HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.