken, och parallellt med boken sträckläste jag tråden om mordet på Flashback. Det kryper liksom under huden på mig. Jag fastnar.
Jag önskar att jag kunde fastna i andra saker lika mycket, att jag någonsin kunnat fastna på samma sätt när det kom till att läsa läxor, eller tabeller eller det jag behövt läsa för att få bra betyg, men då är motivationen som bortblåst. Jag kanske borde bli nästa Leif GW, få en anledning att anlägga en mage, andas tungt och bära väst, och samtidigt kunna berätta allt om mördare utan att egentligen veta så särskilt mycket.

Ibland försöker jag läsa nåt som inte är så verkligt, som Gift för nybörjare av Eiríkur Örn Norddahl som jag läser nu. Den handlar om gift, och om Halldór som blir så besatt av giftet att han till slut kokar te av det och dricker det. Och det är ungefär ända gången jag riktigt fastnar för en bok, en bok som inte handlar om mord, men om någon som också blir besatt.

Jag borde börja läsa något annat. Eller så ger någon mig bara ett nytt olöst mord att läsa om, så blir jag också nöjd. Det är ju ändå snart sommar, och som andra svenskar borde jag läsa en deckare, eller två.

Snälla, någon av er har väl nåt intressant mord att dela med er av? Va?

PISTOLSKOTT OCH EN HÅRKLIPPNING

Jag har funderat över en sak oändligt mycket. Pistolskott. Ofta hör en ju ett pang! lite då och då. Varje gång det händer tänker jag ”var det någon som sköt någon?” det var det ju säkerligen inte, men jag funderar över det. Jag undrar hur ett pistolskott låter. Om det är sådär öronbedövande metalliskt och hårt eller hur det egentligen är. Jag har aldrig varit i närheten av en pistol. Gevär, javisst, men pistol, aldrig. Inte närmre än hölstret poliserna har.

Så jag funderar över det, om jag hört någon skjutas någon gång. Om jag hört någon mördas. Antagligen inte. Det finns ju en väldigt liten chans, men ändå. Döden har ju en massa ljud, en massa susningar och suckar, snygt, men också vakuum. Ni ska få en text om det. Alldeles snart, det lovar jag.

Igår klippte Raquel mig. Rakt av ba. zick-zack så var håret av. Nu har jag det kortaste jag någonsin haft.

Före: i randiga outfits, men lååååååångt hår (något stirrig blick och mobilberoende)

Efter: i Knarrholmsstyling.