SOM MORMOR

Jag blev med en påse stuvar i förra veckan och har sen dess funderat lite vad jag ska göra av dem. Och eftersom det verkar som att det snart vankas tänder här, samt att vi börjat smaka på lite gröt ibland bestämde jag att haklappar och dregglisar vore perfekt. Och plötsligt hade hela dagen gått och jag har gjort åtta haklappar och sju dregglisar. Oops! Så nu har jag några att sälja, om någon skulle vara intresserad.
Det var som att mormor tog över mig, på hennes gamla maskin sydde jag söm efter söm, klippte bland hennes tyger, fållade på hennes minutiösa sätt. Och nu har vi haklappar så det räcker och blir över ett tag framöver. Och jag hann lyssna färdigt på min senaste ljudbok, Färjan. (Den återkommer jag med recension på)


Jag finner en sån tillfredsställelse i att sy av gamla gardiner, lakan (billigt på loppis och ofta bra tvättat och alldeles mjukt!) och stuvar. Klippa gamla kläder till nya saker, nyttja de sista millimetrarna. Den bästa sortens återvinning.

Det småblommiga tyget verkade ha varit en blus en gång i tiden, att Stickan ska använda den nu, fast på sitt sätt känns någonstans som det bästa av cykler, som en cirkel som sluts.

PS! Mönstren är inte direkt svåra, utan ritade rakt av haklappar och dregglisar jag redan har, det enda du behöver är en symaskin med raksöm, strykjärn och tryckknappar.

DET KOM EN KALL VIND IN

2017.
Det har gått sju dagar. Fast bara tre om jag räknar de som räknas. Tre dagar sen min mormor gick bort. Hastigt, inte det minsta lustigt och alldeles oväntat, trots att hon skulle fylla 94 och enligt henne själv varit ”redo för slakt” i tre år.
Men min mormor var inte redo för slakt, hon var en mycket liten dam, som gjorde hattar, sydde Barbiekläder, fraktade äkta mattor själv på spårvagnen och alltid fick en att skratta. Oavsett hur eländigt allt var. Oavsett om ens syster ätit både glass och popcorn och macaronipudding och kräktes så mycket att det enda som fanns kvar att göra var att tapetsera om. Fast först fick jag bara byta håll på kudden, för mitt i natten, då orkade mormorn min inte lösa någonting av det, utan där låg vi, i kräklukten, min syster och jag och försökte somna om. Mormorn, hon målade om, bytte gardiner och såg på Kvinnofängelset. Hennes TV-tablå var så helig att vi ibland blev hemskickade för att hon minsann hade bokat tid att se på det ena eller det tredje.  Hon åkte till Spanien med en väninna och väninnan packade ett helt gäng bikinis, för som väninnan sa åt mormorn visste de inte vem som skulle dyka upp.

Inte ett grått hår hade hon på huvudet. Och någon gammelmormor, det var hon inte, trot att hon hade inte mindre än sex barnbarnsbarn.

Och en gång trodde hon att en kalv kom in i trädgården, men det var bara en kall vind, men hon hörde det hon ville höra och när hon blev erbjuden en trampmoppe så tackade hon ja och störtade ner i diket på direkten, men klagade, det gjorde hon inte.

Min mormor var inte som andra mormödrar.
Eller så var hon just det. Alldeles ytterst speciell.

LUCKA 17: EN PERSON JAG SAKNAR I JUL

Jag hade önskat att de här två hade kunnat vara med i år, om så bara för en liten stund. Min farmor hade varit 91 i år och farfar än äldre, så jag är så ytterst tacksam att min mormor finns kvar, 93 år och pigg. Det är himla fint och skönt och alldeles fantastiskt. Jag var så liten när min morfar gick bort, men jag hade gärna suttit bredvid när han la en omgång patiens.

Och allra helst hade farmor fått dyka upp i den här glittriga stassen. 

NYÅRSKALENDERN LUCKA 7 BERÄTTA OM TVÅ FOTOGRAFIER DU GILLAR

Nu måste jag verkligen ta tag i både min bloggning, nyårskalendern och dammningen av bilderna att döma.
Här är två av de finaste fotografierna jag har. Först på min farmor och sen på min mormor. Jag har ett till på farmor och farfar, men det tar vi en annan dag, ett sånt perfekt fotografi måste sparas. 

PANNKAKSTÅRTA OCH SKÖNSÅNG

Igår alltså, gud jag säger bara det, igår.


Jag fick världens finaste sång av Alexander, årets godaste vin av Peter, en bok av Jonas, en hel ask med småsaker av Rachel och ost av Joline och mer vin och ännu mer vin av Britta och Evelina. Det var en sån toppenkväll.

TREDJE JANUARI TVÅTUSENTIO OCH SAKER JAG LÄNGTAR EFTER

Det kommer hända så mycket bra 2010, det ligger liksom redan i luften.

Tillexempel så flyttar Ellen och Jonas och Ivan till Söder, och vi kommer bo så nära att vi nästan blir grannar.

Och så ska min mormor komma till Stockholm i april.

Och så har Gustav Gelin lovat mig att jag ska få spela på en Lycklig Måndag.

Sen kom jag på att jag saknar något också. Söndagsmiddagar hemma. Det är lite tråkigt att inte ha en familj här ibland som man kan komma och äta hos och få matlådor av och spela Wii med.  Men det kanske jag kan göra med käkbenen istället. Eller käkbenet, hur säger man egentligen Elsa?

DAN EFTER DOPPAREDAN

Det blir alltid klädbestyr på julafton, trots att det nog är enda dagen då det kanske inte alls spelar någon roll. Men du vet hur det är Elsa, för trots att ingen annan än släkten ska spana in en, så står man ju där, med en maska i strumporna och förbannar julen. Igår fick jag låna världens grönaste klänning av min syster. Man blir kurvig som få i den och dessutom någon typ av hängplättar. Så för första gången på år hade jag igår BH, det är det värsta jag vet, metallsmak och äckelkänsla. Och brösten blir ju hårda som jag vet inte vad.

Dagens bästa överraskning var att min mormor ändrade sig och kom, och att hon skrattade åt sin egen mamma och att vi alla kände oss långa som Gud själv, för mormor, hon är bara 1och40 och då blir även jag i min medellängd lång som en fotomodell. Nästbästa överraskningen vad att min kusin ska ha barn i juni. Och att hennes yngsta son bestämt inte ville ha någon syster.

Och så skrattade vi lite åt att chilenarna i familjen är blekare än svensk-danskarna. Ines hade dagen till ära sin disko-klänning på sig. Den hade slitsar upp till höfterna och jag undrar vart min medvetna kusin försvann, och vart hennes omdöme flög. Men det gör inte så mycket för Ines är söt som socker och kan inte säga R.

När alla andra gått skrattade vi än mer åt Wilhelminas gamla julstrumpa som hon gjorde av en av pappas tennissockor. Vi hade inga julstrumpor när vi var mindre, utan efter stora påtryckningar gjorde vi några själva, då kanske vi var 10 eller något. Och överlyckliga. Nu har vi överkompenserat och har världens största julstrumpor istället.

Limpan gillade egentligen inte sin nya kompis, men han passade under granen.

Och så kom det största överraskningen också, pappa hade rimmat på alla paket! Vi brukar inte alls göra det, mest med hänsyn till Wilhelmina som inte alls kan rimma, i alla fall, mamma ville inte vara sämre och började rimma som aldrig förr. Med varierande resultat. Pappa fick ett par galoscher med ”rimmet” >Nu har du ditt på det torra<.

Det är alltid lite spännande att komma hem, mamma och pappa har alltid gjort om någonting, flyttat på något eller satt upp en ny tavla. Lite som ett museum, men utan inträde.

Och sen fick jag det jag önskat mig allra mest, en Carl Malmsten-soffa med korallrosa tyg. Sen spelade vi Wii hela natten och mamma klådde alla på tennis.